Summering av hämtningen

(Ingrid:) Nu är klockan sex på kvällen och vi har varit tvåbarnsföräldrar i sju timmar. Det går strålande än så länge. Minimatilda är så snäll och nyfiken och lugn att det är inte klokt. Det har redan utkristalliserats att hon är en pappagris. När Olle inte är inom synhåll gnyr hon och vill krypa iväg åt det håll där han senast syntes/hördes. Vällingen nonchalerar hon fortfarande totalt. Mormor räddade situationen genom att köpa bananer, vilket inte var helt enkelt eftersom det knappt finns någon frukt i någon av närlivsbutikerna här i närheten. En och en halv banan slukades lyckligt och det lugnade oss något. Själv har Matilda varit kolugn hela tiden, det är inte så noga med att äta eller inte äta verkar det som. En annan sak vad gäller vällingen är att Oskars välling är slut. Helt. Vi hade tre-fyra doser för lite visade det sig. Han blir nu tvungen att hålla till godo med Matildas välling och det är med skräckblandad fasa jag inväntar nattningen, för denna koreanska välling är någon gul majsvariant som inte alls påminner om Sempers fullkornsdito. Ytterligare ett skäl till att det blir väldigt skönt att komma hem - vi ska slita fram ett nytt vällingpaket ur skafferiet och handla bra barnmat.

Men nu till hämtningen. Vi åkte till SWS, vilket tog en timme med tunnelbana. Själva hämtningen gick ganska raskt. Vi satt på golvet i ett litet rum med soffor och en massa leksaker, båda fosterföräldrarna var där och vår stackars blyga "case worker" som stammade fram diverse osammanhängande stavelser på något vi förmodar var engelska. Det verkar som att fosterpappan kan en del engelska, för han fick fostermamman att förstå vad vi frågade långt innan case worker'n hade lyckats översätta. Och lustigt nog lyckades vi förstå direkt vad fostermamman menade, hon är en så livlig person med välutvecklat kroppsspråk, så där behövdes nästan ingen översättning. Båda fosterföräldrarna är enormt sympatiska och jag önskar faktiskt att vi hade möjlighet att umgås med dem, de verkar vara så bra människor. Matilda hade omöjligt kunnat vara på ett bättre ställe. Hursomhelst, i det trånga rummet bland alla människor och leksaker fick vi skriva på ett papper som formellt gav oss vårdnaden av Matilda. Sedan packade case workern upp ett berg av saker. Vi fick en försvarlig bunt blöjor, två jätteburkar välling, sex stycken (!)vällingflaskor, två uppsättningar kläder, ett par haklappar, två näsdukar och medicin (hon är förkyld) av SWS. Allt detta för att vi ska klara oss hela vägen hem utan att behöva skaffa några saker. Och det viktigaste av allt: hennes pass och en kort "bruksanvisning" över hennes vanor. Dessutom ger SWS alla barn en bordsflagga, två kassettband (hallå? kassettband? 2008?) och ett silversmycke med det koreanska namnet graverat på ena sidan och flaggan på den andra. Av fosterföräldrarna fick vi en jättefin hanbok, dvs folkdräkt (en till - för vi hade ju köpt en för säkerhets skull) och ett fotoalbum som vi blev väldigt glada över. Som kronan på verket fick hon en handduk och några plagg som var från den biologiska mamman - det känns verkligen speciellt och roligt!

När det var dags att gå ringde SWS efter en taxi åt oss och det var dags för avsked. Stackars, stackars fostermamman, hon var naturligtvis förkrossad och tårarna rann. Hon försökte med all makt att inte visa Matilda hur ledsen hon var, men åh vad sorgligt att se henne ta farväl. Som tur var tog case workern Matilda och gav till mig, jag hade aldrig kunnat slita henne ur famnen på fostermamman annars. När hissdörrarna höll på att gå igen kastade hon sig fram för att ge Matilda en sista puss. Jag var rätt lättad över att slippa ett avsked nere på gatan (som det var med Oskar), det här var lindrigare. Ja, sedan har vi skrivit om resten. Taxiresan var en pärs men "been there, done that" - vi visste vad som väntade och det var inte så farligt. Det var närmast skönt att Matilda reagerade naturligt som blev ledsen när hon började förstå. Vi räknar med en ny pärs i natt. Men nu är det dags för middag och fortsätt passande på alla bordshörn och allt man kan sätta i halsen när man är en liten klåfingrig rackare som ställer sig upp mot allt som är mer än ett par decimeter högt. Hoppas vi hinner skriva mer innan resan, men det är svårt med ett nyfått barn, en leksugen storebror och väntande packning. I värsta fall kommer nästa rapport från Stureby!