Leksakstest

Konsumentundersökning av gåstol.

(Oskar:) Syrran har ju en del leksaker och mamma säger att jag hade alla dom grejerna förut när jag var liten. Fast jag minns dom inte så jag måste testa allt ordentligt. Gåstolen till exempel, den är kul, det är ju värsta instrumentbrädan på den! Den både tutar och spelar musik. Och allt som har hjul på sig är så klart bra grejer.

Napp, det har jag aldrig använt, det kanske är nåt bra som jag har missat? Jag har övertalat Matilda att testa också, fast hon vill hellre suga på tummen.

Testpanelen.

Mamma och pappa verkar tycka att jag är för lite stor för en del saker nu, som att sitta i TripTrap-stolen med bygeln på till exempel. Men jag är bra på att klättra och testar ändå! En annan grej är att mamma brukar bära runt på Matilda i bärselen när hon kommer hem från jobbet. Grymt orättvist – jag vill också åka! Vi testade det en gång och det funkade faktiskt, fast jag tror att mamma tyckte det var lite tungt efter ett tag att bära runt mig på magen.

Gåstolen på verkstad.

Det där med gåstolen, förresten. När batterierna tar slut måste man ju laga den! Tur att man är stor nog att veta hur såna grejer funkar.

Bevingade ord på systembolaget

(Olle:) Efter dagens bollekar åkte jag och Oskar till Systembolaget för att inhandla lite gott till kvällens middag.

Oskar som är inne i en stark "jag-vill-vara-delaktig-fas" ville så klart ha en egen korg. Visst! tänkte jag. Vad gör man inte för att hålla sonen glad och nöjd på systemet där det alltid är tyst och skönt (enda butiken utan musik käns det som). Snart ville den lille delaktige sonen även ha varor i sin korg. Det fick han inte förrän vi kom till "bag in box-avdelningen" där mindre olycksbenägna varor säljs. Sonen var åter nöjd och pacifierad (trodde jag). Då stegar han fram till vodkahyllan och sliter år sig en kvarting Explorer och ropar till mig som hamnat på efterkälken:

– Pappa, jag tycker om det här vattnet! Det här vattnet vill jag ha hela tiden!

Han fick inte behålla flaskan. Folk började snegla och sannolikt fnissa åt den lille illbattingen. Sånt är bra, sånt gör inte pojkar som Oskar mer uppspelta. U-P-P-M-Ä-R-K-S-A-M-H-E-T!!

Vid kassan lyfte Oskar upp "sin" 3-liters rödvinsbox och deklarerade med hög röst:

– Den här ska jag ha. Bara jag. Ingen får smaka!

Nu åker jag in för langning tänkte jag, men vi klarade oss mirakulöst nog hem med vårt kvällsgodis. På bageriet var han mer stillsam. Ett litet "vad är det där som ser kladdigt ut" slank fram men inga andra kunder kunde störas.

Vinterkul

(I) När första riktiga vintern kom till Stockholm hoppade vi i skidkläderna och släpade iväg barnen till Vivstavarvsparken för att åka pulka. Nu är snön redan borta, men så här roligt var det.

Nu har det lossnat för Oskar, pulkåkning är superkul!
(Det tog dock tre vintrar att inse det.)

Här är två till som tycker det är roligt när det går fort.

Matilda gillade pulkåkning från allra första början, hon bara skrattar!
Hon tycker om att gunga också, det var inte
Oskar så förtjust i som liten.

Men här har vi gung-kungen!

Kusin Hanna byggde en specialdesignad pulkabacke
i trappan från altanen.
Sedan drack vi varm choklad och åt pepparkakor ... och nu längtar vi lite efter nästa snöoväder.

Sakta vi gick genom stan

(I:) Ända sedan vi kom hem från Korea så har vi varit förkylda, det är hela tiden någon av oss som är hängig. Matilda har varit snuvig nästan hela tiden och hade feber några dagar, Olle har hållit sig på benen och Oskar var hemma från dagis en dag. Jag har varit förkyld i fyra veckor, de senaste två med mitt livs tuffaste förkylning inklusive bihåleinflammation och outhärdligt igenmurad näsa. Så jag försöker förgylla verkligheten med att tänka tillbaka på de där dagarna när livet varit som bäst. Som i somras när jag och Oskar var ute och gick och vi blev invinkade till några kompisar när vi passerade deras trädgård. Solen sken och vi satt ute, Oskar lekte med sina kompisar och hade jätteroligt bakom huset och jag fick sitta och bara vara med ett glas Petit Chablis i handen. Eller dagarna när vi gick längs vackra Cheonggyecheon för en månad sedan och solen sken över Seoul. Det är en plats vi inte hann skriva om när vi var där.


Cheonggyecheon ( 청계천 ) är en å som flyter från väster till öster genom centrala Seoul. Den är nästan sex kilometer lång och var övertäckt med betong och motorvägar sedan 1940-talet. När den nuvarande President Lee Myung Bak var borgmästare i Seoul bestämde han sig för att restaurera ån. Den var då i så dåligt skick att den nästan torkat ut, så nu pumpas 120 000 ton vatten in varenda dag. Projektet var hårt kritiserat eftersom det var så dyrt, över 7 miljarder kronor, men lyckades och hjälpte faktiskt Lee att nå presidentposten. Cheonggye Stream invigdes i september 2005 (månaden innan vi hämtade Oskar). Det är en oerhört populär plats både för turister och bland koreaner, som gärna tar en promenad längs vattnet och äter sin lunch där. Med jämna mellanrum är stenar placerade så att man kan gå över till andra sidan vattnet, men också för att reglera vattenflödet. En plats att längta tillbaka till.

Olika som bär

(I:) Det går absolut inte att luta sig tillbaka och tro att man är rutinerad bara för att man haft spädbarn tidigare och borde ha koll på hur det är. Matilda och Oskar är olika på många punkter och vi får tänka nytt och hitta nya rutiner.

Några olikheter dem emellan är:

- Han är varm, hon är kall (= olika pyamasbehov)
- Han kräver att få sin välling kall, hon kräver rejält varm välling (heja micro!)
- Han varvar ner av välling, hon blir helt speedad (kräver taktikbyte vid nattning)
- Han är högerhänt, hon är vänsterhänt (tror vi)
- Han vägrade napp, hon suger på tummen
- Han är mörk, hon är ljus (= mer solskydd)
- Han blir som sandpapper, hon är mer som sammet (olika tolerans mot torr vinterluft)
- Han hade kokosnötsfjun till frisyr, hennes kalufs måste både kammas och klippas
- Han var helt ointresserad av musik, hon sjunger (och spelar piano med ett finger istället för att banka våldsamt med hela handen)
- Han stoppade sällan småsaker i munnen, hon stoppar in allt hon hittar
- Han är inte så förtjust i sötsaker, hon är ett kakmonster
- Han älskade tv, hon bryr sig inte ett dugg
- Han fyller år vid midsommar, hon vid jul
- Han avskydde att sova middag, hon sover gärna, ofta och länge

Den mest påtagliga skillnaden är nog att Oskar bara sov utomhus i vagnen. Jag var mammaledig och ville inget hellre än att få sova middag tillsammans med honom, men det gick aldrig. Jag fick – dödstrött – dra runt honom två-tre gånger per dag i såväl snöstorm som spöregn tills han slocknade. Det jobbigaste var att vintern 05/06 var den längsta under vår livstid. Den första snön kom redan i början av november och försvann inte förrän i slutet av april om jag minns rätt, och det var många dagar jag fick ge mig ut i skidkläder och plöja mig genom snövallarna med vagnen. Men Olle, som drömt om långpromenader varje dag med Matilda, får aldrig det eftersom hon hatar* vagnen och sover middag inne i sin säng. Vi borde bytt barn, haha!

--------------------------
*) Det går faktiskt mycket bättre nu med att både åka vagn och bil – hon vrålar inte tills hon svimmar längre. Puh ...

Nya siffror

Nu har Matilda fått svenskt personnummer! Det känns kul!

Pappersvändande

(Ingrid:) Vi har en checklista att bocka av för att Matilda ska (för)bli vår. Eftersom själva adoptionen blir giltig genom beslut i svenska tingsrätten så räknas hon nu egentligen bara som fosterhemsplacerad hos oss. Därför var en socialsekreterare hemma hos oss i förra veckan och kollade att vi skötte oss. Hon var väldigt entusiastisk och pratade på om "hur söta [adoptiv]barnen är när de är så nya". Eh?? Jag har ju lite svårt att tycka att Matilda skulle vara ett uns mindre söt om en månad eller så, men det är väl bra om socialnämnden har koll på oss från start – det är faktiskt formellt de som har ansvaret för att Matilda har det bra. Vi är så vana vid att bli synade i sömmarna och i stort sett få garderoberna genomsökta så det bekommer oss inte att bli inspekterade ytterligare en gång.

Vi har också varit på Skatteverket och visat upp Matilda, fyllt i en immigrationsblankett, låtit dem se hennes pass och en massa koreanska adoptionshandlingar. Vi var noga med att se till att de inte fick kopiera några papper av personlig karaktär (dvs uppgifter om biologiskt ursprung och bakgrund) för annars blir detta automatiskt offentlig handling. Det är bara Matilda själv som ska avgöra vem som får veta personliga detaljer om hennes start i livet. Adoptivföräldrar har haft en massa trassel med skattekontoren tidigare så vi var beredda på den sekretessfrågan.

Vi har också klarat av en läkarundersökning. Det är obligatoriskt för adoptivbarn så snart som möjligt efter hemkomsten eftersom det är vanligt att de bär på multiresistenta bakterier, parasiter eller liknande (fast inte från Sydkorea!). Undersökningen gick snabbt, läkaren tyckte att den översatta medicinska rapporten som vi fått var mycket utförlig och såg att hon hade fått alla vaccinationer som behövs. Hon var dessutom redan testad för HIV, hepatit med mera och har till råga på allt både blivit såväl magnetröntgad som lungröntgad! Tala om att skjuta över målet ... men det är skönt att hon är frisk och nu fick slippa de sprutor och blodprov som annars är ett måste för ett nyanlänt barn.

Nu lämnar vi in ansökan till Tingsrätten och väntar på att de ska fatta beslut och att beslutet sedan ska "vinna laga kraft". Därefter ska rasket översättas, stämplas hos Notarius Publicus och skickas till SWS i Korea.

Pappersexercisen är över ett år efter hemkomsten. Då skickas den sista obligatoriska rapporten till Korea, med bilder och berättelse om hur Matildas utveckling artar sig. Först då har vi fullgjort våra plikter som adoptanter.

En lördagkväll

Felsökningsschema vid nattning:

• Hungrig?
  
• Kissig blöja?
  
• För varm?
  
• För kall?
• Ont i magen?
• På väg att få tänder?
• Nån har hällt vatten på Gremlin?
  
• Bara ute efter att sabba lördagkvällen?

Efter tre timmars nattning i skift med åttielva vaggvisor, vaggning/inte vaggning, vällingvägran och nya försök med välling och gröt under inverkan av Alvedon så är det bara att konstatera att ikväll inte direkt har varit den bästa av kvällar. Kan man få en ny lördag från sitt försäkringsbolag?

Barnvänligt

(Ingrid:) I koreanska barnkläder sitter tvättrådet i nacken oftast utanpå kläderna istället för inuti. Då slipper lapparna killa/skava barnet på ryggen. Det känns som att koreanska klädtillverkare prioriterat så himla rätt. Me like!

Häng...

Skyltar vi minns. Och skrattade åt varje dag.

Bestående minnen

(Ingrid & Olle:) Vi hade hoppats att Oskar skulle få en del bestående minnen av Korea-resan. Lite om vad vi gjorde där, när vi hälsade på hos Matildas fosterfamilj, att han fick träffa sin fostermamma och liknande. Han är ju ändå nästan 3 1/2 år nu så det är ju inte helt omöjligt att några av hans tidigaste minnesbilder skulle komma därifrån. Det måste ju vara omvälvande att få en lillasyster och resa så långt, tänkte vi.

Våra förhoppningar verkar ha infriats. Oskar summerade hela resan i morse:
- Pappa, ska jag berätta om Korea?
- Ja, gör det!
- Jo, man reser med flygplan, fram och tillbaka. Två flygplan, ett liiitet och ett ... stort. Man får mat på flygplanet. Och det finns toaletter där. Många toaletter! Jag kan inte nå upp till toalettpapperet. Men då finns mamma!
- Hände det något när vi kom fram till Korea då?
- Nej!
- Hämtade vi inte något?
- Lillasyster?
- Ja precis, och mer då, vad hände mer?
- Vi åkte hem igen. Med flygplan! Väskorna åkte på rullband. Och vagnen. Dom var i flygplanets bagagerum.
- Ja men innan det då? Vad gjorde vi när vi var ı Korea?
- Inget! Bajskorv!

Förkylt

(Snörvlingrid:) Man vet att man är sjuk om det är en näst intill omöjlig uppgift att välja ett par strumpor ur lådan. Både jag och Matilda är däckade i något som känns som en äktsvensk dagisförkylning. Snörvl.

Piggelin

(Ingrid:) När Oskar var fem månader gammal och nyfådd så kände han inte igen Olle när han kom hem efter första arbetsdagen. Matilda är ju dubbelt så gammal, så jag trodde nog att jag skulle bli igenkänd men var i stället beredd på att bli hårt straffad för att jag har varit borta hela dagen. Men icke! Jag har fått idel solskensleenden från henne ända sedan jag kom innanför dörren.
Nu är jag bra trött efter att ha varit igång sedan 05:45 – jag har ont i halsen och vill gå och sova. Men det vill inte Matilda. Hon har nu slingrat sig ur våra halvnelsons och slagit dövörat till under alla våra tappra vaggviseförsök. Tur att hon varit så himla rolig när hon sprallat runt och babblat i tre extra timmar.
Ja, så fort vi skrävlat om hur enkel hon är med nattningen så ändrade hon vanor. Och vi som hade fnyst åt att det stod att hon somnar klockan 22–23 i den koreanska "bruksanvisningen" (vi fick en A4-sida vid överlämningen där hennes vanor är nedtecknade) eftersom hon snällt fallit i nattdvala redan vid 19-tiden. Förut alltså. Nu väntar finjustering av nattningsproceduren. Inte för att få piggare bebis, men piggare föräldrar!

Tillbaka till vanligheten

(Ingrid:) Vad konstigt fort det har gått. Tre veckor. Det känns som att vi alltid har haft Matilda. Det känns också som att det var i förrgår jag jobbade senast. Samtidigt känns det som att jag inte ens vet hur man gör när man åker tunnelbana för att det var så oerhört länge sedan.
I morgon börjar jag jobba igen och Olle fortsätter att vara pappaledig med Matilda. Det blir han som får lyssna på mat-och-sov-klockan (hon är som Skalman!) och som får lämna och hämta Oskar på dagis varenda dag, medan jag åker och tittar på fönsterputsarna vid Hötorget ... Det ska bli kul att jobba igen, men oj vad konstigt att åka hemifrån!

Genusperspektiv var det ja ...

Jodå, vi har ett genusperspektiv när vi handlar kläder till våra barn. Svart Harley Davidson-mössa till honom, rosaröd Hello Kitty till henne. Så det blir ju jättebra i genomsnitt!!

Min fostermamma

(Oskar:) Många frågar om min fostermamma så det är väl bäst att jag berättar! Först så åkte vi tunnelbana jättelänge. Sedan träffade vi min fostermamma innan vi skulle hämta lillasyster. Min fostermamma var snäll. Hon sa att hon kom ihåg mig och att jag var den sista bebisen hon tog hand om så jag var extra speciell. Hon tyckte att jag hade blivit så stor och att jag såg ut precis som hon trodde att jag skulle göra. Hon kände igen mamma och pappa också. Och så gav hon mig en jättehäftig bil. Den åkte runt, blinkade och spelade koreansk popmusik. (Fast den gick sönder på hotellet senare när jag råkade dra isär den.) Hon sa att hon hade gett en keps till det förra fosterbarnet hon hade träffat igen, men den hade han inte tyckt var något kul alls så då hade hon lärt sig att det var bilar man ska köpa! (Vad annars?!) Hennes sonson hade varit med och valt bilen som jag fick. Min fostermamma sa åt mamma och pappa att dom måste lova att komma och hälsa på igen nästa gång vi kommer till Korea och det lovade dom (fast dom sa sen att hon kommer vara runt 70 år när vi åker dit igen). Hon fick ett fotoalbum av oss och svensk choklad. När vi skulle gå så fick hon en kram av mig, det blev hon gladast av. Jag vill gärna träffa henne igen.

BB

(Ingrid:) Det var Arlanda som var vårt BB. Det var först när vi landat hemma i Sverige som det kändes att vi hade fått barn på riktigt. Båda gångerna hade vi en liten välkomstkommitté som kramade om oss på Arlanda. Den här gången hade dessutom farmor och farfar tagit med vinterkläder till Matilda, fyllt vårt kylskåp med mat och körde hem såväl trötta morföräldrar som våra tunga resväskor. Tack!
Blotta åsynen av Hanna och Anneli rörde mig till tårar den här gången också. Tack för att ni var där, och tack till Hanna som tog bilderna!

Flyg och far med barn

(Ingrid:) Det är inte lätt att veta i förväg hur ett barn reagerar på att flyga. Än svårare när det är ett litet barn och helt omöjligt om man bara haft hand om barnet i ett halvt dygn ...
Nu har jag flugit runt halva jorden med först en bebis på 4,5 månader och sedan en på 10 månader plus en treåring, samt inrikes ensam med Oskar när han var två.

När vi flög inrikes var det inga som helst problem. Oskar satt stilla som ett ljus och skötte sig perfekt under hela resan. Vi hade pratat mycket om att flyga innan, hade ritat flygplan och jag hade berättat allt om hur det såg ut inuti flygplanet och vad som skulle hända. Men en detalj hade jag helt förbisett, nämligen att barnvagnen inte skulle sitta i en stol bredvid oss i kabinen ... Oskar blev otröstlig när hans älskade vagn fälldes ihop, plastades in och åkte iväg på ett rullband. Han stod och ylade "min lann, min lann" och Lille Skutt-tårarna sprutade åt alla håll. Så numera informerar jag noga om att vagnen ska åka i flygplanets bagagelucka.

När vi flög hem från Korea med Oskar dagen efter att vi fått honom så drabbades han av fullständig panik under varje boarding. Som barnfamilj får man gå på planet först av alla, vilket både är bra och dåligt i mitt tycke. Bra för att man har gott om tid på sig för att installera sig. Dåligt för att barnen tvingas vara stilla så väldigt länge innan "spänn fast säkerhetsbältena"-skyltarna äntligen släcks. Och dåligt för att det blir rätt kaotiskt när alla passagerare ska hitta sina platser och stuva undan handbagage. Det var halvt hysteriskt på båda våra flighter (vi flög reguljärt från Seoul till Tyskland och sedan vidare till Arlanda) med "alla på en gång"-mentalitet hos allt folk som trängdes med sina väskor. Oskar vrålade ut sin panik ända tills han slocknade och vi fick mer än en blick som tydligt sade "vad är ni för föräldrar som inte kan trösta ert barn". Det var svettigt.
Med Matilda hade vi större tur. Hon sov mirakulöst nog under båda starterna och båda landningarna och hade inga som helst problem med tryckförändringarna trots att hon var förkyld. Puh.
För båda barnen gällde att vi fick kånka runt på dem ganska mycket, kroppskontakt var det enda som gällde när de blev kinkiga.

De viktigaste tipsen jag har till den som ska flyga länge med en bebis är att boka en så kallad baby cradle så att barnet kan sova någon annanstans än i ditt knä (sovkorgen får dock inte vara framme under start och landning). Och att ta med en bärsele/bärsjal. Var beredd på att det blir mycket vankande fram och tillbaka i planet (vilket bara är bra för ditt eget blodtryck!). Det finns mycket att titta på. Längst bak där kabinpersonalen jobbar är det spännande och där kan man få juice, vatten med mera. Toaletterna är också intressanta. För en bebis finns där lampor att titta på (jag stod i en evighet och petade på vikdörrarna med Matilda i famnen) och för en treåring är det spännande med både dörrarna och allt där inne – "kolla mamma, det finns pappersmuggar!".

Vår flight från Seoul senast var 12 timmar lång. Det var segt – och hade vi inte laddat med ordentligt med grejer så hade det aldrig gått så pass bra. Fast de överlägset bästa leksaker vi hade med oss var mormor och morfar! Vi hade händerna fulla med Matilda och de sysselsatte Oskar som hjältar under hela resan (och var minst lika trötta som vi när vi kom fram). Bra saker att ta med är annars:

• En spiralbundet anteckningsblock i A5-format. Det tar inte så stor plats och det är lätt att bläddra fram en ny tom sida utan att det ligger avrivna papper och skräpar överallt. Oskar både ritade och klistrade klistermärken i sitt block, länge. Rita skattkartor, skriv shoppinglistor – det finns mycket kul att göra med blocket som man kan prata om och leka kring.
• Färgblyertspennor – kladdar inte och ger inga fläckar.
• Klistermärken är jättekul att klistra på papper. Eller på mammas och pappas klockor ...
  
• Fästisar hittade vi i vår lokala stora ICA-butik som har allt och lite till. Det är ett ark med figurer tryckta i vinylplast och utstansade så att de lätt kan tas av arket. Figurerna sätts på en lekplatta av kartong med ett kul motiv och de kan sättas fast och flyttas hur många gånger som helst – helt utan klister. Figurerna fastnar också på andra ytor, som till exempel kylskåp, glas och speglar (kanske ett tips till kylskåpet för att få laga mat i fred?). Fästisarna vi har är Bamses sjörövare och Oskar flyttade runt sina skattkistor, skepp och sjörövare under hela tiden i Korea. De var lysande att fördriva tiden med på restauranger medan vi väntade på maten.
• En egen plånbok. Lek affär! Köp och sälj låtsassaker eller riktiga. När Oskar fick en plånbok av mormor och morfar var lyckan total. Den har barnmotiv, kardborrband och ett långt snöre så Oskar går runt med den hängandes diagonalt runt överkroppen som en väska och är mäkta nöjd. Den är full av mynt, egenhändigt ritade sedlar och gamla plastkort (medlemskort och liknande). Fast de minsta mynten har fått läggas undan nu så att inte lillasyster ska sätta dem i halsen. På hotellrummet hade Oskar för övrigt en pappkartong som var hans kassaapparat. Den var långt mer värdefull än leksaken som hade legat i!
• Nya böcker med mycket att titta på. Oskars favorit är "Vad gör folk hela dagarna?" av Richard Scarry, den tar aldrig slut eftersom det finns så många detaljer.
• Filmer. Vi hade med en liten bärbar DVD och den köpte flera timmars lugn. Hörlurar var bra att ha till, både för att höra trots bullret och för att inte störa de medpassagerare som ville sova. Horton, Toy Story och Spöket Laban är favoriterna just nu.
  

För att mildra tryckförändringarna vid start och landning behövs förstås något att svälja. Välling/amning/vatten är ju det bästa för bebisar men det är lite klurigt det där med att man bara får ta med max 100 ml vätska i handbagaget. Vi hade faktiskt med mer än så, för de lät oss ta med vatten till barnens välling, men efter vad jag hört så är de bra mycket strängare vid incheckningen om man ska till t.ex. USA. Be då kabinpersonalen om något att dricka till barnen direkt när ni går på planet. Helst hade jag velat ha med en Festis e.dyl. till Oskar, eftersom det är kul med sugrör, minskar spillrisken och är så lätt att få honom att dricka upp hela själv. Men han klarade tryckförändringarna fint med någon kaka (som han blev törstig av, he he) och en vattenflaska.

Vad gäller maten på planet så finns det oftast någon burk barnmat och för äldre barn kan man beställa ett "children's meal".

En vällingdoserare är suveränt att ha med. Det är en liten burk med tre fack som vardera innehåller en lagom dos välling och öppningen passar perfekt till vällingflaskan. Då slipper man släpa med en hel vällingförpackning i handbagaget och att sprida vällingpulver överallt när man ska hälla i flaskan. Be kabinpersonalen om varmt vatten direkt i flaskan. Doseraren funkar förstås lika bra för gröt om ditt barn brukar äta det.

En sak till. Låt ett äldre barn gå och springa så mycket som möjligt vid incheckning, mellanlandning osv. Det är lättare att hålla sig lugn på planet om man har fått springa av sig lite innan. Sedan är det förstås stor skillnad mellan barn. Oskars kusin Johannes är till exempel välkänd av kabinpersonalen på inrikesflyget som "Myrmannen" för att han har så mycket myror i byxorna ...

Massgrav

(Ingrid:) Ja, visst är den underbar, påsen med Fonus' torkade småfiskar. Den fanns på Family Mart bakom vårt hotell i Seoul. Jag köpte så klart en påse och skickade Matts. Hoppas han blir glad.

Isol(l)ering(rid)

(Ingrid:) Vilka höga ambitioner vi hade om att isolera oss ... en vecka minst, helst två. Matilda skulle bara få vara hemma, inte träffa några andra människor och inte vara inomhus någon annanstans tills hon är trygg hos oss. Vi hade inte riktigt tänkt på att vi själva klättar på väggarna av att bara vara hemma, att Oskar naturligtvis skulle få psykbryt direkt och att det faktiskt är lite krångligt att handla mat utan att åka hemifrån eller vara inomhus någon annanstans. Så vi har brutit isoleringen.

De regler vi däremot inte bryter mot är att ingen annan får ge henne mat, byta blöjor på henne eller hålla henne. Det går jättebra att skoja med henne och vinka etc men inte plocka upp henne (även om hon själv vill det!) för den fysiska kontakten ska hon bara ha med oss till en början. Detta är nödvändigt för att hon ska veta att det är vi som är hennes föräldrar, så hon inte går till andra vuxna när hon behöver t.ex. tröst. Man kan tycka att det är jättegulligt med sociala barn som hoppar upp i knät på vilken vuxen som helst, men när det gäller ett adopterat barn kan jag bara tolka det som att anknytningen till föräldrarna misslyckats. Det ger djupgående otrygghet som förmodligen sitter kvar resten av livet.

För oss verkar det gå bra med anknytningen, så här långt. Matilda trivs hemma, kryper runt i vidare och vidare cirklar och utforskar allt. Hon är fortfarande tokpräglad på Olle, men det är egentligen bara när hon är trött som hon gnäller tills hon får vara hos honom. Jag blir mer och mer poppis och ibland kastar hon sig faktiskt ur Olles famn för att få komma till mig (gissa om jag smälter då!). Hon vet nu att det är jag som heter "Mamma" ... men säger man "Pappa" börjar hon i stort sett gå skallgång tills hon hittar honom. Hon är så himla enkel att ha att göra med och det blir bara roligare för varje dag. VÅR anknytning till henne går som tåget!

Boll-lekar & Genusperspektiv

(Olle:) Idag var vi på "bollekar" för 3-åringar i Huddingehallen. Oskar (som just nu blir utknuffad av Matilda ur "läragåvagnen") hade jättekul. Ledaren, den eminente Patrik Svarvén, hade ett kanonprogram med massor av kul och en bra blandning av organiserad lek och fri aktivitet. Det var milsvid skilnad på det här och fascisterna på "lek-gympan" i Högdalen där Oskar straffade ut sig efter 2 lektioner.
Matilda var med och tittade på. Hon försökte äta upp en ballong och hade det trevligt. På bollekarna var det mestadels pojkar iklädda träningsoverall eller någon form av matchtröja (typ fotbollslandslaget). Dessutom var det ett par flickor klädda i rosa balettkläder. Efter en rask öppning på programmet med genomgång var det dags för stationsträning i valfri ordning. Alla pojkarna med föräldrar skyndade bort till bollhörnan och kastade och sparkade för glatta livet. Flickorna med föräldrar gick direkt till balansgången och höll till där. I slutet skulle det blåsas upp ballonger till barnen som glatt högg in. En pojke frågade sin pappa om han fick ta en fin ballong han hittat (den var rosa). NEJ! sa pappan kvickt. Ta den här istället, fortsatte han och gav pojken en grön i stället. Könsrollerna bankas in tidigt: färger, kläder och aktiviteter styrs upp med mammors och pappors goda minne och till större delen helt avsiktligt. Jag säger inte att jag är bättre själv, min son hade en tröja med Minnesota Vikings på, från en av de få sporter i världen där flickor bara får delta som cheerleaders.
På det hela taget var det en fenomenal timme även om den påminner mig om vad lite som hänt sedan stenåldern. Oskar längtar till nästa lördag. Tack Svarven!

Prio 1

(Ingrid:) Olle tycker att om jag inte har hunnit packa upp min resväska men lyckats skriva långa inlägg så prioriterar jag konstigt bara. Jag förstår inte alls vad han menar?

Bättre och bättre

(Ingrid:) Vi kämpade som vilddjur i går för att hålla Oskar vaken tillräckligt länge. Det var på håret men lyckades och i natt sov alla i samma säng ända till 06:00. Alla nöjda(re) och glada(re).
Men en sak förbryllar mig. Hur kan det komma sig att i samma sekund som man får barn så går alla naglar sönder, frisyren upphör att finnas (alltså, det GÅR inte att få håret att samarbeta, det är bara irriterande hårtestar överallt som om håret aldrig någonsin varit klippt), man blir genomsvettig på två minuter och allt annat än träningskläder känns sjukt obekvämt?
En annan mer given faktor är att tiden tar slut. Vi har bara trampat vatten sedan vi kom hem. Resväskorna är inte uppackade och det är grejer precis överallt (det känns lite som att bo i en kartong med frigolitchips). Vi har inte hunnit boka läkartid (obligatoriskt vid adoption) till Matilda, fylla i Försäkringskassans blanketter, ta tag i adoptionshandlingarna (mer om det senare) eller tacka alla som hjälpt oss eller skickat presenter. Men vi har börjat få hjälp med köksfläkten av Anders som gav oss bra råd, rev bort den gamla och blev Oskars idol under tiden. Snälla moster Monika har redan skickat en vinteroverall med posten. Och vi har lyckats handla mat – som inte behöver stekas! – och vi har sovit. Puh.