Jättetidigt och jämlikt

(Ingrid:) Vårt nya dygn började klockan 02:00. God morgon..! En mycket konstig känsla att sitta i köket och äta frukost innan 5 på morgonen. Vilken tur att jag inte ska jobba på ett tag - det hade ju aldrig gått! Jag har noll förmåga att minnas vad jag gör eller säger, igår letade jag till exempel efter mina tofflor i två timmar. Tur att Oskar ska börja på dagis snart, då om inte förr kommer dygnet normaliseras. Men vad taskigt att det blev vintertid medan vi var borta, det hade vi verkligen inte gett tillstånd till! Vi har inte hunnit ställa om alla klockor än så det blir lång näsa hela tiden när det visar sig att klockan är en timme mindre än vi hoppats. Men det var ganska mysigt också att sitta alla fyra i köket med alla lampor tända så tidigt på morgonen och skratta åt att Matilda kastade ner sin vattenflaska 102 gånger och pulvrisera smörgåsrån över hela köket. Som tur är gick jag och Olle och lade oss vid 18-tiden (!) igår, annars hade vi inte orkat med någonting idag. Nu har vi lyckats byta fyra glödlampor och lufta alla element. Det var nämligen både kallt och mörkt när vi kom hem.

Det blev dags för Matilda att ta sin första tupplur redan vid 7, när det just börjat bli ljust ute. Hon somnade hos mig den här gången. Jag blir mindre och mindre persona non grata för varje dag och i går kväll gav hon mig det första öra-till-öra leendet och krävde att få gå till mig. Då blir man varm i magen! Annars har jag ganska stort anti-svartsjuke-tålamod och tycker att det är alldeles strålande bra att hon valt Olle. Alla frågar hur det känns för mig, men varför skulle hon egentligen välja mig framför Olle bara för att jag är mamma och han pappa? Det är en av sakerna som är så häftigt med adoption: det är helt jämlikt. Det går precis lika bra för pappan att vara heltidsledig från start och under hela "graviditeten" får båda föräldrarna uppleva exakt samma sak i form av förberedelser, längtan etc. Men ett nyfått adopterad barn väljer oftast en av föräldrarna, oavsett kön. Vi har hört många berättelser om adoptivfamiljer där barnet valt pappan, ofta för att det är så många kvinnor som har "svikit" barnet. Ett adopterat barn har ju blivit lämnat av den biologiska mamman och de flesta som har haft hand om barnet på barnhem eller i fosterfamiljer har varit kvinnor. Då blir adoptivpappan något nytt, någon som är värd att försöka lita på, "den här nya sorten kanske inte sviker mig". I vissa fall har anknytningen till pappan blivit så stark att adoptivföräldrarna fått planera om helt, pappan har fått ta föräldraledigt trots att det var mamman som skulle vara hemma. I vårt fall är det ju Olle som ska vara hemma på heltid, så det är perfekt att Matilda blir tryggast hos honom från början. Men visst blir jag överlycklig när jag också får de där härliga solskensleendena. Och när hon säger Ämämm, ämämm, då ligger det så klart nära till hands att inbilla mig att hon säger Mamma, mamma ...

Nu är det dags att leka med Oskar, som tycker jag + datorn = jordens tråkigaste grej. Han vill höra Stina Wirséns utmärkta bok Vem är borta för tionde gången. Det var egentligen lillasysters present – tack snälla Anneli! – men passar lika bra för storebror. Han vill nog skriva lite om hur det var att träffa sin fostermamma senare, det har vi inte hunnit med än. På bilden testar han alla bebisleksakerna och gåstolen är faktiskt roligast för honom. Spännande för honom också med allt nytt och att vi är flera som bor här nu!