Surt

(I:) Och så var vinterkräksjukan här! Halva dagis har varit hemma och kräkts i veckor, men varken O, o eller m har drabbats. Jag är den enda som inte besöker dagis så det känns lite märkligt att viruset slog klorna i just mig först. Eländet bröt ut med en märklig tajming, i samma sekund som det var dags att kliva upp och börja två lediga sportlovsdagar. Men nu föll ungefär hundra planer på vad vi skulle ha hunnit med i helgen. Pausknapp på köksrenoveringen och inställd Falun-resa. Sååå tråkigt.

Mmm... Marabou

(I:) Vågen påstår att jag har gått upp två kilo den senaste tiden. Det är ju omöjligt, jag har ju bara ätit ett kilo choklad ...?

En trött kropp kräver mer energi, det är helt logiskt. Men jag tycker det är lite övermaga att man förutom ringar under ögonen även ska behöva släpa runt beviset på sin sömnbrist i form av bilringar.

Diskad

(I:) Skratta eller gråta? Vår diskmaskin har just gått sönder!!! Som alla andra vitvaror i köket är den från 1996 och vi hade ju tänkt byta ut den. Fast inte just nu. Jag börjar tro på små hustomtar som är framme och sabbar för oss på nätterna.

Nu har jag ägnat halva kvällen åt att stå i tvättstugan (!) och diska allt som maskinen var fylld med. Vi hade såklart använt husets samtliga nappflaskor, en miljon minst, och det var verkligen inget nöje att stå och pilla med. JAG HATAR ATT DISKA FÖR HAND!

Andra halvan av kvällen gick åt till att maniskt surfa runt bland diskmaskinsmodeller. Till slut beställde vi faktiskt en på nätet. För vi har inte tid till att åka runt och leta mer.

Och det är bara att konstatera att jag inte kom i säng i tid idag heller.

Halvvägs igenom diskträsket.

Köksrenovering, del 2

(I:) Renoveringar brukar vara lite som ett garnnystan som kommit i rullning. Det rullar alltid iväg längre än man tänkt sig. Det går inte att renovera bara en liten bit och kostnaderna håller sig aldrig inom budget.

I vårt hus bodde tidigare ett ungt par. De bodde här i tre år och renoverade större delen av huset. Hon hade inredningsfirma och visade prov på god smak genom att måla om hela huset invändigt i nyanser som vi behållit och fortfarande gillar efter fem år. Han var en egocentrisk reklamkille som råkat stava fel och hamnat i Stureby istället för vid Stureplan. Han var också en självutnämnd "handyman" med enorm tilllit till sin egen förmåga ... utan att egentligen ha koll på vad han höll på med.
Ett exempel är att han hade förberett för spotlights i taket i det rum vi kallar biblioteket (som ska förvandlas till sovrum om något år eller så). Som tur var hann han aldrig sätta in själva lamporna, men han berättade glatt att allt var färdigt och det var bara att peta dit dem.
Strax efter flytten hit så byggde vi ut huset och fick då byta taket i det här rummet. Och det var tur att vi gjorde det. Snickaren upptäckte då att de "lådor" som måste sitta runt varje spotlight (pga värmeutveckling) var på tok för små, och dessutom var de gjorda av gipsskivor med papper på insidan! Taket hade troligtvis börjat brinna inom några timmar.

Igår flyttades diskbänken i köket. Vi hade tänkt att de befintliga slangarna säkert kunde skarvas och förlängas lite enkelt. Vi hade helt glömt bort den tidigare ägaren, de egna lösningarnas mästare!
När rörmokaren såg alla slangar och kopplingar sade han helt lugnt att om vi ville bygga vidare på det där så fick vi hitta någon annan rörmokare som kunde tänka sig att göra jobbet. Själv vägrade han att ta ansvar för det och sade att det var ett rent under att vi inte hade haft någon vattenläcka. Bland annat var där kopplingar som inte passade ihop, där ena delen var platt och den andra konisk med en stackars packning däremellan som haft det bra jobbigt.
Ja, vad gör man? Naturligtvis ber man rörmokaren göra om, göra rätt.

Sedan var det elen. Där var inget fel tack och lov, men säkringarna är numera underdimensionerade. Elektrikern förklarade att med en ny spishäll i kombination med kraftfullare ugn och större kylskåp så hade propparna gått ideligen i vårt nya kök så fort vi hade försökt laga mat. Alltså blir vi tvugna att addera en ny fas i proppskåpet och dra en till ledning genom halva huset. Det här hade vi så klart inte heller tagit med i beräkningarna.

Mitt i allt köksjobb så slutade varmvattnet att fungera i ena duschen. Visserligen blev Olle väldigt pigg av att duscha i isvatten, men det kändes ändå som att något behövde åtgärdas. Det visade sig att blandaren gått sönder. Lägligt att rörmokaren redan är på plats men aj så dålig tajming i övrigt, för blandare är dyrt.

Men, men. Vi skrapar ihop alla slantar vi kan och gläder oss åt att vi får ett nytt BRA kök. Nu ska jag gå dit och förbereda lite barkbröd till imorgon ...

Kökshjälp

(I:) Det kan verka farligt att vara barnvakt. Åtminstone när man får händerna bojade med paketsnöre, ett Blixten McQueen-skärp hårt runt huvudet och blir pangad på med innehållet i en hel verktygslåda. Tur att morfar är av hårt virke.


Vi har blivit bortskämda hela veckan av farmor, mormor och morfar som ställt upp med kort eller inget varsel och följt med på köksshopping, lekt med barnen, bjudit på mat och mycket annat. Vi hade aldrig kunnat genomföra det här utan dem. TACK!

Rivigt

(I:) Jag är mäkta nöjd över att ha riktiga snickarbyxor. Så fort jag jobbar på huset eller i trädgården åker de på. Igår när vi knackade ner kaklet kom de till användning igen. Men jag kunde inte hitta mina träskor, så det fick bli några konstiga slip-ins från en utlandsresa för länge sedan. Skyddsglasögonen hittade jag inte heller, så det blev tonade solglasögon istället. Och plötsligt kändes det som att mina proffsiga Fristadsbyxor hamnat på en riktig bimbo.
Dags att vätesuperoxidbleka håret?

Köksrenovering, del 1

(I:) Nu drar köksrenoveringen igång. Inte så smart tajmat med småbarn och föräldraledighet kanske, men det är för opraktiskt att vänta. Den främsta orsaken till renoveringen är att vi har för litet kylskåp. Det är en traditionell kyl/frys där hälften är frys och det gör att vi kan handla till max tre middagar innan kylskåpet är proppfullt. Det funkar dåligt med två barn. Och det går inte att ha blåbärssylt, hallonsylt OCH pannkakssylt hemma, vilket är alldeles ohållbart när man är pannkaksgräddardrottning som jag.

För att få plats med ett större kylskåp måste vi flytta runt allting i köket och bygga en ny vägg där spisen stod förut.

Vi har börjat riva. Det momentet är riktigt, riktigt roligt. Och jag börjar ana varför våra barn vill riva grejer hela tiden ...

Missnöjd flicka vill bli insläppt och riva hela köket.

Ljuset i tunnelns slut

(Olle:) Småbarnstunneln kanske inte kommit till ett slut än men den har åtminstone vidgat sig betänkligt idag. Dagen började annars med det vanliga grinande monstret som grät krokodilfloder så fort jag satte ner henne på golvet i en sekund. Oskar var en ängel som vanligt men maskade på sitt mest irriterande vis under hela påklädningen inför bilfärden till dagis. "Pappa, visst glinade inte ja så däj hela tiden näj ja va en bäbis som Matilda jöj?", "Pappa, ja e hunglig, ja vill ha en smujgås nu, ja vill inte ta på mej slejv."

Jag konstaterade med sammanbitna tänder att den här dagen inte skulle skilja sig speciellt mycket från någon av de senaste.
Då hände det....
På väg till dagis börjar Matilda skratta när jag spänner fast henne i sin stol. Hon drar fram det där hesa kluckande skrattet som inte varit framme på veckor och en liten lampa tänds i hennes ögon. "Nu äj inte Matilda lessen" konstaterar storebror. Sen fortsatte det. Oskar kom i tid till dagis, vinkade glatt och körde iväg oss. Väl hemma höll Matilda låda och busade och sprallade som om hon aldrig gjort något annat. Förundrad kom jag ihåg vilken mysig unge Matilda är. Hon har bara valt att inte visa det under den senaste månaden när hon varit sjuk.
Sedan bar det iväg till BVC. Förvirrad som jag var av chocken att ha fått tillbaka min goa Matilda råkade jag komma 1 tim och 10 min för tidigt till BVC. Det i kombination med att doktorn var 20 min försenad gav Matilda hela 1 tim 30 min att förtrolla BVC Gullmarsplan och alla som råkade befinna sig i dess korridorer under den bestämda tiden (den när Matilda i vanliga fall sover middag). Folk slutade titta på sina egna ungar och tittade på Matilda istället som for runt som en tornado och rev ner leenden till höger och vänster. Hon imponerade storligen på föräldrar med sitt klättrande upp och ner ur stolar och sitt åkande på den enda tillgängliga kavaren (ett tåg). Hon sprang och skrattade och klättrade och rev ner pussel på golvet utan pauser under hela väntan. Jag sprang efter och plockade upp, svarade att "hon är 13 månader" och försökte peta i lite blåbärssoppa i henne dom få gånger hon stannade. Det var värt varenda krämpa.
Sen sov hon som Törnrosa när vi kom hem. Senare när vi hämtat Oskar på dagis åkte vi till affären för att handla. Jag frågade Oskar om han hade något önskemål. Han svarar alltid "Makaloner" så dagens utläggning kom som en överraskning:
"Ostile ska det vala pappa, inget annat vill jag att det ska vala" kom det från baksätet. Jag förstod inte ett ord.
Oskar förtydligade sig:
"Oxfilé är gott pappa. Det är det enda goda. Det måste vi köpa nu och hela tiden. Vi kan ha ris till så blir det gott. Visst pappa? Visst blir det gott så?"
Det blev skinka med Keldas ostsås (8%) med pasta och broccoli.
"Det häl va det glodaste som man kan laga pappa. Det val det godaste." blev omdömet. Tur att inte munnen var lika krävande som tanken.
För första gången på länge kan jag gå och lägga mig med en uns av längtan till i morgon. Det kanske inte är tunnelns slut men tunneln blev plötsligt en inte så dum plats att tillbringa lite mer tid i.

Salut

(I:) När jag klev in genom grinden idag möttes jag av ett rungande rop som hördes över hela området:

- JAG ÄLSKAR DIG MAMMA!

Det var härligt att komma hem.

Önskelista

Utan inbördes ordning önskar jag mig:
- Att alla ska vara helt friska. Flera dagar i sträck, samtidigt!
- Att det ska vara bra väder så man kan leka ute.
- Att få sova hela nätter.
- Att hitta allt vi behöver till köket – inte minst en duktig snickare! – som behövs för att bygga om det utan att spräcka vår begränsade budget.
- Att dricka vin och prata tjejsnack en hel kväll och älta småbarnsproblem.
- Att vara långledig och kunna hitta på roliga saker.
- Att få vara sociala och gå bort på middag hos kompisar.
- Att komma igång och träna mer än en halv gång i veckan.
- Att det ska bli vår så det går att leka i parken och i sandlådan.
- Att få lite sol på mitt glåmiga ansikte.
- Ett nytt köksbord som inte flyttar på sig om man råkar blåsa på det.*
- Att slippa putsa fönstren i (v)år (mitt absoluta hatgöra)
- Att gå ut och dricka fredagsöl efter jobbet och vara 25 år igen, för en kväll.
- Att alla dukar ska stryka sig själva (har ett helt skåp fullt)
- Att få vara hemma ensam några timmar och göra vad jag vill.
- Att slippa känna att pengarna inte räcker till allt vi skulle vilja göra hemma.

- - -

*) Innan jag hann lägga ut listan hann vi faktiskt skaffa ett köksbord! Vi var och köpte en noga planerad spisshäll i Kungens Kurva i lördags (tusen tack Hanna för tipset om MediaMarkts rea!) och efteråt fikade vi på Mio. Där råkade vi se ett bord som jag sneglat på länge. Jag skulle bara visa det för Olle och oooa lite om att det var fint, men så visade det sig vara paketerbjudande på bordet med fyra stolar till, i massiv oljad ek för totalt 4.250:- (8.500:-). Det var för bra för att strunta i. Egentligen hade vi tänkt vänta till efter vi har byggt om köket, men var liksom meningen att vi redan nu skulle slippa vårt sorgliga provisorium till köksbord som flyger tvärs över halva köket så fort Matilda sparkar till det. Det här flyttar inte på sig i första taget och det går att slipa om hur många gånger som helst.

Det förra köksbordet sålde vi på Blocket, det växte vi ifrån när Matilda kom. De gamla stolarna får nog gå samma väg. De har varit med sedan jag var liten, ja så länge jag kan minnas. När jag vände på dem upptäckte jag prislapparna från IKEA. De kostade 24:70/st! Någon som vill ärva dem? Maila till mig.
















Före och efter.

Koreakontakt

(I:) För några veckor sedan skickade vi två brev till Korea. Jag lade ner många timmar på kvällarna för att få ihop dem. Det känns som ett stort steg bakåt i tiden att brevväxla med snigelpost. Så märkligt gammalmodigt att skriva ett välformulerat brev på riktigt brevpapper, bifoga foton, skriva världens längsta adress (7 rader!) och sätta massor av frimärken på kuvertet för att sedan skicka iväg det till andra sidan jordklotet och veta att det i bästa fall dröjer flera månader innan vi får bekräftelse på att det nått mottagaren. I stället för att skicka ett mail med bilderna bifogade och få svar tio minuter senare ...

Men nu är det ju så att vi inte förstår varandras språk och inte ens använder samma alfabet, så vi måste ha hjälp med översättningen. Vilken tur att Post Adoption Services finns, de hjälper oss med översättning och vidarebefordring. Det är en fantastisk service av adoptionsorganisationen SWS och alldeles gratis. I det senaste följebrevet från SWS stod det att vi gärna får skicka brev till fosterfamiljen eller biologiska familjen ... Biologiska familjen?! Skriver de så till alla eller har någon från Matildas biologiska familj visat intresse? Vi har inte en aning. Tänk om det går att få kontakt?! Det är en känslig fråga och nästan för mycket att hoppas på. Men jag tror på att försöka. Så det blev ett brev med bilder till den biologiska familjen också.

Jordklotet känns plötsligt stort. Korea är så avlägset och livet där är på många sätt modernt men ändå inte. Hur är det med fosterföräldrarna? De är precis lika gamla som vi. Har de dator? Kan de knappa in "våra" internetadresser också? När vi var i Seoul på turistinformationen fanns det både hangul och latinska bokstäver på tangentborden och det gick att ställa om mellan de båda alfabeten, men är det så på alla datorer? Vi vet inte.

I brevet till fosterfamiljen skrev vi lite grann om Matildas utveckling och lovade återigen att fortsätta skicka bilder. Men det känns så futtigt med ett par tre brev per år till dem som så uttalat vill följa Matilda när hon växer upp. Alltså tipsade vi om bloggen. Om de kan gå in och kika här så får de åtminstone se en och annan nytagen bild, även om de inte förstår ett ord av det vi skriver. Jag hoppas att de kan se det här, så bilderna ovan är tillägnade Matildas härliga fosterfamilj.

Vi har kul ibland också

(2009-01-01)

Varde ljus

(I:) Jag tömde min gamla kamera på bilder och hittade denna lilla filmsnutt från i julas. Matilda upptäckte att hon precis nådde upp till lampknapparna på landet – lycka!

Returrätt?

(I:) Oskar har varit oskönt treårstrotsig de senaste dagarna och vi har haft rejäla gräl när han vägrar äta, förstör eller bråkar med oss eller Matilda. Det är till exempel dags att han lär sig att han måste plocka upp legot om han vänder hela legobacken upp och ner bara för att vi just har sagt att det är läggdags. (Det går inte att röra sig i hans rum då, så det är en ren överlevnadsfråga.) Igår var vi fly förbannade på honom båda två – två förskräckligt trötta föräldrar som provocerades till bristningsgränsen vid matbordet av en otrevlig och antagligen lika trött liten kille. 

Efter middagen (som Oskar inte åt) satt vi allihop i vardagsrummet.
Då kom det plötsligt med ynklig röst:
- Tänker ni skicka tillbaka mig till Korea nu?

Åh! Det var så hjärtat först stannade och sedan började blöda. Att han ens kunde tänka tanken!?
Men vilken tur att han sade det rakt ut, istället för att gå och bara tänka det utan att våga fråga ...

Inte utan min Oskar!

Bedtime story

(I:) Den här natten var något av ett skämt.

Klockan tio var det äntligen fritt fram att gå och lägga sig. Då hade en febrig Oskar somnat efter att ha hostat upp en hel flaska välling. Matilda sov sött sedan två timmar tillbaka.

I samma sekund som vi smög in i sovrummet vaknade Matilda. Och gick från 0-100 direkt. Jag fick nästan panik, för tanken på att få sova hade varit den enda som snurrat i huvudet under hela dagen. Men eftersom jag var den enda hyfsat friska i familjen (och hade lovat att VAB:a idag) så gick jag upp och drog igång felsökningsschemat – ny blöja, mat etc – men hon var bara pigg och glad. Hon hade helt enkelt inte lust att sova. På tre timmar! Klockan ett somnade hon – och jag – äntligen.

Tjugotvå minuter över ett vaknade Oskar. Den lilla sjuklingen var varm som en vulkan. Han hade svårt att sova och behövde hjälp fram till klockan fyra med allt från att bädda rent till att fixa välling. Stackars liten.

Efter fyra minns jag inte riktigt i vilken säng jag sov, jag sprang lite fram och tillbaka tror jag, men jag vaknade i alla fall i min egen säng när Matilda slog upp sina kolsvarta klockan sju.

. . . . .

Att man blir trött av att ha småbarn ingår självklart i jobbet och är, för att citera Basil i Fawlty Towers, "a subject of bleeding obvious". Naturligtvis är vi djupt tacksamma över våra barn och alla vet väl att vi kämpat för att få dem! Vi vill inte byta bort den här tiden mot någonting men samtidigt känns det absurdt att vara så sliten att man nästan vill bli överkörd hellre än att vara vaken och gå och jobba. Småbarn ÄR galet jobbiga, det måste man väl få raljera lite om? Jag vill iallafall inte låta bli att göra det. Eller som Alison så bra sammanfattade det: "Jag vet att det hör till, men småbarnstunneln kan kännas lite lång ibland. Tror att jag behöver några väninnor och ett par tre glas vin snart."
Mitt i prick!

Mental status okänd

(I:) Jo, han är kanske galen iallafall. Lite lagom.


13 januari 2009