Bollekar, del 2

(I:) Matilda vill vara med där det händer något. Bollar är kul. Klubbor likaså. På bollekarna tar hon alla innebandyklubbor hon kan komma över och släpar iväg med dem. Minst en klubba i varje hand är ett måste. Men allra, allra roligast är det att försöka ta varenda vattenflaska som står längs väggarna. Vilket innebär att bollekarna blir ett svettigt träningspass för mig också.

Bollekar, del 1

(I:) Den här terminen har Olle arrangerat bollekar på söndagarna i den närliggande skolans gymnastiksal. Det är i första hand till för barn födda -04 och -05, men det är en hel del både äldre och yngre syskon där också. Barnen springer runt och leker lite som de känner för i två angränsande salar och spelar innebandy, sparkar fotboll, kastar prick, provar basket eller kryper i tunnlar, svingar sig i lianer/ringar, går balansgång med mera.

Även Matilda tycker det är toppen med bollekar. Självklart klättar hon på allt hon kan. Hon drar sig numera glatt upp i ribbstolarna ända upp till brösthöjd på mig. Och varför ta den enkla vägen över en liggande bänk?

Dåligt bordsskick

(I:) Häromdagen bar jag in ett par matkassar i köket. Efter en halv minut gick jag, misstänksam, in i vardagsrummet och vad hittade jag då? Vår klättrosaurus hade fått fritt spelrum, hittat en obevakad stol och svingat sig upp på bordet. Där hade den hittat en skön plats ovanpå Olles laptop varifrån den obehindrat kunde knyckla ihop en tom ölburk och börja testa tuschpennor. På 30 sekunder ...

Ertappad!

När klättrosaurusen är på bortaplan är fjärrkontroller ett hett byte. Och miniräknare (eller är de telefoner?). Bord är naturligtvis till för att bestigas, varför en skötare bör alltid finnas inom räckhåll.

Ja hallå?

Svisch – uppe – fångad!

Fantasibrist

(I:) Nu har det varit tyst här länge. Det beror på en föränderlig mix av sömnbrist, heltidsjobb, förkylning och föräldraledigt. Total fantasibrist har utbrutit. Tur att man har vänner med ordets gåva, för Alison beskrev exakt hur jag känner mig i sin blogg – läs här – och det var befriande att inse att det finns andra som inte heller orkar göra allt de vill.

Förutom allt som hör barnen till så försöker vi också beskära fem äppelträd, skriva nästa rapport till Korea, rensa kattvindarna, tvätta soffan, märka/laga/handla barnkläder ... listan kan göras hur lång som helst. Allt detta ska helst göras efter 21.00 när barnen somnat, vilket ju är både orimligt och omöjligt. Så nu ska jag göra det enda rätta – gå och lägga mig!

Oskar i galen tunna

(I:) Svägerskorna och jag pratade lite i helgen om vikten av att filma sina barn. Annars ångrar man sig, fick jag höra, och jag tror säkert att det stämmer.

Vi filmade tyvärr inte Oskar ordentligt när han var bebis. Videokameran vi hade köpt enkom för ändamålet blev stulen dagen innan vi skulle åka till Korea och hämta Oskar. Vi fick låna en kamera till resan men sedan blev det inte av att vi köpte en ny förrän det var dags att hämta Matilda.

Som tur är har jag åtminstone filmat lite grann med alla mina digitala kompaktkameror. Kvaliteten är låg, men oj vilket bra stöd för minnet dessa filmsnuttar är. Det är ju omöjligt att minnas språk, rörelsemönster och alla roliga babbelljud utan rörlig film.

Efter att ha hittat den här lilla filmen på Oskar så vågar jag nog hävda det jag länge misstänkt, att 2-årsåldern är den absolut gulligaste åldern. Och att han är den absolut gladaste kille som finns.

Sagt och gjort

(I:) Det är minsann inte bara "Jag älskar dig mamma" som ljuder över nejden här, i form av ett vrål från vår balkong. Ibland bjuds kvarteret på ett "Jag har bajsat!" också.

Allting jämnar ut sig, som sagt!

Bordsskick

Det är tre saker som är roliga med den här filmsnutten.

1. Att Oskar valde att använda fiskbullar i hummersås som lunch, hudkräm och frisyrgelé.
2. Att Olle hämtade kameran istället för att hejda honom.
3. Och att det hela filmades med kameran på höjden!

PS. Ha överseende med att ljudet är kaputt.

Låg humor?

(I:) Jag gick igenom gamla filmsnuttar från när Oskar var bebis. Det här är en av mina favoriter. Men den får mig verkligen att undra om det är barnen eller vi som är barnsligast ...

Vi har skaffat städhjälp!

Sluk pasilent

Oskar:
– Mamma, vi leker att nu är jag doktor – och du är min pasilent!