Jullovsskridskor

(I:) Så vad har vi gjort under jullovet? Vi firade jul på landet och har kunnat vara riktigt sociala hemma nu när vi fått vara friska ett tag. En dag var vi och åkte skridskor med Ossian (min gudson) och Hanna i Solna. Det var första gången Oskar provade att åka på allvar och det gick faktiskt riktigt bra efter ett tag. Det sista han sade på kvällen innan han somnade var:
- Mamma, jag är jätteduktig på att åka skridskor!

Stockholms Ishockeyförbunds representant övervakade Bambi på Ritorps nyspolade is.

Oops!

Kompisarna Ossian och Hanna hade med kanelbullar och varm choklad.

Åskådaren fick stanna i åkpåsen.

God Jul...

(I:) Vi har haft så mycket att göra att det inte funnits tid över till att sitta vid datorn de senaste två veckorna. Än mindre tid till att skicka julkort, så i år tror jag att vi (dvs jag) bara hann få iväg 5-6 stycken ända ner i brevlådan. Visst hade vi kunnat maila julkorten, men högen med färdiga kort låg där och nästan dallrade på skrivbordet i väntan på sina kuvert. Nu när julen plötsligt är över känns det alltför konstigt att skicka ut dem med posten så härmed ropar vi God Jul i efterskott allihopa...

1 år

(I:) Nu är hon firad med pompa och ståt, vår ettåring. Hon var fin i sin vackra folkdräkt (men bytte senare om till något mer bekvämt) men var snabb som en vessla när hon gjorde en "smash & grab"-kupp mot tårtan, med maräng långt upp i ärmen som klibbigt resultat. Farmor och mormor hade gjort goda kakor och tårta respektive bullar och Matilda lät sig glatt firas.

Här är folkdräkten matchad med en rolig födelsedagsmössa från IKEA som vi tackar Peter & Helena för. Den ska vi ta fram så fort någon i familjen fyller år!


Framtiden är spådd. Matilda valde snabbt först pennan och sedan mandarinen. Det innebär att hon ska bli skribent – och få många ättlingar. Egentligen skulle det ha varit jujube-frukter i stället för mandarinen, men man tager vad man haver och vi ser fram emot många barnbarn, haha!

Festligheter

Matildas hanbok – huvudbonad, hängselklänning, jacka och börs

Oskars hanbok – byxor, jacka och börs

(I:) Det finns några koreanska familjehögtider som traditionellt firas extra stort. Alla bottnar i en tidigare hög barnadödlighet och kort medellivslängd.
1. Dag 100 (Baegil) – den etthundrade dagen efter ett barns födsel. Det firades för att då var den första riskabla tiden över och barnet ansågs ha överlevt. Det firas fortfarande i Korea med en fest inom familjen. Oskar och Matilda var ju äldre än så när vi fick dem men vi har fått bilder på båda två där de på 100-dagarsdagen är uppallade bakom en gigantisk gräddtårta respektive ett berg av godsaker.
2. 1-årsdagen (Dol) firas stort med vänner och grannar. Barnet har hanbok (folkdräkt) på sig och man äter, skålar och håller tal. Barnet spår sin framtid genom att välja bland olika föremål på ett toljabee-bord (se nedan). Gästerna skänker presenter eller pengar som läggs i en börs som ingår i folkdräkten.
3. 60-årsdagen (Hwangap). Då har den 60-åriga cykeln i den orientaliska zodiaken fullbordats. Vi har fått förklarat för oss att vid 60 är man klar med sin slit, då kan man gå i pension och åtnjuta välförtjänt vila och den respekt som hög ålder ger. De kvinnor som slitit i hemmet i alla år får sin frihet vid 60. Det är tydligen inte ovanligt att se en skock fnittrande tanter vingla runt vid olika sevärdheter – de är ute och turistar och dricker sprit till lunch bara för att de äntligen får!

Imorgon är det dags att fira att Matilda fyller ett år (22/12)! Hon ska ha den fina hanbok som hon fick av sin fostermamma och vi ska se om Oskar fortfarande kan kränga på sig sin. Som ett roligt inslag ska vi ta reda på vad Matilda ska bli när hon blir stor genom traditionen med toljabee. Då lägger vi fram olika föremål på ett lågt bord och meningen är att hon ska plocka åt sig det som verkar mest intressant. Det anses då att hennes framtid förutspås genom det hon väljer. Det första och andra föremålet är de viktigaste. Vanligtvis placerar koreanska föräldrar de saker som de önskar att barnet ska välja närmast kanten på bordet!

Föremålen symboliserar följande:

• båge och pil: krigare
• sedlar/mynt: rikedom
• nål och tråd: långt liv
• jujubefrukter: många ättlingar
• bok: hög utbildning
• penna: skribent
• pensel: konstnär
• ris eller riskakor: rikedom (vissa säger att om barnet väljer en riskaka är det inte smart...)
• linjal, nål eller sax: talang att arbeta med händerna
• kniv: kock

(Källa: kimchi.se)

Oskar fick göra det här på sin 1-årsdag. Så nu "vet" vi att han ska bli konstnär, en rik sådan, eftersom han först valde en pensel och sedan en riskaka (vadå? såklart att han är smart!). Det ska bli roligt att se vad Matilda väljer...

Våra riktiga barn

Att man inte ska bedöma en bok efter omslaget kan nog alla gå med på. När det gäller människor vet jag inte om alla är lika överens. När Oskar var liten lutade sig en alkis fram på tunnelbanan och stirrade på Oskar och sa:
"Haru haft en guling eller är det bara ett olycksfall i arbetet?" (Han blinkade kompisaktigt "oss män emellan".)
Inte långt tidigare hade en man lutat sig in över Oskars vagn när Ingrid var ute med honom och sagt: "Men titta vilka sneda ögon den har!" (Lite lustigt, med tanke på att Oskar nog har rakare ögon än någon i den mannens umgängeskrets.)
Igår envisades en vuxen med att Oskar och Matilda var lika varandra. Jag protesterade lite lamt med att dom ju har helt olika munnar, helt olika form på ögonen och han har runt ansikte medan hon har päronformat. (En asiat skulle nog inte hitta en enda likhet mellan dom över huvud taget.) Men hårfärgen är ganska lik, sa jag. Oskar har visserligen tjockt svart hår jämfört med Matildas tunna mörkbruna testar, men jag ville ju inte att damen i fråga skulle behöva känna sig tillplattad. En kvinna som var där, med asiatiskt ursprung, såg smått störd ut av konversationen.
I förrgår såg jag filmen "Tomten är far till alla barnen". Förra gången jag såg den var den hysteriskt rolig. Den här gången blev det lite för verkligt när "Sara" (den kvinnliga huvudrollen) öser ur sig det ena och det andra om att adopterade barn är "andrahandsbarn" och ett substitut för "riktiga" barn (vad nu det är?). Hon gör det inför alla sina gäster utan att veta att de nyinflyttade grannarna står bakom hennes rygg med sin adopterade asiatiska dotter. Hos skäms efteråt men bara för att hon inte vill att någon ska tro hon är en rasist. Det blev alldeles för verkligt som sagt. Jag undrar hur många av våra kompisar, släktingar och andra bekanta som innerst inne inte ser våra barn som "riktiga"?
För oss är dom otroligt riktiga. I går var Ingrid på julfest och Matilda var en "riktig" gnällspik och Oskar var en "riktig" hjälte. När Matilda (som annars somnar när man knäpper med fingrarna) plötsligt vägrade ut sig och gapade och skrek och varken ville vara vaken eller sova klev hjälten Oskar in i handlingen (som alltid haft jättesvårt att somna och som är ganska mörkrädd). Jag sa till honom att jag inte kunde gå ifrån Matilda men att han fick välja på att somna ensam i sitt rum, utan saga, eller att ligga med i vår säng med en gallskrikande Matilda.
- Det gör inget Pappa, sa Oskar. Jag kan sova ensam..... om du är i rummet bredvid med Matilda.
Sen somnade han själv och sov som en stock när lillasyster äntligen somnat fyrtiofem minuter senare.
Sen fick jag slutligen sätta mig ner i lugn och ro, utan Trazan & Banarne och utan tuggande på vedklabbar eller bankande på öppna spisen.
Dom verkade ganska riktiga för mig i alla fall.

Öppna förskolor

Bilden är från ÖFS Spiras Luciafirande ett tidigare år

(O:) Att vara föräldraledig med en nästan 1-åring innebär en ständig utmaning i att skapa fasta fungerande ritualer samtidigt som dagarna ska innehålla mångfald och varierad sysselsättning. Alla som inte har egna barn tror att det är ganska soft att roa en liten telning. De slänger sig med floskler som "små barn roar sig lätt" eller "ledig pappa är latte-pappa" osv. Dom har rätt i en sak. Små barn är lätta att roa. Problemet är att dom bara är roade i några sekunder för sedan har dom redan gått vidare och vill roas på ett nytt sätt. Den intellektuella uppgiften blir hela tiden att hinna mata fram sysslor i en takt som är tillräcklig för att man inte ska behöva dränkas i gnäll från en understimulerad bäbis och tillräckligt fysiska sysslor för att man ska känna sig förvissad om att den lilla parveln tänker sova middag ordentligt så att man hinner kolla mailen, äta lunch och städa undan den värsta sörjan som fyllt huset under förmiddagen.
För att slippa sitta i detta mentalt förkrossande ekorrhjul har man uppfunnit "den öppna förskolan". Dit får föräldrar komma och leka med sina barn (ej lämna in dom för omsorg). Verksamheten på alla öppna förskolor bygger egentligen på samma koncept fast i varierande kvalité och ambition.
Byggstenarna som alla öppna förskolor har är inskrivningslistan där man skriver upp att man varit där, sångstunden (som alltid har en eller flera fasta tider varje dag), fröknarna som glider runt och minglar (det brukar vara 2 st) och möjligheten att för en nätt slant köpa någon form av fika.
Vad är det då som skiljer förskolorna åt? Jo det är ambitionsnivån och servicen. En öppen förskola vi besökt för att det är vår geografiskt mest naturliga ÖFS (vi kan kalla den ÖFSA) består av ovan nämnda byggstenar. Fröknarna i fråga är någonstans mellan 64 och döden och har drivit samma ställe i 24 år utan att granskas eller vidareutvecklas. Fikat består av frysta bullar från Findus och termoskaffe som dom kokat på morgonen. Sångstunden består av fem låtar varav den första är en lång ramsa där man mässar alla deltagande barns namn. Det är mycket tydligt att båda fröknarna avskyr att sjunga och inga instrument, illustrerande leksaker eller annan rekvisita förekommer. Då ingen av de deltagande spelar något instrument och det oftast är ganska få deltagare blir det lätt pinsamt och barnen verkar inte livas upp speciellt mycket av sången. Det enda leendet som fröknarna släpper ifrån sig är när dom väst ur sig slutfrasen i den sista sången "så nu ska mammorna och papporna fika". Sången avslutas i en kollektiv lättnad. Inga extranummer förekommer.
Lokalen är liten och trång och om något barn vill leka med "barnköket" (och det vill alla småbarn som lärt sig stå) så måste man som förälder knö in sig i "köket" med sitt barn. Där är det 110 cm högt i tak och dörren in kräver att jag ligger ner för att ta mig igenom. De flesta "roliga leksaker" (sånt som låter eller går att hälla ut över golvet) är alltid undanställda så att de ska vara svåra att hitta. Fem små leksaker är alltid framplockade och placerade mitt på golvet så att man ska få intrycket att "this is it!".
Öppettiderna är 13.00 till 16.00 utom om dom har hittat på någon annan verksamhet den dagen. Det finns ingen hemsida att se hur det ser ut för dagen. En gång kom jag och en annan pappa dit vid 14.45. Vi trodde vi hade lite drygt en timme att stoja runt men såg till vår besvikelse att det släckt i lokalen och att ytterdörren var låst. Vi tittade in genom ett fönster och såg de två fröknarna sitta inne i mörkret och trycka. De hade tydligen lyckats tråka ut alla så att det blivit tomt i lokalen och för att slippa få påfyllning hade de låst och släckt. Nog om ÖFSA!

Det finns en till ÖFS i området men på en halvtimmes promenadavstånd. Vi kan kalla den ÖFSB. Där finns alla grundstenarna i en ÖFS. Dessutom blir man som förstagångsförälder snabbt infångad och guidad runt i de ofantligt stora lokalerna. Man ser i vart och ett av rummen att stället drivs med omtanke. De två fröknarna är mycket påpassande. Första gången jag var där kändes det nästan som att jag fått en egen liten guide. Besökarna har på sig små namnskyltar som man får måla i "verkstaden" och det är mysigt och ombonat. Sångsamlingen var suverän med en hel del rekvisita och ett varierat utbud av sånger. Barnen sitter med sina föräldrar och studsar i knät och alla ser rätt glada ut. Volymen på sången är rejäl och alla vågar klämma i då deras egna sorgliga röster dränks i kören. Kanske kan tyckas att samlingen är lite kort (10 min). Dom har öppet från 09.00-12.00 och 13.00-16.00 nästan alla dagar och dom har en hemsida där man kan se vad som är på gång. Fikat är hembakat och nybryggt kaffe finns hela tiden. Tallrikar, haklappar, skedar och annat som räknas som lyxiga attiraljer för föräldrar finns att låna så att man slipper packa ner fiskstinkande haklappar i skötväskan när ens barn ätit lunch. ÖFSB är ett helt klart angenämt ställe att fördriva tiden på.
Slutligen vill jag berätta om ÖFSC. Det är en special ÖFS för barn som är adopterade. Varför behöver de en egen ÖFS undrar säkert du och det gör jag med egentligen. Det är visserligen skönt att slippa prata om adoption varenda gång man är och leker och det slipper man på ÖFSC om man inte vill, eftersom alla där har det som bakgrund. ÖFSC har alla byggstenarna i en ÖFS. Fast ambitionsnivån är helt fantastisk. Personalen är ljuvlig och man blir som förälder glad av att bara komma in i lokalen. Det känns som att komma hem till en kompis. Lokalerna är stora och vackra i ett 20-tals hus på Skånegatan på Söder. Nybakade bullar severas till fikat och allt du kan tänkas vilja låna för utspisning finns i skåpen i det fräscha köket. Resurserna är enorma och lokalerna innehåller alla typer av rum så som kreativa verkstäder, sinnerum, sagorum, lekrum, musikrum, matsal, rymligt skötrum och kök. Självklart finns det gott om leksaker och pedagogisk litteratur (att låna!). I sångrummet finns till och med ett akvarium. Sångsamlingen är inte av denna världen. En av fröknarna spelar gitarr och barnen får låna trummor. Sångerna illustreras med olika kläder och leksaker och musikanten har alltid olika roliga illustrerande hattar. Då ÖFSC är mycket välbesökt är volymen hög och instrumenten gör väl sitt till för att det ska bli riktigt svängigt. Barnen håller sig sällan sittande utan de som kan ställer sig gärna upp och stuffar loss till musiken. Sångstunden förvandlas till mer en musikstund eller en konsert om du vill kalla det så. Öppettiderna är 09.00-15.00 (09.00-16.00) och du är välkommen att vara där även under personalens lunch. (för dom måste väl äta dom med? tror jag....) Temaaktiviteter förekommer och idag var det så klart luciafirande. Alla barn (utom Matilda) var utklädda till tomtar, lucior och pepparkakor (stjärngossarna verkar utrotade). Personalen var utklädda som Stjärngosse och Tomte. Efter 2 1/2 tim lekande somnade Matilda som en stock i bilen men vaknade 30 min senare när jag bar in henne. Hon trodde att hon sovit sina 2 timmar och vägrade somna om. Hon var rätt slut när vi la henne i sängen vid 19.30. I natt får jag nog också sova.

Men var är bebisen?

(I:) Jag tror att någon har smugit sig in och blåst upp Matilda med en cykelpump utan vår vetskap. Hon har plötsligt blivit så STOR! Nu menar jag inte tjock, utan storväxt, hon har plötsligt blivit så mycket längre och äldre, håret har växt en massa, tänderna är stora nu och bebisen är försvunnen! Vad fort det gick. Bara sju veckor.

Idag glömde hon bort sig och började gå på riktigt. Sedan gjorde hon inget annat. Olle berättade att hon glatt promenerade från köket till vardagsrummet och hämtade något, sedan gick hon ut i hallen med det hon hade i händerna. Som om hon aldrig gjort annat än att gå omkring obehindrat.

Om en vecka blir hon 1 år och är inte spädbarn längre. Då ska vi ha släktkalas och fira henne stort. I Korea är 1-årsdagen oerhört viktig. Men det förtjänar ett eget inlägg.

Vuxenfras

(I:) Oskar kämpar på med uttalet av diverse ord, men ordförrådet verkar minsann inte ha hakat upp sig. Det går knappt att beskriva hur sött det låter när han plötsligt kläcker ur sig en eller annan vuxenfras som han snappat upp någonstans. Som igår, när han och jag bakade pepparkakor. Den första plåten höll på att gräddas i ugnen när Oskar stannade upp, viftade med handen för att få extra uppmärksamhet och utbrast:
- Mamma! Det doftar himmelskt!

Lucianisse

(I:) Oskars luciafirande på dagis blev inte så lyckat. Det är verkligen inte hans grej med sång i grupp, han vägrar ur sig varje gång. Men tomtedräkten blev ordentligt provad iallafall.

I afton dans

(I:) Vi är inte helt friska än (nu är vi uppe i 6 veckor!) och när jag kom hem idag var jag ruskigt trött, helt tömd på energi. Men så bröt spontandans ut och kvällen ändrade riktning. Oskar hade dansat på dagis och fått mersmak, bjöd upp mig och Matilda och spexade loss. Här är ett par sköna filmexempel.

Byssan lull är stenålders!

(I:) Varje toppmodern förälder gör naturligtvis som vi och nattar barn med YouTube. I förkylningstider med killande halsar och hesa stämmor kan det inte bli smidigare än att slå sig ner vid datorn, dra igång Waltzing Matilda och låta Tina Arena göra jobbet. Matilda somnar i famnen på några minuter. Hur överlevde våra föräldrar ...?

Byråkrati

(I:) En svalkande dos svensk byråkrati har drabbat oss. Tingsrätten krånglar. Eller snarare, hotar med att inte ta upp vårt adoptionsärende för att vi inte hade betalat in ansökningsavgiften på 375 kronor i förväg. Adoptionscentrum hade skrivit i ett PM att en avgift ska betalas, så jag lusläste verkligen Södertörns Tingsrätts hemsida men utan att hitta ett ord om vare sig kontonummer eller förskottsbetalning. Jag antog lite lojt att vi skulle få ett inbetalningskort så småningom, men i stället fick vi ett hotbrev. Nu är avgiften förstås betald och vi väntar vidare på att Matilda ska bli vår dotter i juridisk mening. Hon heter faktiskt inte ens Matilda än eftersom hon har kvar hela sitt koreanska namn. (Vilket det är får vi dock inte publicera här, eftersom det kan finnas en liten risk att en biologisk mamma går att spåra genom valet av barnets förnamn.) När adoptionen är giltig får hon automatiskt vårt efternamn, sedan ansöker vi om att lägga till Matilda som tilltalsnamn.

Försäkringskassan krånglar också. Den handläggare som hanterat Olles ärende har sett till att han får ut föräldrapenning utan problem. Men den människa som har hand om mig vill minsann inte godkänna några utbetalningar. Ändå gäller det samma barn, och dessutom har jag ju bara varit hemma de tio så kallade "pappadagarna" så det är inte så mycket för dem att bråka om tycker jag. Vad regelryttaren vill är att jag ska bevisa vilken dag vi fick Matilda. Enligt en skrivelse från Riksförsäkringsverket har Försäkringskassan inte rätt att kräva detta, men alla handläggare har visst inte läst eller förstått. Det som irriterar mig är inte den onödiga pappersexercisen utan inkonsekvensen. Men strunt samma, det är ju kul för Posten att få några brev att bära fram och tillbaka.

Koreansk engelska

(I:) Ett fenomen vi noterade på framför allt kläder i Korea är att allt som skrivits på engelska anses coolt. Vi vet också att det är få koreaner som kan prata eller skriva engelska. Hur det är med den person som skrev texten till Matildas nappflaskor förblir en smula oklart.

I give to my heart for you?
Tack, tack!

Sömn och sparkar

(I:) Tänk att barn har en sådan förmåga att locka fram både det värsta och det bästa ur en. Ett tillfälle när det värsta och bästa avlöser varandra rekordsnabbt är mitt i natten när Matilda vaknar, vägrar somna om och bara ligger och snurrar runt så hon kan sparka en i ansiktet. Ömsom blir man fly förbannad och vill kasta ut henne genom fönstret, ömsom tycker man bara såå synd om henne och vill inget hellre än att vyssja och vagga resten av natten om så behövs. Febern är kvar och uselt har vi sovit, så idag var jag tvungen att stanna hemma från jobbet och ta hand om – i fallande skala – Matilda, Olle och mig själv.

Det där med sparkar och slag på nätterna förresten, det känner vi igen. När Oskar var mindre var han sparkexpert. Först brukade en liten hand komma och treva i mörkret för att lokalisera Olles näsa. En nanosekund senare hade ungen snurrat runt och måttat så att hälen kunde landa just där det gör som ondast. Det var som yxhugg, rakt på nosen. Som tur är så är Matilda inte lika musklig. Hennes sparkar känns mer som att få en bulldeg kastad på sig. Fast det är ju tanken som räknas ... ;-)

Förkylda forever

(I:) Idag har Matilda haft 40,2° i feber och Olle 39°. Jag fattar ingenting – hur har vi lyckats vara sjuka fem hela veckor i sträck? Jag och Matilda har varit förkylda ända sedan vi landade på svensk mark och nu är det Olles (o)tur att vara riktigt krasslig. Oskar är den enda som har hållit sig frisk och det i sig är en gåta, hur har han klarat sig? Han har bara behövt vara hemma en dag från dagis med rinnsnuva (fast han var olidligt pigg då också). Att Matilda blir förkyld så fort hon har varit på öppna förskolan är mer logiskt, hon ska väl gå igenom 30-40 förkylningar innan hennes immunförsvar är på plats. Alla bacillusker är nya för henne och hon följer ju med till dagis och hämtar och lämnar Oskar varje dag, så hon utsätts verkligen för smitta. Men nu räcker det. Nu vill vi vara friska ett tag, få tillbaka orken, kunna vara sociala, sluta glömma saker och virra till allting*. När jag ändå är igång och skriver önskelista så vill jag gärna slippa bli väckt av ett eller annat barn i vargtimmen varje natt och varför inte få sova mer än sex-sju timmar totalt per natt också.

* Ett bra bevis på hur slut-i-rutan jag blivit kom i förra veckan när jag upptäckte att jag blivit av med mitt körkort! Det var när jag skulle betala något på lunchen och jag gick tillbaka i mina egna fotspår till bland annat Åhléns, där jag vände upp och ner på halva varuhuset för att hitta mitt tappade/stulna körkort. Naturligtvis ringde jag och spärrade kortet också. För att sedan beklaga mig för Olle (när jag kom ihåg det igen, ett par dagar senare!!!) som lugnt säger "jag vet var det är". För jag hade gett körkortet till honom när han var och hämtade ut ett paket som kommit i mitt namn. End of story.

Leksakstest

Konsumentundersökning av gåstol.

(Oskar:) Syrran har ju en del leksaker och mamma säger att jag hade alla dom grejerna förut när jag var liten. Fast jag minns dom inte så jag måste testa allt ordentligt. Gåstolen till exempel, den är kul, det är ju värsta instrumentbrädan på den! Den både tutar och spelar musik. Och allt som har hjul på sig är så klart bra grejer.

Napp, det har jag aldrig använt, det kanske är nåt bra som jag har missat? Jag har övertalat Matilda att testa också, fast hon vill hellre suga på tummen.

Testpanelen.

Mamma och pappa verkar tycka att jag är för lite stor för en del saker nu, som att sitta i TripTrap-stolen med bygeln på till exempel. Men jag är bra på att klättra och testar ändå! En annan grej är att mamma brukar bära runt på Matilda i bärselen när hon kommer hem från jobbet. Grymt orättvist – jag vill också åka! Vi testade det en gång och det funkade faktiskt, fast jag tror att mamma tyckte det var lite tungt efter ett tag att bära runt mig på magen.

Gåstolen på verkstad.

Det där med gåstolen, förresten. När batterierna tar slut måste man ju laga den! Tur att man är stor nog att veta hur såna grejer funkar.

Bevingade ord på systembolaget

(Olle:) Efter dagens bollekar åkte jag och Oskar till Systembolaget för att inhandla lite gott till kvällens middag.

Oskar som är inne i en stark "jag-vill-vara-delaktig-fas" ville så klart ha en egen korg. Visst! tänkte jag. Vad gör man inte för att hålla sonen glad och nöjd på systemet där det alltid är tyst och skönt (enda butiken utan musik käns det som). Snart ville den lille delaktige sonen även ha varor i sin korg. Det fick han inte förrän vi kom till "bag in box-avdelningen" där mindre olycksbenägna varor säljs. Sonen var åter nöjd och pacifierad (trodde jag). Då stegar han fram till vodkahyllan och sliter år sig en kvarting Explorer och ropar till mig som hamnat på efterkälken:

– Pappa, jag tycker om det här vattnet! Det här vattnet vill jag ha hela tiden!

Han fick inte behålla flaskan. Folk började snegla och sannolikt fnissa åt den lille illbattingen. Sånt är bra, sånt gör inte pojkar som Oskar mer uppspelta. U-P-P-M-Ä-R-K-S-A-M-H-E-T!!

Vid kassan lyfte Oskar upp "sin" 3-liters rödvinsbox och deklarerade med hög röst:

– Den här ska jag ha. Bara jag. Ingen får smaka!

Nu åker jag in för langning tänkte jag, men vi klarade oss mirakulöst nog hem med vårt kvällsgodis. På bageriet var han mer stillsam. Ett litet "vad är det där som ser kladdigt ut" slank fram men inga andra kunder kunde störas.

Vinterkul

(I) När första riktiga vintern kom till Stockholm hoppade vi i skidkläderna och släpade iväg barnen till Vivstavarvsparken för att åka pulka. Nu är snön redan borta, men så här roligt var det.

Nu har det lossnat för Oskar, pulkåkning är superkul!
(Det tog dock tre vintrar att inse det.)

Här är två till som tycker det är roligt när det går fort.

Matilda gillade pulkåkning från allra första början, hon bara skrattar!
Hon tycker om att gunga också, det var inte
Oskar så förtjust i som liten.

Men här har vi gung-kungen!

Kusin Hanna byggde en specialdesignad pulkabacke
i trappan från altanen.
Sedan drack vi varm choklad och åt pepparkakor ... och nu längtar vi lite efter nästa snöoväder.

Sakta vi gick genom stan

(I:) Ända sedan vi kom hem från Korea så har vi varit förkylda, det är hela tiden någon av oss som är hängig. Matilda har varit snuvig nästan hela tiden och hade feber några dagar, Olle har hållit sig på benen och Oskar var hemma från dagis en dag. Jag har varit förkyld i fyra veckor, de senaste två med mitt livs tuffaste förkylning inklusive bihåleinflammation och outhärdligt igenmurad näsa. Så jag försöker förgylla verkligheten med att tänka tillbaka på de där dagarna när livet varit som bäst. Som i somras när jag och Oskar var ute och gick och vi blev invinkade till några kompisar när vi passerade deras trädgård. Solen sken och vi satt ute, Oskar lekte med sina kompisar och hade jätteroligt bakom huset och jag fick sitta och bara vara med ett glas Petit Chablis i handen. Eller dagarna när vi gick längs vackra Cheonggyecheon för en månad sedan och solen sken över Seoul. Det är en plats vi inte hann skriva om när vi var där.


Cheonggyecheon ( 청계천 ) är en å som flyter från väster till öster genom centrala Seoul. Den är nästan sex kilometer lång och var övertäckt med betong och motorvägar sedan 1940-talet. När den nuvarande President Lee Myung Bak var borgmästare i Seoul bestämde han sig för att restaurera ån. Den var då i så dåligt skick att den nästan torkat ut, så nu pumpas 120 000 ton vatten in varenda dag. Projektet var hårt kritiserat eftersom det var så dyrt, över 7 miljarder kronor, men lyckades och hjälpte faktiskt Lee att nå presidentposten. Cheonggye Stream invigdes i september 2005 (månaden innan vi hämtade Oskar). Det är en oerhört populär plats både för turister och bland koreaner, som gärna tar en promenad längs vattnet och äter sin lunch där. Med jämna mellanrum är stenar placerade så att man kan gå över till andra sidan vattnet, men också för att reglera vattenflödet. En plats att längta tillbaka till.

Olika som bär

(I:) Det går absolut inte att luta sig tillbaka och tro att man är rutinerad bara för att man haft spädbarn tidigare och borde ha koll på hur det är. Matilda och Oskar är olika på många punkter och vi får tänka nytt och hitta nya rutiner.

Några olikheter dem emellan är:

- Han är varm, hon är kall (= olika pyamasbehov)
- Han kräver att få sin välling kall, hon kräver rejält varm välling (heja micro!)
- Han varvar ner av välling, hon blir helt speedad (kräver taktikbyte vid nattning)
- Han är högerhänt, hon är vänsterhänt (tror vi)
- Han vägrade napp, hon suger på tummen
- Han är mörk, hon är ljus (= mer solskydd)
- Han blir som sandpapper, hon är mer som sammet (olika tolerans mot torr vinterluft)
- Han hade kokosnötsfjun till frisyr, hennes kalufs måste både kammas och klippas
- Han var helt ointresserad av musik, hon sjunger (och spelar piano med ett finger istället för att banka våldsamt med hela handen)
- Han stoppade sällan småsaker i munnen, hon stoppar in allt hon hittar
- Han är inte så förtjust i sötsaker, hon är ett kakmonster
- Han älskade tv, hon bryr sig inte ett dugg
- Han fyller år vid midsommar, hon vid jul
- Han avskydde att sova middag, hon sover gärna, ofta och länge

Den mest påtagliga skillnaden är nog att Oskar bara sov utomhus i vagnen. Jag var mammaledig och ville inget hellre än att få sova middag tillsammans med honom, men det gick aldrig. Jag fick – dödstrött – dra runt honom två-tre gånger per dag i såväl snöstorm som spöregn tills han slocknade. Det jobbigaste var att vintern 05/06 var den längsta under vår livstid. Den första snön kom redan i början av november och försvann inte förrän i slutet av april om jag minns rätt, och det var många dagar jag fick ge mig ut i skidkläder och plöja mig genom snövallarna med vagnen. Men Olle, som drömt om långpromenader varje dag med Matilda, får aldrig det eftersom hon hatar* vagnen och sover middag inne i sin säng. Vi borde bytt barn, haha!

--------------------------
*) Det går faktiskt mycket bättre nu med att både åka vagn och bil – hon vrålar inte tills hon svimmar längre. Puh ...

Nya siffror

Nu har Matilda fått svenskt personnummer! Det känns kul!

Pappersvändande

(Ingrid:) Vi har en checklista att bocka av för att Matilda ska (för)bli vår. Eftersom själva adoptionen blir giltig genom beslut i svenska tingsrätten så räknas hon nu egentligen bara som fosterhemsplacerad hos oss. Därför var en socialsekreterare hemma hos oss i förra veckan och kollade att vi skötte oss. Hon var väldigt entusiastisk och pratade på om "hur söta [adoptiv]barnen är när de är så nya". Eh?? Jag har ju lite svårt att tycka att Matilda skulle vara ett uns mindre söt om en månad eller så, men det är väl bra om socialnämnden har koll på oss från start – det är faktiskt formellt de som har ansvaret för att Matilda har det bra. Vi är så vana vid att bli synade i sömmarna och i stort sett få garderoberna genomsökta så det bekommer oss inte att bli inspekterade ytterligare en gång.

Vi har också varit på Skatteverket och visat upp Matilda, fyllt i en immigrationsblankett, låtit dem se hennes pass och en massa koreanska adoptionshandlingar. Vi var noga med att se till att de inte fick kopiera några papper av personlig karaktär (dvs uppgifter om biologiskt ursprung och bakgrund) för annars blir detta automatiskt offentlig handling. Det är bara Matilda själv som ska avgöra vem som får veta personliga detaljer om hennes start i livet. Adoptivföräldrar har haft en massa trassel med skattekontoren tidigare så vi var beredda på den sekretessfrågan.

Vi har också klarat av en läkarundersökning. Det är obligatoriskt för adoptivbarn så snart som möjligt efter hemkomsten eftersom det är vanligt att de bär på multiresistenta bakterier, parasiter eller liknande (fast inte från Sydkorea!). Undersökningen gick snabbt, läkaren tyckte att den översatta medicinska rapporten som vi fått var mycket utförlig och såg att hon hade fått alla vaccinationer som behövs. Hon var dessutom redan testad för HIV, hepatit med mera och har till råga på allt både blivit såväl magnetröntgad som lungröntgad! Tala om att skjuta över målet ... men det är skönt att hon är frisk och nu fick slippa de sprutor och blodprov som annars är ett måste för ett nyanlänt barn.

Nu lämnar vi in ansökan till Tingsrätten och väntar på att de ska fatta beslut och att beslutet sedan ska "vinna laga kraft". Därefter ska rasket översättas, stämplas hos Notarius Publicus och skickas till SWS i Korea.

Pappersexercisen är över ett år efter hemkomsten. Då skickas den sista obligatoriska rapporten till Korea, med bilder och berättelse om hur Matildas utveckling artar sig. Först då har vi fullgjort våra plikter som adoptanter.

En lördagkväll

Felsökningsschema vid nattning:

• Hungrig?
  
• Kissig blöja?
  
• För varm?
  
• För kall?
• Ont i magen?
• På väg att få tänder?
• Nån har hällt vatten på Gremlin?
  
• Bara ute efter att sabba lördagkvällen?

Efter tre timmars nattning i skift med åttielva vaggvisor, vaggning/inte vaggning, vällingvägran och nya försök med välling och gröt under inverkan av Alvedon så är det bara att konstatera att ikväll inte direkt har varit den bästa av kvällar. Kan man få en ny lördag från sitt försäkringsbolag?

Barnvänligt

(Ingrid:) I koreanska barnkläder sitter tvättrådet i nacken oftast utanpå kläderna istället för inuti. Då slipper lapparna killa/skava barnet på ryggen. Det känns som att koreanska klädtillverkare prioriterat så himla rätt. Me like!

Häng...

Skyltar vi minns. Och skrattade åt varje dag.

Bestående minnen

(Ingrid & Olle:) Vi hade hoppats att Oskar skulle få en del bestående minnen av Korea-resan. Lite om vad vi gjorde där, när vi hälsade på hos Matildas fosterfamilj, att han fick träffa sin fostermamma och liknande. Han är ju ändå nästan 3 1/2 år nu så det är ju inte helt omöjligt att några av hans tidigaste minnesbilder skulle komma därifrån. Det måste ju vara omvälvande att få en lillasyster och resa så långt, tänkte vi.

Våra förhoppningar verkar ha infriats. Oskar summerade hela resan i morse:
- Pappa, ska jag berätta om Korea?
- Ja, gör det!
- Jo, man reser med flygplan, fram och tillbaka. Två flygplan, ett liiitet och ett ... stort. Man får mat på flygplanet. Och det finns toaletter där. Många toaletter! Jag kan inte nå upp till toalettpapperet. Men då finns mamma!
- Hände det något när vi kom fram till Korea då?
- Nej!
- Hämtade vi inte något?
- Lillasyster?
- Ja precis, och mer då, vad hände mer?
- Vi åkte hem igen. Med flygplan! Väskorna åkte på rullband. Och vagnen. Dom var i flygplanets bagagerum.
- Ja men innan det då? Vad gjorde vi när vi var ı Korea?
- Inget! Bajskorv!

Förkylt

(Snörvlingrid:) Man vet att man är sjuk om det är en näst intill omöjlig uppgift att välja ett par strumpor ur lådan. Både jag och Matilda är däckade i något som känns som en äktsvensk dagisförkylning. Snörvl.

Piggelin

(Ingrid:) När Oskar var fem månader gammal och nyfådd så kände han inte igen Olle när han kom hem efter första arbetsdagen. Matilda är ju dubbelt så gammal, så jag trodde nog att jag skulle bli igenkänd men var i stället beredd på att bli hårt straffad för att jag har varit borta hela dagen. Men icke! Jag har fått idel solskensleenden från henne ända sedan jag kom innanför dörren.
Nu är jag bra trött efter att ha varit igång sedan 05:45 – jag har ont i halsen och vill gå och sova. Men det vill inte Matilda. Hon har nu slingrat sig ur våra halvnelsons och slagit dövörat till under alla våra tappra vaggviseförsök. Tur att hon varit så himla rolig när hon sprallat runt och babblat i tre extra timmar.
Ja, så fort vi skrävlat om hur enkel hon är med nattningen så ändrade hon vanor. Och vi som hade fnyst åt att det stod att hon somnar klockan 22–23 i den koreanska "bruksanvisningen" (vi fick en A4-sida vid överlämningen där hennes vanor är nedtecknade) eftersom hon snällt fallit i nattdvala redan vid 19-tiden. Förut alltså. Nu väntar finjustering av nattningsproceduren. Inte för att få piggare bebis, men piggare föräldrar!

Tillbaka till vanligheten

(Ingrid:) Vad konstigt fort det har gått. Tre veckor. Det känns som att vi alltid har haft Matilda. Det känns också som att det var i förrgår jag jobbade senast. Samtidigt känns det som att jag inte ens vet hur man gör när man åker tunnelbana för att det var så oerhört länge sedan.
I morgon börjar jag jobba igen och Olle fortsätter att vara pappaledig med Matilda. Det blir han som får lyssna på mat-och-sov-klockan (hon är som Skalman!) och som får lämna och hämta Oskar på dagis varenda dag, medan jag åker och tittar på fönsterputsarna vid Hötorget ... Det ska bli kul att jobba igen, men oj vad konstigt att åka hemifrån!

Genusperspektiv var det ja ...

Jodå, vi har ett genusperspektiv när vi handlar kläder till våra barn. Svart Harley Davidson-mössa till honom, rosaröd Hello Kitty till henne. Så det blir ju jättebra i genomsnitt!!

Min fostermamma

(Oskar:) Många frågar om min fostermamma så det är väl bäst att jag berättar! Först så åkte vi tunnelbana jättelänge. Sedan träffade vi min fostermamma innan vi skulle hämta lillasyster. Min fostermamma var snäll. Hon sa att hon kom ihåg mig och att jag var den sista bebisen hon tog hand om så jag var extra speciell. Hon tyckte att jag hade blivit så stor och att jag såg ut precis som hon trodde att jag skulle göra. Hon kände igen mamma och pappa också. Och så gav hon mig en jättehäftig bil. Den åkte runt, blinkade och spelade koreansk popmusik. (Fast den gick sönder på hotellet senare när jag råkade dra isär den.) Hon sa att hon hade gett en keps till det förra fosterbarnet hon hade träffat igen, men den hade han inte tyckt var något kul alls så då hade hon lärt sig att det var bilar man ska köpa! (Vad annars?!) Hennes sonson hade varit med och valt bilen som jag fick. Min fostermamma sa åt mamma och pappa att dom måste lova att komma och hälsa på igen nästa gång vi kommer till Korea och det lovade dom (fast dom sa sen att hon kommer vara runt 70 år när vi åker dit igen). Hon fick ett fotoalbum av oss och svensk choklad. När vi skulle gå så fick hon en kram av mig, det blev hon gladast av. Jag vill gärna träffa henne igen.

BB

(Ingrid:) Det var Arlanda som var vårt BB. Det var först när vi landat hemma i Sverige som det kändes att vi hade fått barn på riktigt. Båda gångerna hade vi en liten välkomstkommitté som kramade om oss på Arlanda. Den här gången hade dessutom farmor och farfar tagit med vinterkläder till Matilda, fyllt vårt kylskåp med mat och körde hem såväl trötta morföräldrar som våra tunga resväskor. Tack!
Blotta åsynen av Hanna och Anneli rörde mig till tårar den här gången också. Tack för att ni var där, och tack till Hanna som tog bilderna!

Flyg och far med barn

(Ingrid:) Det är inte lätt att veta i förväg hur ett barn reagerar på att flyga. Än svårare när det är ett litet barn och helt omöjligt om man bara haft hand om barnet i ett halvt dygn ...
Nu har jag flugit runt halva jorden med först en bebis på 4,5 månader och sedan en på 10 månader plus en treåring, samt inrikes ensam med Oskar när han var två.

När vi flög inrikes var det inga som helst problem. Oskar satt stilla som ett ljus och skötte sig perfekt under hela resan. Vi hade pratat mycket om att flyga innan, hade ritat flygplan och jag hade berättat allt om hur det såg ut inuti flygplanet och vad som skulle hända. Men en detalj hade jag helt förbisett, nämligen att barnvagnen inte skulle sitta i en stol bredvid oss i kabinen ... Oskar blev otröstlig när hans älskade vagn fälldes ihop, plastades in och åkte iväg på ett rullband. Han stod och ylade "min lann, min lann" och Lille Skutt-tårarna sprutade åt alla håll. Så numera informerar jag noga om att vagnen ska åka i flygplanets bagagelucka.

När vi flög hem från Korea med Oskar dagen efter att vi fått honom så drabbades han av fullständig panik under varje boarding. Som barnfamilj får man gå på planet först av alla, vilket både är bra och dåligt i mitt tycke. Bra för att man har gott om tid på sig för att installera sig. Dåligt för att barnen tvingas vara stilla så väldigt länge innan "spänn fast säkerhetsbältena"-skyltarna äntligen släcks. Och dåligt för att det blir rätt kaotiskt när alla passagerare ska hitta sina platser och stuva undan handbagage. Det var halvt hysteriskt på båda våra flighter (vi flög reguljärt från Seoul till Tyskland och sedan vidare till Arlanda) med "alla på en gång"-mentalitet hos allt folk som trängdes med sina väskor. Oskar vrålade ut sin panik ända tills han slocknade och vi fick mer än en blick som tydligt sade "vad är ni för föräldrar som inte kan trösta ert barn". Det var svettigt.
Med Matilda hade vi större tur. Hon sov mirakulöst nog under båda starterna och båda landningarna och hade inga som helst problem med tryckförändringarna trots att hon var förkyld. Puh.
För båda barnen gällde att vi fick kånka runt på dem ganska mycket, kroppskontakt var det enda som gällde när de blev kinkiga.

De viktigaste tipsen jag har till den som ska flyga länge med en bebis är att boka en så kallad baby cradle så att barnet kan sova någon annanstans än i ditt knä (sovkorgen får dock inte vara framme under start och landning). Och att ta med en bärsele/bärsjal. Var beredd på att det blir mycket vankande fram och tillbaka i planet (vilket bara är bra för ditt eget blodtryck!). Det finns mycket att titta på. Längst bak där kabinpersonalen jobbar är det spännande och där kan man få juice, vatten med mera. Toaletterna är också intressanta. För en bebis finns där lampor att titta på (jag stod i en evighet och petade på vikdörrarna med Matilda i famnen) och för en treåring är det spännande med både dörrarna och allt där inne – "kolla mamma, det finns pappersmuggar!".

Vår flight från Seoul senast var 12 timmar lång. Det var segt – och hade vi inte laddat med ordentligt med grejer så hade det aldrig gått så pass bra. Fast de överlägset bästa leksaker vi hade med oss var mormor och morfar! Vi hade händerna fulla med Matilda och de sysselsatte Oskar som hjältar under hela resan (och var minst lika trötta som vi när vi kom fram). Bra saker att ta med är annars:

• En spiralbundet anteckningsblock i A5-format. Det tar inte så stor plats och det är lätt att bläddra fram en ny tom sida utan att det ligger avrivna papper och skräpar överallt. Oskar både ritade och klistrade klistermärken i sitt block, länge. Rita skattkartor, skriv shoppinglistor – det finns mycket kul att göra med blocket som man kan prata om och leka kring.
• Färgblyertspennor – kladdar inte och ger inga fläckar.
• Klistermärken är jättekul att klistra på papper. Eller på mammas och pappas klockor ...
  
• Fästisar hittade vi i vår lokala stora ICA-butik som har allt och lite till. Det är ett ark med figurer tryckta i vinylplast och utstansade så att de lätt kan tas av arket. Figurerna sätts på en lekplatta av kartong med ett kul motiv och de kan sättas fast och flyttas hur många gånger som helst – helt utan klister. Figurerna fastnar också på andra ytor, som till exempel kylskåp, glas och speglar (kanske ett tips till kylskåpet för att få laga mat i fred?). Fästisarna vi har är Bamses sjörövare och Oskar flyttade runt sina skattkistor, skepp och sjörövare under hela tiden i Korea. De var lysande att fördriva tiden med på restauranger medan vi väntade på maten.
• En egen plånbok. Lek affär! Köp och sälj låtsassaker eller riktiga. När Oskar fick en plånbok av mormor och morfar var lyckan total. Den har barnmotiv, kardborrband och ett långt snöre så Oskar går runt med den hängandes diagonalt runt överkroppen som en väska och är mäkta nöjd. Den är full av mynt, egenhändigt ritade sedlar och gamla plastkort (medlemskort och liknande). Fast de minsta mynten har fått läggas undan nu så att inte lillasyster ska sätta dem i halsen. På hotellrummet hade Oskar för övrigt en pappkartong som var hans kassaapparat. Den var långt mer värdefull än leksaken som hade legat i!
• Nya böcker med mycket att titta på. Oskars favorit är "Vad gör folk hela dagarna?" av Richard Scarry, den tar aldrig slut eftersom det finns så många detaljer.
• Filmer. Vi hade med en liten bärbar DVD och den köpte flera timmars lugn. Hörlurar var bra att ha till, både för att höra trots bullret och för att inte störa de medpassagerare som ville sova. Horton, Toy Story och Spöket Laban är favoriterna just nu.
  

För att mildra tryckförändringarna vid start och landning behövs förstås något att svälja. Välling/amning/vatten är ju det bästa för bebisar men det är lite klurigt det där med att man bara får ta med max 100 ml vätska i handbagaget. Vi hade faktiskt med mer än så, för de lät oss ta med vatten till barnens välling, men efter vad jag hört så är de bra mycket strängare vid incheckningen om man ska till t.ex. USA. Be då kabinpersonalen om något att dricka till barnen direkt när ni går på planet. Helst hade jag velat ha med en Festis e.dyl. till Oskar, eftersom det är kul med sugrör, minskar spillrisken och är så lätt att få honom att dricka upp hela själv. Men han klarade tryckförändringarna fint med någon kaka (som han blev törstig av, he he) och en vattenflaska.

Vad gäller maten på planet så finns det oftast någon burk barnmat och för äldre barn kan man beställa ett "children's meal".

En vällingdoserare är suveränt att ha med. Det är en liten burk med tre fack som vardera innehåller en lagom dos välling och öppningen passar perfekt till vällingflaskan. Då slipper man släpa med en hel vällingförpackning i handbagaget och att sprida vällingpulver överallt när man ska hälla i flaskan. Be kabinpersonalen om varmt vatten direkt i flaskan. Doseraren funkar förstås lika bra för gröt om ditt barn brukar äta det.

En sak till. Låt ett äldre barn gå och springa så mycket som möjligt vid incheckning, mellanlandning osv. Det är lättare att hålla sig lugn på planet om man har fått springa av sig lite innan. Sedan är det förstås stor skillnad mellan barn. Oskars kusin Johannes är till exempel välkänd av kabinpersonalen på inrikesflyget som "Myrmannen" för att han har så mycket myror i byxorna ...

Massgrav

(Ingrid:) Ja, visst är den underbar, påsen med Fonus' torkade småfiskar. Den fanns på Family Mart bakom vårt hotell i Seoul. Jag köpte så klart en påse och skickade Matts. Hoppas han blir glad.

Isol(l)ering(rid)

(Ingrid:) Vilka höga ambitioner vi hade om att isolera oss ... en vecka minst, helst två. Matilda skulle bara få vara hemma, inte träffa några andra människor och inte vara inomhus någon annanstans tills hon är trygg hos oss. Vi hade inte riktigt tänkt på att vi själva klättar på väggarna av att bara vara hemma, att Oskar naturligtvis skulle få psykbryt direkt och att det faktiskt är lite krångligt att handla mat utan att åka hemifrån eller vara inomhus någon annanstans. Så vi har brutit isoleringen.

De regler vi däremot inte bryter mot är att ingen annan får ge henne mat, byta blöjor på henne eller hålla henne. Det går jättebra att skoja med henne och vinka etc men inte plocka upp henne (även om hon själv vill det!) för den fysiska kontakten ska hon bara ha med oss till en början. Detta är nödvändigt för att hon ska veta att det är vi som är hennes föräldrar, så hon inte går till andra vuxna när hon behöver t.ex. tröst. Man kan tycka att det är jättegulligt med sociala barn som hoppar upp i knät på vilken vuxen som helst, men när det gäller ett adopterat barn kan jag bara tolka det som att anknytningen till föräldrarna misslyckats. Det ger djupgående otrygghet som förmodligen sitter kvar resten av livet.

För oss verkar det gå bra med anknytningen, så här långt. Matilda trivs hemma, kryper runt i vidare och vidare cirklar och utforskar allt. Hon är fortfarande tokpräglad på Olle, men det är egentligen bara när hon är trött som hon gnäller tills hon får vara hos honom. Jag blir mer och mer poppis och ibland kastar hon sig faktiskt ur Olles famn för att få komma till mig (gissa om jag smälter då!). Hon vet nu att det är jag som heter "Mamma" ... men säger man "Pappa" börjar hon i stort sett gå skallgång tills hon hittar honom. Hon är så himla enkel att ha att göra med och det blir bara roligare för varje dag. VÅR anknytning till henne går som tåget!

Boll-lekar & Genusperspektiv

(Olle:) Idag var vi på "bollekar" för 3-åringar i Huddingehallen. Oskar (som just nu blir utknuffad av Matilda ur "läragåvagnen") hade jättekul. Ledaren, den eminente Patrik Svarvén, hade ett kanonprogram med massor av kul och en bra blandning av organiserad lek och fri aktivitet. Det var milsvid skilnad på det här och fascisterna på "lek-gympan" i Högdalen där Oskar straffade ut sig efter 2 lektioner.
Matilda var med och tittade på. Hon försökte äta upp en ballong och hade det trevligt. På bollekarna var det mestadels pojkar iklädda träningsoverall eller någon form av matchtröja (typ fotbollslandslaget). Dessutom var det ett par flickor klädda i rosa balettkläder. Efter en rask öppning på programmet med genomgång var det dags för stationsträning i valfri ordning. Alla pojkarna med föräldrar skyndade bort till bollhörnan och kastade och sparkade för glatta livet. Flickorna med föräldrar gick direkt till balansgången och höll till där. I slutet skulle det blåsas upp ballonger till barnen som glatt högg in. En pojke frågade sin pappa om han fick ta en fin ballong han hittat (den var rosa). NEJ! sa pappan kvickt. Ta den här istället, fortsatte han och gav pojken en grön i stället. Könsrollerna bankas in tidigt: färger, kläder och aktiviteter styrs upp med mammors och pappors goda minne och till större delen helt avsiktligt. Jag säger inte att jag är bättre själv, min son hade en tröja med Minnesota Vikings på, från en av de få sporter i världen där flickor bara får delta som cheerleaders.
På det hela taget var det en fenomenal timme även om den påminner mig om vad lite som hänt sedan stenåldern. Oskar längtar till nästa lördag. Tack Svarven!

Prio 1

(Ingrid:) Olle tycker att om jag inte har hunnit packa upp min resväska men lyckats skriva långa inlägg så prioriterar jag konstigt bara. Jag förstår inte alls vad han menar?

Bättre och bättre

(Ingrid:) Vi kämpade som vilddjur i går för att hålla Oskar vaken tillräckligt länge. Det var på håret men lyckades och i natt sov alla i samma säng ända till 06:00. Alla nöjda(re) och glada(re).
Men en sak förbryllar mig. Hur kan det komma sig att i samma sekund som man får barn så går alla naglar sönder, frisyren upphör att finnas (alltså, det GÅR inte att få håret att samarbeta, det är bara irriterande hårtestar överallt som om håret aldrig någonsin varit klippt), man blir genomsvettig på två minuter och allt annat än träningskläder känns sjukt obekvämt?
En annan mer given faktor är att tiden tar slut. Vi har bara trampat vatten sedan vi kom hem. Resväskorna är inte uppackade och det är grejer precis överallt (det känns lite som att bo i en kartong med frigolitchips). Vi har inte hunnit boka läkartid (obligatoriskt vid adoption) till Matilda, fylla i Försäkringskassans blanketter, ta tag i adoptionshandlingarna (mer om det senare) eller tacka alla som hjälpt oss eller skickat presenter. Men vi har börjat få hjälp med köksfläkten av Anders som gav oss bra råd, rev bort den gamla och blev Oskars idol under tiden. Snälla moster Monika har redan skickat en vinteroverall med posten. Och vi har lyckats handla mat – som inte behöver stekas! – och vi har sovit. Puh.

Vem bestämmer?

(Oskar:) Stureby, 05.14 Fredag:

Tänk vad lurad man kan vara! I månader har dom tutat i mig att jag ska bli "storebror" och att jag ska få ett fantastiskt syskon. En snäll bror eller syster som man kan leka med, det var vad dom sa. Nu är det ett annat ljud i skällan! "Inte dra i lillasyster", "Visa hänsyn!", "Du väcker lillasyster!", "Se upp! Hon kan göra illa sig.". Dessutom har dom bestämt att vi ska "isolera oss", vilket i praktiken betyder att man inte får leka med Felix och att man bara får tassa runt på tå för att inte göra illa lillasyster.

Hade dom förklarat från början att det var en gnällig, svag, liten typ som inte tål en smocka och som man inte får lyfta runt själv om man inte är "Vuxen" och att man skulle bli isolerad från sina kompisar så hade jag lagt in mitt veto och krävt att få en ny brandbil istället för min gamla som har tappat stegen.

I natt när jag vaknade som vanligt folk ca kl 03.00 tänkte jag att det kanske vore bra att visa för mamma och pappa att hon faktiskt inte är så rolig så jag gick in i deras rum och smög upp mellan dom i deras säng. Dom sa att jag var välkommen och att dom var glada att se mig. Vad annars? Dom är lite tjatiga. Sedan testade jag farsans tålamod lite genom att stoppa fingrarna i hans näsa och ögon. Han mumlade nåt om att jag väckte lillasyster om jag klättrade runt i sängen. Vadå klättrade runt? Hur ska man annars kunna pilla i pappas näsa om man inte först klättrar upp på hans bröstkorg? Sedan skulle jag visa att lillasyster visst kan sova även om man väsnas lite. Jag ylade lite lagom sorgset att jag ville ha välling. "Du har redan fått!" väste mamma. "Tyyyyyst!" väste pappa. "Oäääää!" tjoade lillasyster. Nu började det bli kul. Pappa fick lillasyster att somna om. Jag drog ut lillasysters tumme ur munnen (bara för att hon ska slippa tandställning när hon blir äldre.). "Oäääää!" tjoade Matilda, "Va taskigt!" sa pappa som verkade ha piggnat till nu. "Nu får det vara nog" sa mamma och släpade in mig i mitt rum. Jag såg på film en stund (Toy story, riktigt bra faktiskt). Sedan ropade jag väldigt tyst på pappa. (det här har jag räknat ut, det är riktigt fiffigt). Sedan ropade jag lite högre på pappa, och sedan lite högre, och högre... tillslut kom han insmygande och undrade vad det var. "Jag vill leka" sa jag (hahahaha). "Du får se på film" sa pappa. (Ha, det börjar likna nått.) "Jag vill inte vara ensam." sa jag med min sorgsnaste röst. Då gav han med sig. Vi såg nästa film tillsammans (Toy story igen, lika bra fortfarande). Sedan ville pappa sova, då ville jag gå upp. Så nu sitter jag här i köket med en ostmacka och skriver och farsan ligger i soffan och snarkar. Snart ska jag se om det går att få pappa att dansa limbo. Jag ska bara träna min senaste "jag-känner-mig-övergiven-min". God morgon kamrater!

Frisk fläkt

(Ingrid:) Huu, jag såg just en brevbärare cykla förbi i shorts. Shorts?! Tycker han att det fläktar friskt eller vad? Det är ju typ 5 grader ute och novemberruggigt. Apropå kyla och ruggigt så har vi tänkt lite slarvigt när vi "beställde" våra barn. ;-) Oskar är född vid midsommar och Matilda vid jul, så hon kan inte ärva hans kläder rakt av, det passar inte alls med årstiderna. Nu när vi vet att hon är 75 cm lång så ser vi att vi har vinterkläder i storlek 74 och 86 men absolut ingenting i storlek 80 som är det hon måste ha. (Däremot finns det väldigt många shorts i stl 80. Det räcker till brevbäraren också.) Typiskt. Jag hatar att köpa vinterkläder, det är jättedyrt och omständligt.

Något annat som har hamnat högst upp på shoppinglistan är köksfläkt. Det har visserligen stått på listan i nästan ett år, fast längst ner eftersom vi har sparat pengar till Korearesan. Fläkthistorien är av sådan kaliber att den egentligen förtjänar ett eget inlägg, men kontentan är att den har gått sönder helt, just idag. Det är helfestligt att steka någonting utan köksfläkt hos oss för då går brandlarmet. Det luktar gott av kycklingflott i hela huset nu. Och känns jättekul att vara hemma med nyfådd bebis utan att kunna laga mat. Typiskt. Jag hatar att köpa vitvaror, det är jättedyrt och omständligt ...

Jättetidigt och jämlikt

(Ingrid:) Vårt nya dygn började klockan 02:00. God morgon..! En mycket konstig känsla att sitta i köket och äta frukost innan 5 på morgonen. Vilken tur att jag inte ska jobba på ett tag - det hade ju aldrig gått! Jag har noll förmåga att minnas vad jag gör eller säger, igår letade jag till exempel efter mina tofflor i två timmar. Tur att Oskar ska börja på dagis snart, då om inte förr kommer dygnet normaliseras. Men vad taskigt att det blev vintertid medan vi var borta, det hade vi verkligen inte gett tillstånd till! Vi har inte hunnit ställa om alla klockor än så det blir lång näsa hela tiden när det visar sig att klockan är en timme mindre än vi hoppats. Men det var ganska mysigt också att sitta alla fyra i köket med alla lampor tända så tidigt på morgonen och skratta åt att Matilda kastade ner sin vattenflaska 102 gånger och pulvrisera smörgåsrån över hela köket. Som tur är gick jag och Olle och lade oss vid 18-tiden (!) igår, annars hade vi inte orkat med någonting idag. Nu har vi lyckats byta fyra glödlampor och lufta alla element. Det var nämligen både kallt och mörkt när vi kom hem.

Det blev dags för Matilda att ta sin första tupplur redan vid 7, när det just börjat bli ljust ute. Hon somnade hos mig den här gången. Jag blir mindre och mindre persona non grata för varje dag och i går kväll gav hon mig det första öra-till-öra leendet och krävde att få gå till mig. Då blir man varm i magen! Annars har jag ganska stort anti-svartsjuke-tålamod och tycker att det är alldeles strålande bra att hon valt Olle. Alla frågar hur det känns för mig, men varför skulle hon egentligen välja mig framför Olle bara för att jag är mamma och han pappa? Det är en av sakerna som är så häftigt med adoption: det är helt jämlikt. Det går precis lika bra för pappan att vara heltidsledig från start och under hela "graviditeten" får båda föräldrarna uppleva exakt samma sak i form av förberedelser, längtan etc. Men ett nyfått adopterad barn väljer oftast en av föräldrarna, oavsett kön. Vi har hört många berättelser om adoptivfamiljer där barnet valt pappan, ofta för att det är så många kvinnor som har "svikit" barnet. Ett adopterat barn har ju blivit lämnat av den biologiska mamman och de flesta som har haft hand om barnet på barnhem eller i fosterfamiljer har varit kvinnor. Då blir adoptivpappan något nytt, någon som är värd att försöka lita på, "den här nya sorten kanske inte sviker mig". I vissa fall har anknytningen till pappan blivit så stark att adoptivföräldrarna fått planera om helt, pappan har fått ta föräldraledigt trots att det var mamman som skulle vara hemma. I vårt fall är det ju Olle som ska vara hemma på heltid, så det är perfekt att Matilda blir tryggast hos honom från början. Men visst blir jag överlycklig när jag också får de där härliga solskensleendena. Och när hon säger Ämämm, ämämm, då ligger det så klart nära till hands att inbilla mig att hon säger Mamma, mamma ...

Nu är det dags att leka med Oskar, som tycker jag + datorn = jordens tråkigaste grej. Han vill höra Stina Wirséns utmärkta bok Vem är borta för tionde gången. Det var egentligen lillasysters present – tack snälla Anneli! – men passar lika bra för storebror. Han vill nog skriva lite om hur det var att träffa sin fostermamma senare, det har vi inte hunnit med än. På bilden testar han alla bebisleksakerna och gåstolen är faktiskt roligast för honom. Spännande för honom också med allt nytt och att vi är flera som bor här nu!

Walking Matilda

(Ingrid:) Hon har börjat gå! Hyggliga Matilda väntade tills första dagen hos oss innan hon började gå! De första stegen kom idag på morgonen, från gåstolen till sin pappa. Kul va?

Nattkonversation

(Ingrid:)
Precis när jag hade somnat:
- Mammaaaaa! Jag kan inte sova!
- Mmpfhh ... jag kommer ... (sätter på en film - tack gode gud för vår bärbara lilla dvd som jag ställde in i Oskars rum)

Tio minuter senare:
- Mammaaaaa! Jag är kissnödig!
- Mmpfhh ... jag kommer ...

Tio minuter senare:
- Mammaaaaa! Jag är bajsnödig!
- Mmpfhh ... jag kommer ...

Tjugo minuter senare:
- Mammaaaaa! Filmen har stannat!
- Mmpfhh ... jag kommer ...

Tio minuter senare:
- Mammaaaaa! Jag vill spela spel!
- Mmpfhh ... näää ...

Tio minuter senare:
- Mammaaaaa! Jag vill gå ner!
- Mmpfhh ... näää ...

Tre toalettpauser och två filmer senare var det omöjligt att få sova mera. Men så lät Olle, som är en ängel, mig sova lite när han gick upp med båda barnen. När jag försökte återgälda tjänsten genom att bada båda barnen samtidigt så slutade det med att Matilda fick total panik för att han varit utom synhåll i en kvart. Efter totalt kaos i badrummet i källaren fick tre familjemedlemmar ta sig droppande blöta upp till övervåningen för att den minsta av oss grät otröstligt över att den enda bra människan kvar på jorden låg och sov. Som tur var lugnade hon snabbt ner sig och nu har hon och Olle sovit ett par timmar.

Morgon i Stureby

I natt har jag försökt sova med en bebis klättrande på mitt struphuvud. om hon inte får ligga på mitt huvud eller min hals blir hon orolig. Kanske ett gott tecken på att hon faktiskt märker att det är något som hänt? Oskar var uppe och lekte hela natten (jetlag). Matilda gick upp kl 05.00 och ville leka. Ingrid har sovmorgon och jag njuter av en första morgon med två lekand barn. Ooops...

Insläppta i EU

(Ingrid:) Matilda värmer upp mer och mer för varje timme. Mot mig i alla fall, för Olle fäste hon sig vid direkt, hon är en riktig pappagris (men det kanske jag har skrivit förut?). Han har verkligen fått dra det tunga lasset under resan, för hon började gny och gjorde utbrytningsförsök så fort hon var mer än två centimeter ifrån honom. Men vi hade tur och hon sov under både start och landning, inte en tår och inte ett panikskrik på hela denna maratonflight!
Nu är klockan halv tre på natten (för oss) och hon är tokpigg och flirtar med folk som sitter runt omkring. Fantastiskt cool tjej. Oskar sover med lysrören i ansiktet över ett par stolar med sin gosekanin som kudde och sin kudde som täcke, helt oberörd.
Vi är trötta, genomsvettiga och helt slut, men segervittringen är här och nu är det bara en liten, liten bit kvar... Det var så skönt när de satte en stämpel i Matildas koreanska pass, hon är insläppt i EU - och utsläppt ur Korea - och nu är hon vår! Nu väntar en tvåtimmars flygning till Arlanda, säkerligen tårfyllda glädjescener och sedan hämtning av bilen på långtidsparkeringen (snark!). Sedan är vi äntligen hemma, alla fyra! Då får vi isolera oss så Matilda får lära känna oss ordentligt i lugn och ro, men det återkommer vi till. Vi kommer med all sannolikhet fortsätta rapportera hur "resan" går med henne i familjen.

münchen

Flighten från Seoul blev 12 tim lång pga motvind. matilda sov lite i början men hoppade på pappas mage resten av vägen. Nu sitter vi vid gate 33 och väntar på att få kliva på planet till Stockholm.
Man känner sig bra sliten men det är det värt. Snart ska vi få sova i egna sängar igen....tills Matilda eler Oskar väcker oss och tror att det är morgon....
Hoppas inte huset är raidat av tjuvar, att det finns mat i kylen och att inte pannan har klappat ihop.