Färdigrapporterat

Idag skickade vi vår tredje rapport till Korea. En A4-sida text och tolv bilder som sammanfattar hur det första året med Matilda har varit. Det är den allra sista rapporten vi någonsin behöver skicka. Nu är vår rapportplikt uppfylld och därmed är också hela skaffa-barn-projektet officiellt slutfört. Det tog nästan åtta och ett halvt år från start till nu. Visserligen är det ett ännu större projekt att HA barn än att skaffa dem, men det är ändå konstigt att vi inte längre har det här stora projektet att kämpa med. Så vad ska vi göra nu? Jo, vi tar och bygger ut huset! Och jag byter jobb efter nyår! Sitt aldrig stilla.

Förbjudet område

Denna busunge vet precis vad hon inte får göra. Pappas dator är något av det mest tabubelagda. Men när ingen tittar så ... Hon är listig och snabb och kastar sig över den på nolltid. Bilderna togs innan jag fick kameran stulen, alltså på den tiden jag hade en bra zoom, så hon fattade inte riktigt att jag hade siktet inställt på henne.

Men om jag lutar mig lite långsamt över bordet så kanske de inte märker att jag är här?

Hm, om jag skulle rita lite på bordet?

Reagerar dom om jag bara har fingertopparna på den tro?

Trytande inspiration

Familjen innan novembermörkret tog över.

(I:) Det är november och gråaste grått. Inspirationen uteblir när öroninflammationerna avlöser varandra, leran täcker såväl barn som hall och det börjar bli mörkt redan vid ett på dagarna.

Det är många måsten som inte riktigt orkas med efter nattning just nu, bloggen är bara en i mängden. Vi filar till exempel på den allra sista rapporten till Korea, men det är segt att få den klar med bilder och allt som behövs.

Det finns mycket att se fram emot dock. Julfirandet blir hemma hos oss i år. Ett nytt jobb väntar efter jul (för mig) och vi kommer troligtvis bygga ut huset nästa år. Matilda fyller 2 om bara en månad. Och tvååringar är det sötaste som finns.

Framsteg

I ett års tid har vi agerat ofrivilliga klätterställningar på nätterna. Matilda har sovit i en öppen spjälsäng bredvid våra sängar och klättrat fram och tillbaka över oss på nätterna. Nu har vi nått en milstolpe i småbarnslivet när Matilda självmant har valt att börja sova i sin egen säng i det rum som hon delar med sin bror.

Första natten var inte så lyckad. Då kom Oskar in till oss vid ett och Matilda gnydde så jag fick gå in och hämta även henne. Då satt hon uppflugen i Oskars höga säng ... Båda barnen låg sedan och snurrade och sparkade på oss resten av natten. På morgonen berättade Oskar att han hade vaknat av att Matilda stuckit in fingrarna i hans mun när han låg och sov. Det här kommer aldrig att gå, tänkte jag, men försökte ändå igen att få henne att sova i sin egen säng nästa natt. Och då sov hon hela natten lång tills vi väckte henne efter klockan sju på morgonen.

Nu har det hållit i sig i mer än en vecka och hon har verkligen valt att sova i sin egen säng. Till och med när hon haft öroninflammation. Hon tar dessutom sovmorgon i sin egen säng ibland och det är sagolikt. Även om vi är trötta ändå så är det förstås stooor skillnad på att få obruten sömn de korta timmar man väl lyckas vika åt att sova.

Matilda har börjat gå på toaletten också. Hon vet precis vad det är hon ska göra där och backar mot toalettstolen samtidigt som hon drar av sig byxor och blöja. Ibland blir det något, ibland inte. Har hon börjat potträna sig själv fast hon inte ens fyllt två år? Bäst att haka på.

Det här är ju saker att jubla åt. Nu kan vi bara önska oss att hon slutar ta av sig kläderna i tid och otid. Det är ett ganska stort problem, framför allt på dagis, med tanke på att det är november. Men den egenheten är nog värd ett alldeles eget inlägg.