Vem bestämmer?

(Oskar:) Stureby, 05.14 Fredag:

Tänk vad lurad man kan vara! I månader har dom tutat i mig att jag ska bli "storebror" och att jag ska få ett fantastiskt syskon. En snäll bror eller syster som man kan leka med, det var vad dom sa. Nu är det ett annat ljud i skällan! "Inte dra i lillasyster", "Visa hänsyn!", "Du väcker lillasyster!", "Se upp! Hon kan göra illa sig.". Dessutom har dom bestämt att vi ska "isolera oss", vilket i praktiken betyder att man inte får leka med Felix och att man bara får tassa runt på tå för att inte göra illa lillasyster.

Hade dom förklarat från början att det var en gnällig, svag, liten typ som inte tål en smocka och som man inte får lyfta runt själv om man inte är "Vuxen" och att man skulle bli isolerad från sina kompisar så hade jag lagt in mitt veto och krävt att få en ny brandbil istället för min gamla som har tappat stegen.

I natt när jag vaknade som vanligt folk ca kl 03.00 tänkte jag att det kanske vore bra att visa för mamma och pappa att hon faktiskt inte är så rolig så jag gick in i deras rum och smög upp mellan dom i deras säng. Dom sa att jag var välkommen och att dom var glada att se mig. Vad annars? Dom är lite tjatiga. Sedan testade jag farsans tålamod lite genom att stoppa fingrarna i hans näsa och ögon. Han mumlade nåt om att jag väckte lillasyster om jag klättrade runt i sängen. Vadå klättrade runt? Hur ska man annars kunna pilla i pappas näsa om man inte först klättrar upp på hans bröstkorg? Sedan skulle jag visa att lillasyster visst kan sova även om man väsnas lite. Jag ylade lite lagom sorgset att jag ville ha välling. "Du har redan fått!" väste mamma. "Tyyyyyst!" väste pappa. "Oäääää!" tjoade lillasyster. Nu började det bli kul. Pappa fick lillasyster att somna om. Jag drog ut lillasysters tumme ur munnen (bara för att hon ska slippa tandställning när hon blir äldre.). "Oäääää!" tjoade Matilda, "Va taskigt!" sa pappa som verkade ha piggnat till nu. "Nu får det vara nog" sa mamma och släpade in mig i mitt rum. Jag såg på film en stund (Toy story, riktigt bra faktiskt). Sedan ropade jag väldigt tyst på pappa. (det här har jag räknat ut, det är riktigt fiffigt). Sedan ropade jag lite högre på pappa, och sedan lite högre, och högre... tillslut kom han insmygande och undrade vad det var. "Jag vill leka" sa jag (hahahaha). "Du får se på film" sa pappa. (Ha, det börjar likna nått.) "Jag vill inte vara ensam." sa jag med min sorgsnaste röst. Då gav han med sig. Vi såg nästa film tillsammans (Toy story igen, lika bra fortfarande). Sedan ville pappa sova, då ville jag gå upp. Så nu sitter jag här i köket med en ostmacka och skriver och farsan ligger i soffan och snarkar. Snart ska jag se om det går att få pappa att dansa limbo. Jag ska bara träna min senaste "jag-känner-mig-övergiven-min". God morgon kamrater!

Frisk fläkt

(Ingrid:) Huu, jag såg just en brevbärare cykla förbi i shorts. Shorts?! Tycker han att det fläktar friskt eller vad? Det är ju typ 5 grader ute och novemberruggigt. Apropå kyla och ruggigt så har vi tänkt lite slarvigt när vi "beställde" våra barn. ;-) Oskar är född vid midsommar och Matilda vid jul, så hon kan inte ärva hans kläder rakt av, det passar inte alls med årstiderna. Nu när vi vet att hon är 75 cm lång så ser vi att vi har vinterkläder i storlek 74 och 86 men absolut ingenting i storlek 80 som är det hon måste ha. (Däremot finns det väldigt många shorts i stl 80. Det räcker till brevbäraren också.) Typiskt. Jag hatar att köpa vinterkläder, det är jättedyrt och omständligt.

Något annat som har hamnat högst upp på shoppinglistan är köksfläkt. Det har visserligen stått på listan i nästan ett år, fast längst ner eftersom vi har sparat pengar till Korearesan. Fläkthistorien är av sådan kaliber att den egentligen förtjänar ett eget inlägg, men kontentan är att den har gått sönder helt, just idag. Det är helfestligt att steka någonting utan köksfläkt hos oss för då går brandlarmet. Det luktar gott av kycklingflott i hela huset nu. Och känns jättekul att vara hemma med nyfådd bebis utan att kunna laga mat. Typiskt. Jag hatar att köpa vitvaror, det är jättedyrt och omständligt ...

Jättetidigt och jämlikt

(Ingrid:) Vårt nya dygn började klockan 02:00. God morgon..! En mycket konstig känsla att sitta i köket och äta frukost innan 5 på morgonen. Vilken tur att jag inte ska jobba på ett tag - det hade ju aldrig gått! Jag har noll förmåga att minnas vad jag gör eller säger, igår letade jag till exempel efter mina tofflor i två timmar. Tur att Oskar ska börja på dagis snart, då om inte förr kommer dygnet normaliseras. Men vad taskigt att det blev vintertid medan vi var borta, det hade vi verkligen inte gett tillstånd till! Vi har inte hunnit ställa om alla klockor än så det blir lång näsa hela tiden när det visar sig att klockan är en timme mindre än vi hoppats. Men det var ganska mysigt också att sitta alla fyra i köket med alla lampor tända så tidigt på morgonen och skratta åt att Matilda kastade ner sin vattenflaska 102 gånger och pulvrisera smörgåsrån över hela köket. Som tur är gick jag och Olle och lade oss vid 18-tiden (!) igår, annars hade vi inte orkat med någonting idag. Nu har vi lyckats byta fyra glödlampor och lufta alla element. Det var nämligen både kallt och mörkt när vi kom hem.

Det blev dags för Matilda att ta sin första tupplur redan vid 7, när det just börjat bli ljust ute. Hon somnade hos mig den här gången. Jag blir mindre och mindre persona non grata för varje dag och i går kväll gav hon mig det första öra-till-öra leendet och krävde att få gå till mig. Då blir man varm i magen! Annars har jag ganska stort anti-svartsjuke-tålamod och tycker att det är alldeles strålande bra att hon valt Olle. Alla frågar hur det känns för mig, men varför skulle hon egentligen välja mig framför Olle bara för att jag är mamma och han pappa? Det är en av sakerna som är så häftigt med adoption: det är helt jämlikt. Det går precis lika bra för pappan att vara heltidsledig från start och under hela "graviditeten" får båda föräldrarna uppleva exakt samma sak i form av förberedelser, längtan etc. Men ett nyfått adopterad barn väljer oftast en av föräldrarna, oavsett kön. Vi har hört många berättelser om adoptivfamiljer där barnet valt pappan, ofta för att det är så många kvinnor som har "svikit" barnet. Ett adopterat barn har ju blivit lämnat av den biologiska mamman och de flesta som har haft hand om barnet på barnhem eller i fosterfamiljer har varit kvinnor. Då blir adoptivpappan något nytt, någon som är värd att försöka lita på, "den här nya sorten kanske inte sviker mig". I vissa fall har anknytningen till pappan blivit så stark att adoptivföräldrarna fått planera om helt, pappan har fått ta föräldraledigt trots att det var mamman som skulle vara hemma. I vårt fall är det ju Olle som ska vara hemma på heltid, så det är perfekt att Matilda blir tryggast hos honom från början. Men visst blir jag överlycklig när jag också får de där härliga solskensleendena. Och när hon säger Ämämm, ämämm, då ligger det så klart nära till hands att inbilla mig att hon säger Mamma, mamma ...

Nu är det dags att leka med Oskar, som tycker jag + datorn = jordens tråkigaste grej. Han vill höra Stina Wirséns utmärkta bok Vem är borta för tionde gången. Det var egentligen lillasysters present – tack snälla Anneli! – men passar lika bra för storebror. Han vill nog skriva lite om hur det var att träffa sin fostermamma senare, det har vi inte hunnit med än. På bilden testar han alla bebisleksakerna och gåstolen är faktiskt roligast för honom. Spännande för honom också med allt nytt och att vi är flera som bor här nu!

Walking Matilda

(Ingrid:) Hon har börjat gå! Hyggliga Matilda väntade tills första dagen hos oss innan hon började gå! De första stegen kom idag på morgonen, från gåstolen till sin pappa. Kul va?

Nattkonversation

(Ingrid:)
Precis när jag hade somnat:
- Mammaaaaa! Jag kan inte sova!
- Mmpfhh ... jag kommer ... (sätter på en film - tack gode gud för vår bärbara lilla dvd som jag ställde in i Oskars rum)

Tio minuter senare:
- Mammaaaaa! Jag är kissnödig!
- Mmpfhh ... jag kommer ...

Tio minuter senare:
- Mammaaaaa! Jag är bajsnödig!
- Mmpfhh ... jag kommer ...

Tjugo minuter senare:
- Mammaaaaa! Filmen har stannat!
- Mmpfhh ... jag kommer ...

Tio minuter senare:
- Mammaaaaa! Jag vill spela spel!
- Mmpfhh ... näää ...

Tio minuter senare:
- Mammaaaaa! Jag vill gå ner!
- Mmpfhh ... näää ...

Tre toalettpauser och två filmer senare var det omöjligt att få sova mera. Men så lät Olle, som är en ängel, mig sova lite när han gick upp med båda barnen. När jag försökte återgälda tjänsten genom att bada båda barnen samtidigt så slutade det med att Matilda fick total panik för att han varit utom synhåll i en kvart. Efter totalt kaos i badrummet i källaren fick tre familjemedlemmar ta sig droppande blöta upp till övervåningen för att den minsta av oss grät otröstligt över att den enda bra människan kvar på jorden låg och sov. Som tur var lugnade hon snabbt ner sig och nu har hon och Olle sovit ett par timmar.

Morgon i Stureby

I natt har jag försökt sova med en bebis klättrande på mitt struphuvud. om hon inte får ligga på mitt huvud eller min hals blir hon orolig. Kanske ett gott tecken på att hon faktiskt märker att det är något som hänt? Oskar var uppe och lekte hela natten (jetlag). Matilda gick upp kl 05.00 och ville leka. Ingrid har sovmorgon och jag njuter av en första morgon med två lekand barn. Ooops...

Insläppta i EU

(Ingrid:) Matilda värmer upp mer och mer för varje timme. Mot mig i alla fall, för Olle fäste hon sig vid direkt, hon är en riktig pappagris (men det kanske jag har skrivit förut?). Han har verkligen fått dra det tunga lasset under resan, för hon började gny och gjorde utbrytningsförsök så fort hon var mer än två centimeter ifrån honom. Men vi hade tur och hon sov under både start och landning, inte en tår och inte ett panikskrik på hela denna maratonflight!
Nu är klockan halv tre på natten (för oss) och hon är tokpigg och flirtar med folk som sitter runt omkring. Fantastiskt cool tjej. Oskar sover med lysrören i ansiktet över ett par stolar med sin gosekanin som kudde och sin kudde som täcke, helt oberörd.
Vi är trötta, genomsvettiga och helt slut, men segervittringen är här och nu är det bara en liten, liten bit kvar... Det var så skönt när de satte en stämpel i Matildas koreanska pass, hon är insläppt i EU - och utsläppt ur Korea - och nu är hon vår! Nu väntar en tvåtimmars flygning till Arlanda, säkerligen tårfyllda glädjescener och sedan hämtning av bilen på långtidsparkeringen (snark!). Sedan är vi äntligen hemma, alla fyra! Då får vi isolera oss så Matilda får lära känna oss ordentligt i lugn och ro, men det återkommer vi till. Vi kommer med all sannolikhet fortsätta rapportera hur "resan" går med henne i familjen.

münchen

Flighten från Seoul blev 12 tim lång pga motvind. matilda sov lite i början men hoppade på pappas mage resten av vägen. Nu sitter vi vid gate 33 och väntar på att få kliva på planet till Stockholm.
Man känner sig bra sliten men det är det värt. Snart ska vi få sova i egna sängar igen....tills Matilda eler Oskar väcker oss och tror att det är morgon....
Hoppas inte huset är raidat av tjuvar, att det finns mat i kylen och att inte pannan har klappat ihop.

Hemkomst

(Olle:)Nu lämnar vi hotellet. Vi har hittat i manualen hur man får Matilda att dricka sin välling. Flighten vi kommer med ikväll är LH3022 från München. Alla har fått tillräckligt av Seoul för den här gången. Vi hörs och syns!

Lycka

(Ingrid:) Matilda har somnat på Olles axel och jag har väl aldrig sett honom så lycklig :-)
Väskorna är packade (överfulla!) och nu väntar nattning av sprallig storebror. Sedan råder full beredskap med välling mitt i natten, för hon har fortfarande inte gått med på någon flaska idag. God natt från Seoul.

Summering av hämtningen

(Ingrid:) Nu är klockan sex på kvällen och vi har varit tvåbarnsföräldrar i sju timmar. Det går strålande än så länge. Minimatilda är så snäll och nyfiken och lugn att det är inte klokt. Det har redan utkristalliserats att hon är en pappagris. När Olle inte är inom synhåll gnyr hon och vill krypa iväg åt det håll där han senast syntes/hördes. Vällingen nonchalerar hon fortfarande totalt. Mormor räddade situationen genom att köpa bananer, vilket inte var helt enkelt eftersom det knappt finns någon frukt i någon av närlivsbutikerna här i närheten. En och en halv banan slukades lyckligt och det lugnade oss något. Själv har Matilda varit kolugn hela tiden, det är inte så noga med att äta eller inte äta verkar det som. En annan sak vad gäller vällingen är att Oskars välling är slut. Helt. Vi hade tre-fyra doser för lite visade det sig. Han blir nu tvungen att hålla till godo med Matildas välling och det är med skräckblandad fasa jag inväntar nattningen, för denna koreanska välling är någon gul majsvariant som inte alls påminner om Sempers fullkornsdito. Ytterligare ett skäl till att det blir väldigt skönt att komma hem - vi ska slita fram ett nytt vällingpaket ur skafferiet och handla bra barnmat.

Men nu till hämtningen. Vi åkte till SWS, vilket tog en timme med tunnelbana. Själva hämtningen gick ganska raskt. Vi satt på golvet i ett litet rum med soffor och en massa leksaker, båda fosterföräldrarna var där och vår stackars blyga "case worker" som stammade fram diverse osammanhängande stavelser på något vi förmodar var engelska. Det verkar som att fosterpappan kan en del engelska, för han fick fostermamman att förstå vad vi frågade långt innan case worker'n hade lyckats översätta. Och lustigt nog lyckades vi förstå direkt vad fostermamman menade, hon är en så livlig person med välutvecklat kroppsspråk, så där behövdes nästan ingen översättning. Båda fosterföräldrarna är enormt sympatiska och jag önskar faktiskt att vi hade möjlighet att umgås med dem, de verkar vara så bra människor. Matilda hade omöjligt kunnat vara på ett bättre ställe. Hursomhelst, i det trånga rummet bland alla människor och leksaker fick vi skriva på ett papper som formellt gav oss vårdnaden av Matilda. Sedan packade case workern upp ett berg av saker. Vi fick en försvarlig bunt blöjor, två jätteburkar välling, sex stycken (!)vällingflaskor, två uppsättningar kläder, ett par haklappar, två näsdukar och medicin (hon är förkyld) av SWS. Allt detta för att vi ska klara oss hela vägen hem utan att behöva skaffa några saker. Och det viktigaste av allt: hennes pass och en kort "bruksanvisning" över hennes vanor. Dessutom ger SWS alla barn en bordsflagga, två kassettband (hallå? kassettband? 2008?) och ett silversmycke med det koreanska namnet graverat på ena sidan och flaggan på den andra. Av fosterföräldrarna fick vi en jättefin hanbok, dvs folkdräkt (en till - för vi hade ju köpt en för säkerhets skull) och ett fotoalbum som vi blev väldigt glada över. Som kronan på verket fick hon en handduk och några plagg som var från den biologiska mamman - det känns verkligen speciellt och roligt!

När det var dags att gå ringde SWS efter en taxi åt oss och det var dags för avsked. Stackars, stackars fostermamman, hon var naturligtvis förkrossad och tårarna rann. Hon försökte med all makt att inte visa Matilda hur ledsen hon var, men åh vad sorgligt att se henne ta farväl. Som tur var tog case workern Matilda och gav till mig, jag hade aldrig kunnat slita henne ur famnen på fostermamman annars. När hissdörrarna höll på att gå igen kastade hon sig fram för att ge Matilda en sista puss. Jag var rätt lättad över att slippa ett avsked nere på gatan (som det var med Oskar), det här var lindrigare. Ja, sedan har vi skrivit om resten. Taxiresan var en pärs men "been there, done that" - vi visste vad som väntade och det var inte så farligt. Det var närmast skönt att Matilda reagerade naturligt som blev ledsen när hon började förstå. Vi räknar med en ny pärs i natt. Men nu är det dags för middag och fortsätt passande på alla bordshörn och allt man kan sätta i halsen när man är en liten klåfingrig rackare som ställer sig upp mot allt som är mer än ett par decimeter högt. Hoppas vi hinner skriva mer innan resan, men det är svårt med ett nyfått barn, en leksugen storebror och väntande packning. I värsta fall kommer nästa rapport från Stureby!

Waltzing Matilda

(Olle:) Nu är det fullt ös, Matilda har vällingvägrat men varit mycket receptiv för kakor och bullar. Hon jagar energiskt efter allt som ser ut som sötsaker men snörper bara på munnen åt sin välling. Hon har varit glad och nyfiken sedan vi kom hem till lägenheten efter en 35min gallskrikande taxiresa. I taxin gick det inte att spänna fast sig i baksätet så Ingrid hade fullt sjå med att hålla fast sig själv, Oskar och en storgråtande Matilda. Taxichauffören var stressad över skriken och körde som en biltjuv över fartgupp och i filbyten genom hela Seoul. Nu har Matilda sovit middag i två timmar och verkar för tillfället nöjd med livet men vem vet hur hon tycker att det är att gå och lägga sig med nya föräldrar i kväll?
Under kvällen stannar vi på hotellrummet. Oskar är just nu ute på sightseeing med sin morfar och Matilda undersöker vilka av Oskars saker som är mest ätbara.

The eagle has landed

(Olle:) Nu har vi hämtat Matilda och kommit tillbaka till hotellet. Hon är en tuff liten tjej om än ganska förvirrad just nu. Hämtningen blev känslosam för Matildas fostermamma som hade knutit an hårt till henne. Vi återkommer med en längre rapport och massor av bilder senare under dagen. Nu är klockan 12 i Seoul och vi ska försöka få Matilda att äta lite välling.

Övergångsställen

(Ingrid:) Nu när det knappt finns någon tid kvar kommer jag på en massa konstigt som jag vill visa. Som att det finns tallrikar med exempelmat utanför många restauranger. Olle tyckte sushin utanför ett ställe såg så himla god ut, men det var ju inte så konstigt, den var gjord av plast ... och oerhört välgjord.

Trafikljusen är ett annat kapitel. Det finns ofta ett litet tillägg till "Herr Gårman" som visar hur lång tid man har på sig för att ta sig över gatan. Här är en variant med gröna pilar som minskar i antal i takt med att tiden tar slut, och så en variant som räknar ner till noll. Smart va?!

I morgon blir jag storebror

(Oskar:) I dag gick vi bredvid en å som man inte fick fiska eller plaska i. Trist! Jag orkade inte gå för det var för tråkigt. Då skrattade några gubbar i blanka kostymer länge åt mig när dom gick förbi. Sedan fick jag en kaka och ett hopprep, då blev det roligare. Men morfar och mormor är roligast, dom leker affär med mig.

I morgon ska jag träffa min fostermamma. Det är ett väldigt tjat om det, som om jag inte hade full koll. Och sedan ska vi hämta min lillasyster. Mamma och pappa säger att jag inte får ha kvar några mynt i min affär (kassaapparaten är en tomkartong som min nya polisbil låg i) för dom kan lillasyster sätta i halsen. Dom säger att Matilda kan vara väldigt ledsen när vi har hämtat henne. Då ska jag trösta henne. Tydligen var jag också jätteledsen när mamma och pappa hämtade mig i Korea, särskilt på flygplanet hem till Sverige. Men det kan jag inte riktigt tro på, för det är ju jättekul att flyga! Fast då var jag en liten bebis. Lillasyster är större men inte lika stor som jag för jag är storebror. Just nu håller jag på att dra runt mormors resväska i hela lägenheten för jag är ute och reser. Om du har tråkigt någon gång kan du få ett tips av mig. Ta en resväska och låtsas att du är resväskbärarspindelmannen (eller någon annan resväskbärarman av egen modell) och spring runt med den största väska du hittar. Varje gång du stöter på hinder av mänsklig modell skriker du "hokus pokus" så försvinner dom. Det är rätt kul, i alla fall dom första timmarna. Sen blir man lite svettig och ramlar och slår sig. Nu har jag inte tid att skriva mer. Hej då!

Nattneon

(Ingrid:) De här bilderna är från när vi var ute och svirade igår (och åt en yoksae-dolsot bibimbap med biff och en bulgogi till Oskar som han sa "men mamma, den här är jättegod?!" om).

Idag har ju allt från A till Ö varit stängt så vi drabbades av lång näsa igen när vi trodde vi skulle äta ute för sista gången på ett år eller så ... Det blev middag på hotellrummet.

Idag fotograferade jag en massa snygga golvbrunnar i stället. De ska jag skona dig ifrån.

Söndagssegt

(Ingrid:) I dag kändes det precis som det kan göra en söndag hemma, när man inte har något speciellt för sig och inte nog fantasi att hitta på något riktigt. Man liksom bara går och väntar på att börja jobba dagen efter. I dag väntar vi på att få Matilda.

Vi åkte till Dongdaemun, upptäckte en massa hemska varuhus som innehöll exakt samma saker men ingenstans fanns en enda leksak. Oskar var en ängel och höll modet uppe, trots att det blev ökentråkigt för honom. Vi gav upp shoppingförsöken till slut och slöt cirkeln med att göra exakt samma sak som det första vi gjorde när vi kom till Seoul: promenera längs Cheonggyecheon, vattendraget som går sex kilometer genom citykärnan. Sedan blev det en stor härlig latte var och en suverän smoothie till Oskar innan vi spankulerade tillbaka till hotellet. Vi orkade liksom inte hänga på stan längre, det var så mycket folk och vi hade tappat sugen på att trängas.

De senaste timmarna har spenderats i hotellets så kallade "play room", Olle har läst ett stim sagor för Oskar, jag har tvättat Oskars gräsligt smutsiga örngott och gosedjurskanin - och så har jag börjat packa på allvar. Jag har lagt fram alla små barnkläder, letat rätt på bebisleksakerna vi haft med oss och börjat pressa ner alla fyrtielvatusen fina saker vi har köpt. Det ska bli väldigt roligt att kunna plocka fram någon av dessa koreanska saker till Oskar och Matilda på födelsedagar och julaftnar i flera år framöver, men innan dess gäller det att få ner dem i ett par resväskor som plötsligt känns så små, så små ...

Söndagsstängt

(Ingrid:) Vi har gjort allt vi velat i Seoul. Visst hade vi kunnat hitta på saker att göra i en månad, men vi har pressat in precis tillräckligt den här veckan och nu är vi nöjda för den här gången. Jag har bockat av precis allt på listan. Idag skulle vi bara stödshoppa lite leksaker på Toy Market, ett flera kvarter stort leksaksområde i Dongdaemun som är en enorm marknad (som på bilden) med 30.000 (!) butiker. Men vad vi inte hade fattat var att det mesta på marknaden är stängt på söndagar ... lång näsa! Vi får ge oss ut och ströva lite mer planlöst i stället. Morfar ska se något slott, mormor vill mest gå runt och titta lite och det jag helst av allt vill är att få en stooor latte. (Vi försökte äta frukost på hotellets fik för första gången i morse, men det var också stängt.) Solen skiner och det är dags att spendera vår sista dag innan Matilda drabbar oss. Up, up and away!

Mera mat

(Ingrid:) Medan vi nu är inne på ämnet mat, så kan jag rekommendera koreansk mat till alla! Nyttig, fräsch och god. Jag har nog aldrig känt mig så pigg och fräsch som den här veckan när vi bara ätit så här nyttig mat (och druckit massor av god koreansk öl!). Eftersom jag inte är så bra på att beskriva de vanligaste koreanska rätterna hänvisar jag glatt till den utmärkta hemsidan kimchi.se där det finns både beskrivning och recept. Det grundläggande i koreansk mat-allmänbildning är:

Bibimbap - hoprört ris och grönsaker och äventuellt även kött.

Bulgogi - marinerat biffkött som strimlas och äts med ris och salladsblad med mera. Omöjligt att inte tycka om.

För den som bor i Stockholm kan vi rekommendera Arirang på Luntmakargatan och systerkrogen Arirang Vega vid Odenplan - två bra koreanska restauranger.

På bilderna är några av måltiderna från vår resa hittills:

1. Små torkade fiskar till bibimbap:en, någon? Kimchi (Koreas nationalrätt) i bakgrunden.
2. Dolsot bibimbap som serveras i heta keramikskålar (inte som Olle skrev i järngrytor, vad jag vet) är min favorit - här min hoprörda bibimpapskål på bild (fast det ser mycket godare ut innan man har rört ihop allt, det kunde jag kanske ha tänkt på...)
3. Mungböneplättar till Oskar, som först hade en benstomme av skumgummi men sedan tryckte i sig en jätteportion.
4. Ett helt bord fyllt av rå tonfisk och typ hundra tillbehör på en japansk restaurang. Det här blev en komplicerad workshop i sushitillverkning, med en hop stela västerlänningar som behövde domkraft och vinsch för att komma upp från golvet efteråt. Förresten äter man med svinhala ätpinnar i rostfritt stål på alla restauranger och eftersom det här var en av de första kvällarna så är det fritt fram att gissa hur kul vi såg ut när vi åt. Om det fanns en dold kamera i rummet så finns vi nog på Youtube ...

Vi räknar med Bibimbap Britta...

Dagens Bibimbap var som sagt inte någon dröm. Vi hoppas därför på bättre Bibimbap när vi åker till Falun för att lämna av vår leverans. Nu får Hans och Britta göra en djupdykning i matlagningsböckerna. Skippa Kim-chi´n den går inte hem! Drömmen är en riktigt smarrig Bibimbap.

Seoul Tower

(Olle:) Nu har vi varit på sightseeing i Seouls TV-torn. Det ligger på ett av de högre bergen precis utanför citykärnan. Först åkte vi tunnelbana några hållplatser sedan åkte vi linbana upp till en platå nära bergets topp och till sist fick vi ta trapporna upp till tornet. Sedan tog vi hissen upp till utkiksplatsen som var ca 10 våningar upp i luften. Väl uppe i tornet fick vi en vidunderlig utsikt och först där slogs man av vilken enormt stor stad Seoul är. Man kan se flera mil åt varje håll från tornet men ändå så står husen tätt och skyskraporna sträcker sig mot himlen. Vårt hotell kunde man inte se då det bara är 18 våningar och sådana småhus sticker inte upp tillräckligt för att kunna upptäckas från tornet utan skyms av de andra husen som vanligtvis är ett antal våningar högre. Som vanligt gullade tanter och farbröder med Oskar på tunnelbanan. Han har börjat vänja sig. En halvtaskig Bibimbap lyckades vi få tag i vid tornet. Dom hade petat ner något som påminde om maneter i blandningen och så hade dom inte värmt den ordentligt. Nästa Bibimbap blir i järngryta, det är så dom ska serveras.
Efter TV-tornet åkte vi till en bokaffär för att hitta det sista på Brittas "beställningslista", jag och Oskar gav upp efter ett tag. Det var ett enormt stort varuhus som bara var inriktat på böcker. Avdelningen för "foreign books" var stor som en hockeyrink. Problemet här var att det var trängre än på en hockeyrink, man fick inte tacklas och Koreaner tycker att den som är dum nog att ta med sig en barnvagn ut på stan får skylla sig själv så dom ger inte plats precis utan tränger sig som västa fribrottarna. Ingrid och hennes föräldrar stannade kvar i varuhuset för att fortsätta njuta av värmen från 3 miljarder andra shoppare medan jag och Oskar åkte hem till hotellet och lekte med ett litet fiskespö istället (med magnetfiskar!).
Nu är det bara två nätter kvar som trepersonersfamilj (eller 5-personers) och bara tre nätter kvar innan vi får komma hem till vårt eget hus där vi kan göra som vi vill med frukost, lunch, middag, sovtider, fika, tv, promenader, livet..... men då blir det väl Matilda som styr och ställer..... vad har vi gett oss in på?

På modet

(Ingrid:) Seoul-borna är ytterst modemedvetna.

Tjejerna är precis hur snygga och välklädda som helst i perfekt matchade kläder och välputsade högklackade skor. De ser så prydliga ut som om någon hade stylat hela deras garderob och att de precis lämnat frisören.

De yngre männen är mer enkelspåriga i sina svarta eller grå kostymer, gärna med lite rosa eller lila nyanser på slipsen. I affärerna kan de ha en hel vägg med bara rosa slipsar, medan andra färger får samsas på den andra väggen.

Äldre herrar har gärna kritstrecksrandigt eller grå GLANSIG kostym, hmm... Skolbarn/studenter har skoluniform men utmärker sig så mycket de bara kan med sina skor. Sneakers och Converse är jättestort.

Äldre kvinnor har ingen speciell stil alls. De har fullt upp med att ta hand om barnbarnen och gör inte så stort väsen av sig.

Barn är docksöta om de är flickor och coola om de är pojkar.

Det har hänt massor med klädmodet sedan vi var här förra gången för tre år sedan. Nu är det hur inne som helst - och accepterat - att ha jeans. Det var mycket hårdare dress code förra gången, vilket vi inte minst märkte på fosterhemsbesöket. Jeansen är skitsnygga (och jag skulle bra gärna göra ett djupdyk i någon affär om jag bara hinner). Det är väldigt vanligt med huvtröjor, både på killar och tjejer. Över huvud taget känns modet väldigt influerat av väst nu och i de stora varuhusen är det bara amerikanska märken (till min stora förtret när vi letade barnkläder). Ryggsäck (à la handväska) bärs i lååånga remmar. Extremfjantiga diadem är helt ok, åtminstone om du flamsar runt med dina skolkompisar. Idag såg vi till och med killar med vippande bollar/stjärnor och rosa svandun på diademet! Fast det var på Lotte World där stämningen var galen i största allmänhet.

Jag lägger upp några smygtagna bilder för att visa vad jag menar. Och skulle bra gärna vilja kidnappa någon jämnårig koreansk tjejs toksnygga garderob så kan hon få alla mina gamla H&M-top:ar!

Pick-up day

(Ingrid:) Igår kväll ringde vår nervösa "case worker", dvs hon som har hand om Matildas ärende hos adoptionsorganisationen SWS, till oss på hotellet. Hon hade fått bassning från sin "superviser" och till slut lyckades jag förstå hennes krackelerade engelska. Chefen tyckte tydligen inte att vi hade tillräckligt gott om tid på tisdag för att hinna till flygplatsen i tid med Matilda, så nu är tiden ändrad till på måndag. Det nya körschemat är att vi först träffar Oskars fostermamma på SWS hos "Post-adoption services" klockan 10:30 som planerat. Sedan byter vi våning och får vårt andra barn, klockan 11:00 måndagen den 27 oktober 2008...

Det har sina plus och minus att byta dag.

Plus för att vi ensamma slipper klämma in fyra handbagage, två resväskor, två barn och oss själva på väg till flygplatsen med nyfådd bebis.

Plus för att vi kan ta hur god tid på oss som helst på väg till flygplatsen på tisdag.

Minus för att vi inte får plats att sova ordentligt den sista natten. Vi har en uschlig "king size" säng som dels är så hård att man får blåmärken av att ligga på sidan för länge, dels gungar om man råkar så mycket som snegla på den, och slutligen är alldeles för liten för en hel familj. Men vi får bygga om de båda rummen lite grann och låna in en säng från mormor och morfars rum. Hotellet har missat grovt och bara gett oss tre sängar till fem personer ... Det var en evig tur att sovkänsliga morfar hade tagit med en luftmadrass för säkerhets skull - den har Oskar sovit på varenda natt. Men man kan ju inte lägga ett litet barn på den, hon skulle bara rulla av och slå sig. Men en mormor klarar tydligen en natt på den (osäkert om hon rullar ur eller ej), så då får vi hennes hotellsäng och så är problemet löst.

Minus är också att vi, oavsett bredd eller modell på sängen, riskerar en natt som den första natten med Oskar när vi oavbrutet vankade av och an med otröstlig "bortrövad" bebis och blev utmattade redan innan den långa resan.

Plus för att vi får henne en dag tidigare!!!

Lotte World - ett kaotiskt Gröna Lund

(Olle:) Puh! Äntligen är vi hemma från dagens utflykt. Vi hade bestämt oss för att gå på Seouls berömda inomhustivoli, Lotte World. Det är en nöjespark som till stor del liknar Disney World fast i koreansk tappning och inomhus. Det är en smula för varmt, ljudvolymen är ganska hög hela tiden och just när vi var där råkade det vara deras årliga Halloweenfest-premiär (är det Halloween redan???!??!). Dessutom var det fredag. Oskar var en av kanske 100 barn i hans ålder. Övriga besökare var i åldrarna 10-20 och de hade inte med sig några föräldrar. Det var väl sisådär 9-10.000 besökare där, i en byggnad stor som Globen i flera våningar. Det var trångt överallt. Oskar fick åka "luftballong-linbana" och hästkarusell. Efter det ville han åka i en liten automat som såg ut som en brandbil. Den var det roligaste på hela dagen och det slutade med att vi slet en vilt kämpande Oskar ur brandbilen för att kön vuxit och det var dags att gå hem.
Nu är vi äntligen hemma på hotellet igen. Lotte World är säkert ett jättekul resmål i vanliga fall. För oss var det lite för mycket. För barn som är lite äldre (8-12) är det förmodligen kanon.

Flaggdag varje dag

(Ingrid:) En av de mest underhållande sakerna runt DMZ är de två flaggstänger som står på var sin sida om gränsen.

På 80-talet byggde Sydkorea en 98 meter hög flaggstång i byn Daeseong-dong. Nordkorea svarade med att bygga en högre - den högsta i världen - på 160 meter i Kijong-dong. Så nu står de båda flaggstängerna och retar varandra tvärs över ingenmansland.

Nordkoreas flagga är så tung att det krävs 30 man som måste hissa och hala den varje dag. Börjar det regna måste flaggan ner direkt, annars går den sönder av sin egen tyngd. Och det krävs mer än en liten vindpust för att få den flaggan att vaja ...

Panmunjeom - DMZ

(Olle:) Idag har Oskar lekt med mormor och morfar och Ingrid och jag åkt på utflykt till Panmunjeom och DMZ (the Demilitarized zone). Vi infann oss enligt instruktion på en amerikansk bas kl 07.00 i morse för att registrera oss. Vi hade varit där och förbetalt och bokat redan i tisdags. Två busslaster med utlänningar från hela världen (Sverige, Norge Danmark, USA, Nya Zeland, Australien, Tyskland, Frankrike, Kanada, Japan osv...) åkte ca 6 mil norrut från Seoul till panmunjeom. Sydkoreaner var ej tillåtna att delta i resan. Där fick vi stirra beväpnade Nord-koreaner i vitögat på nära håll och vi fick vid ett tillfälle möjlighet att kliva över gränsen till Nordkorea, vilket vi givetvis gjorde. Amerikanska militärpoliser var guider inne på området som i övrigt bevakades av Sydkoreas specialtrupper som består av specialtränade "martial-arts experter". Sydkoreanerna stod hela tiden blickstilla i "taekwondo Rock-position" (en slags givakt med knutna nävar). Dom hade kunnat vara gjorda av vax. Det gick inte att upptäcka en enda rörelse om man så haft förstoringsglas. Sedan besökte vi olika observationsplatser där man kunde titta in i Nordkorea. Slutligen besökte vi "the third infiltration tunnel". det är en 1,6km lång tunnel från Nordkoreanska sidan förbi DMZ och in på södra sidan om befästningarna. Tunneln har grävts av Nordkoreanerna för att kunna forsla 30.000 soldater per timme in i Sydkorea. utgången från tunneln är bara 52km från Seoul. Fyra infiltrationstunnlar har upptäckts längs med gränsen men det är den här som Sydkoreanerna är mest upprörda över. Tunneln var 2m bred och hade takhöjden 2m. Detta för att en lång korean ska kunna springa raklång genom tunneln. Det kan inte en normalbyggd västerlänning med gul skyddshjälm göra kan jag intyga. Jag fick gå dubbelvikt genom tunneln 73m under jorden. (Det var ganska brant!) Genomsvettiga kom vi tilbaka upp til ytan och klämde in oss i bussarna igen. Stinkande av sur-svett åkte vi sedan komunalt genom hela Seoul tillbaka till hotellet. En och annan inföding skrynklade nog diskret på näsan åt oss stinkande västerlänningar.
Nu är det bara 5 dagar kvar innan vi får ta hem vår Matilda. Det finns lite mer saker vi vill se innan dess och kanske lite mer shopping....
den här dagen var värd varenda svettdroppe!

Hälsningar till Hötorget

(Ingrid:) Vi kan sluta oja oss över de som putsar Hötorgshusen i Stockholm nu! Jag menar, de står faktiskt i en stålkorg som är fastsatt med vajrar och kan enkelt justera sitt läge bara genom att trycka på en knapp. Dessutom är husen bara 18 våningar höga. Det är ju löjligt! För här i Seoul görs det på riktigt ... Jag vet inte om det syns på dessa små bilder, men koreanska fönsterputsare sitter på en bräda och firar sig ner ända från taket i ett rep, med en plastdunk med vatten hängandes i ett snöre runt halsen. De är hur snabba som helst med fönsterskrapan och "hoppar" ner för dessa gigantiska skyskrapor som bergsbestigare utan skyddsutrustning. Jag tror fortfarande inte mina ögon!

Bild 1: Jobbet är färdigt, fönsterputsaren har har precis sparkat ut sig från väggen för att ta sig förbi markisen och landa på trottoaren.

Bild 2: Två fönsterputsare syns nedtill i bilden.

Bild 3: Samma fönsterputsare på håll. Repen går ända upp - och till och med jag får svindel av bara tanken.

Trio på utflykt

(Olle:) Idag har jag, Ingrid och Oskar varit på utflykt i Seoul Forest, en lekpark strax utanför staden med jättefina rutschkanor och klätterställningar. Det var hundratals med barn och ett fåtal vuxna då i stort sett alla var småskole-grupper. Grupperna går lätt att särskilja då varje skola har sina distinkta färger på barnens skoloveraller.

Det disciplinerade, nästan robotlika, man kan se hos vuxna koreaner saknas helt hos deras barn. En liten illbatting gick fram till Ingrid och började bräka som ett får och försökte verka hotfull och en annan gick fram till mig och slog till mig med knytnäven rätt i skrevet. Tur att det blev en halvmiss! I såna lägen önskar man att man var lika cool som Clintan och kläckte en fräck kommentar på hårdaste amerikanska typ "I'm gonna rip off your head and shit down your neck" eller ännu hellre motsvarande på koreanska (fast med Clintans röst). Det vore nåt det!

Matsäck hade vi med oss från 7-Eleven (sjögräsrullar, korv, crabfish med fyllning och äckliga mackor som var gjorda av vanligt amerikanskt wonderbread (skumgummi). Jag hade med mig en bira till lunchen. Dagisfröknarna intill stirrade lite lagom när jag öppnade den inne i lekparken (dessutom var jag den enda mannen där över 4 års ålder). Ingrid drack vatten och Oskar drack inte heller öl så det var bara jag.

Efter 2 timmars hysteriskt klättrande bland drivor av koreansk ungdom skulle vi bege oss mot Dongdaemun's marknad/köpcentrum. Precis när vi börjat gå från parken kom REGNET. Det blev till att slösa bort ytterligare 40kr (20 min) på taxi. Väl där lyckades jag för första gången i mitt liv dela lite av Ingrids entusiasm för spontan-shopping. Av naturen hatar jag att trängas i smala gångar med stirriga människor och gå och försöka komma på något jag vill/borde köpa som jag egentligen inte har något behov av och som jag förmodligen inte har råd med. (Det är en av de egenskaper hos mig som jag uppskattar mest som många andra Homosapiens verkar sakna helt.) Här när människorna runt omkring är otroligt artiga och små blir det som att man inte märker att dom är där och upplevelsen blir en helt annan. Vid flera tillfällen när Ingrid undrade om vi skulle köpa nåt så svarade jag bara upprymt att "visst! den verkar bra!" (till min förskräckelse menade jag det också!) Jag till och med trivdes inne på varuhuset. (Jaa, det blev bara en liten öl, inte mer!)

I euforin blev det taxi tillbaka till hotellet också (60 kr till!!). Kvällen har precis avslutats med sjögräsrullar och nudlar på hotellrummet, nedsköljda med några kalla "Cass".

I morgon ska Ivar och Kerstin på utflykt med Oskar, och jag och Ingrid ska åka med "USO" (Amerikanskt millitärt bolag) på utflykt till DMZ (the De-Militarized Zone). Det är området runt den 58:e breddgraden som skiljer Nordkorea och Sydkorea åt. Där ska vi smyga i värn och speja på nordkoreaner och smyga ner i nordkoreanernas "hemliga invasionstunnel". Mer om det får ni läsa om i morgon (om vi överlever).

På ytan

(Ingrid:) En sak som slog mig så fort vi gick ut från hotellet den första dagen var att det doftar Seoul. Ett kärt återseende, det kändes hemtamt på en gång. Maten smakar Seoul. Det är snyggt (se bilder) som Seoul och rent som Seoul. Det är fascinerande med en stad med så många invånare (över 10 miljoner) som är så ren och luktar så gott. (Oskar frågar varenda gång vi kommer in på en toalett "vad är det som luktar?" och det är ALLTID rengöringsmedel, inget annat!) Att vi sedan haft sådan tur med vädret den här gången gör det inte sämre. Vi har gått i kortärmat varenda dag och struntat i jackor/tröjor (och jag har packat helt fel, får jag åka hem och göra om??). Det finns inte ett enda klotter och knappt några soptunnor - och heller inget skräp. Konstigt nog knappt några barn heller ute på stan och det är extremt sällsynt med barnvagnar (vilket jag i och för sig kan förstå, med tanke på hur mycket trappor här är). Att gå eller åka tunnelbana överallt är helt riskfritt och jag skulle kunna skylta hur mycket som helst med till exempel min fina kamera eller lägga ifrån mig plånboken utan att bli rånad. Här sitter de förresten och tittar på tv på tunnelbanan och höghusen är tapetserade med gigantiska LCD/plasmaskärmar, tekniken ligger långt före. Men vi släpar runt vår paraplyvagn i värmen, luktar inte rengöringsmedel alltid, drar hem vårt skräp till hotellet och har vårt barn med överallt!

Det är inte resan utan målet, som är mödan värd

(Ingrid:) Det går inte att förstå att vi får behålla Matilda från och med tisdag. Hur man än tänker på det så förblir det absurdt; att den här resan (som huvudsakligen känns som sedvanlig semestersightseeing och -shopping) kommer att sluta med att vi får med oss en liten flicka hem. Att all den pappersexercis vi har pillat med i flera år i kan sluta med att vi fått två vackra barn, kan det verkligen stämma? Det måste ju vara för bra för att vara sant ...
Det känns likadant för mig den här gången som då vi hämtade Oskar: det blir verklighet först på Arlanda. Arlanda är vårt BB, det är då vi har kommit i mål. När vi landat är hela familjen hemma! Och allt innan dess är onödigt tidsfördriv, det jag längtar till är tisdagen den 28:e augusti klockan 21:40. (Välkommen till Arlanda då, den som vill!)

Dagen efter

(Olle:) Igår fick vi äntligen träffa Matilda. Hon gjorde starka intryck på oss allihop. Hon var ganska tuff och mycket charmig. Idag undrar jag så smått hur jag ska få hela veckan att gå utan att bli totalt frustrerad. Oskar har haft en mycket bra dag. Vi började med shopping i Itaewon (Ja, ja Britta, vi har hittat nästan alla era prylar...). Där blev det namntavla av kalligrafikonstnär till Matilda och namnstämpel till Matilda (och andra önskande). Till Oskar (och andra) köptes klistermärken med koreanska flaggor. Oskar fick T-shirts och Matilda fick en Hanbok (koreansk folkdräkt). Lunchen fick Oskar bestämma idag så det blev (inte helt överraskande) hamburgare. Efter middagen ägnades åt att besöka "63-City", ett hus med 63 våningar. På toppvåningen var det en "Hello Kitty"-utställning (oiiiii, sade Ingrid) samt fina möjligheter till en fantastisk utsikt över Seoul. Vi avslutade på nedervåningen i deras akvarium med ormar, krokodiler, hajar, dresserade sjölejon, bläckfiskar och mycket annat.
Bläckfisken satt på rutan till sitt akvarium och var gigantisk. "Sen kan den ramla ner och då slår den sig jättehårt och då kan den inte hålla fast sig fast den har SÅ många armar" sa visst en av besökarna och höll upp 10 fingrar (??).
Kvällen har precis avrundats på kvarterskrog med grill inbyggd i bordet och restaurangen lyckades ta begreppet "vitlöksfolket" till helt nya höjder. Vi är alla rätt trötta efter dagen men också nöjda. Det blev ju en del shopping på "Hello kitty-utställningen" också (oiiiiii, sade Ingrid igen)..... nu ska vi göra planer för i morgon. Det finns otroligt mycket att hitta på här i Seoul även om man önskar att det vore den 28:e redan.....

En lillasyster!!

(Oskar:) Äntligen!... tänk att det kan ta så lång tid att få morsan och farsan att somna. Jag drack min välling, lyssnade på den förbannade sagan och blundade i en evighet...sen kom det... morsans snarkningar och farsans diskreta sov-ljud (som är både maskulint och coolt). Sen var det bara att gå upp och skriva sin egen blogg. Det verkar ju rätt kul, morsan verkar ju tycka det i alla fall.

Innan jag kollar på min nya favvofilm ("Horton") en gång till så ska jag berätta om resan hittills.

Först slet dom upp mig mitt i natten och sa att "nu är det morgon" (Förtroende? lättlurad?) ja, ja, jag följde med. Vi tog bilen till en flygplats där alla såg trötta ut. (konstigt! Det var ju "morgon" Dahh!) Sen åkte vi med ett flygplan några timmar. Det verkar farligt med flygplan. Dom flesta vuxna började plötsligt prata helt obegripligt, som tur var kunde jag fortfarande förstå morsan och farsan. Vi landade till slut och sedan satt vi och väntade i en oändlighet på ingenting. Sen klev vi ombord på ett annat flygplan som var ganska ballt. På varje stol hade en elefant hängt ett av sina öron på tork. Där kunde man leka elefant och tuta. Mamma och pappa försökte påstå att det var mitt i natten men det var det inte, för då är man ju trött!

Sen kom vi fram till stället som heter Korea (eller IKEA eller nåt) och när vi kom dit visade det sig att vi blivit lurade. Det var ingen Matilda där, bara ett hotellrum med en säng för lite. Det finns en bra sak dock med hotellrummet. När man ropar "tänd!" i hallen tänds lampan om man samtidigt tar ett jättehopp rakt in i hallen. Toppen! Varför är det inte så hemma? Sen var allt jättejobbigt och sen fick vi sitta och sova i en bil tills vi kom hem till Matilda. Mmmmmmaaaatildaaa! Hon var jättefin! Hennes fosterpappa var också snäll men Matilda var den finaste. Jag ville krama henne hela tiden men farsan hade sagt att jag måste vara jätteförsiktig. Till slut kramade jag henne ändå. Det var toppen. Hon drog mig i håret och vi blev kompisar. Jag tror hon längtar efter mig nu.

Oj! Nu verkar det som att morsan vaknar, bäst att gå och lägga sig.

God natt kamrater!

Storebror

(Ingrid igen:) Oskar kom just och sade "mamma, jag drömmer om Matilda!". Menar du att du längtar efter Matilda, sa jag. "Jaaa" sade han. Han var så himla snäll mot henne idag. Gav henne säkert 5-6 kramar, sprang och hämtade grejer åt henne som t.ex. bitringen hon kastade iväg minst tio gånger. Fosterföräldrarna gullade massor med honom och han verkar bli en suverän storebror.

Apropå Matilda, förresten! Den låt som valsat runt konstant i våra huvuden den senaste tiden kan du höra här.

Sleepless in Seoul

(Ingrid:) Vi har ju glömt att klaga över jetlag:en. Alla säger att det är när man reser åt det här hållet som det är värst och jag säger inte emot. Vi är inte helt anpassade ännu, särskilt inte Oskar. Och jag som trodde det var enklare för barn! Igår kväll gjorde vi en snygg grej. Jag lät bli att gå och lägga mig vid 22 trots att jag var helt groggy och Olle, som somnade när han nattade Oskar, gick upp igen. Då fick vi den briljanta idén att gå upp på hotellets tak och titta ut över den neonbelysta staden (bilden). Månen var stor och orange och vi såg staden ovanifrån åt alla håll, det var fint. Men sedan var vi såklart superpigga som straff och kunde inte somna. Strax efter midnatt när vi precis höll på att somna så vaknade Oskar ... Och vilken mardrömsnatt det blev. Jag var alldeles för nära att ta till våld mot Oskar efter fyra timmars hoppande på sin madrass. Som tur var hade vi vår lilla DVD-spelar med oss och han låg och tittade på Horton (TACK, Helena!) ett par gånger på raken. Men i kväll får han vara uppe så länge han vill, bara han sover i ett sträck sedan.

Barnkära svenskar!

(Ingrid:) Jamen ÅÅÅÅÅÅÅÅ vad hon var go!! Vi är nyföräskade... Men vi tar det från början:

Efter en timmes brutalskumpig bilskjutsning till fosterfamiljen fick vi träffa vår Matilda. Hon var en cool liten tjej, avvaktande först men inte ett spår av rädsla eller gråt under den hela timme vi var där. Fostermamman, fosterpappan (båda jämnåriga med oss, med en son cirka 8 år) välkomnade oss och fostermammans föräldrar var också där i sina bästa träningsoveraller (Olles anm: rosa Fila resp. lila Puma), alla supertrevliga. De bjöd på lite frukt och några konstiga men goda degbollar (Olles anm: med russinpuré?) och juice. Det var gott, men det kändes lite absurdt att sitta där och äta när de inte åt något själva. Jag praktiserade min bästa gåborts-koreanska och lyckades sätta både hej, tack och hej då. De klarade av att säga både Oskar och Matilda - det senare var inga som helst problem att uttala, eller minnas, för deras del.

Det var alldeles uppenbart att Matilda har haft en fantastisk tid i den här familjen. De var väldigt varma och trevliga, språkproblemen kändes inte alls trots att vi inte förstod ett ord av vad vi sade till varandra (vi hade klart begränsad hjälp av "case workern" som knappt kunde engelska i våra öron). Tydligen hade de valt att bli fosterföräldrar för att de själv funderade på att skaffa ett barn till och ville känna efter hur det känns att ha en bebis eller ett barn till i lägenheten. Jag sätter minst en månadslön på att de försöker skaffa ett syskon efter detta, med tanke på hur bra de var med barn och hur mycket de älskade vår lilla tjej. Det blev en och annan tår i ögat när de bläddrade igenom fotoalbumet vi hade med oss, med bilder på hur Matilda ska bo och hur vår familj har det hemma, och fostermamman sade rakt ut att det känns bra att lämna bort henne nu när hon har sett vår familj. Egen trädgård och barnrummet var de bilder som smällde högst märkte vi, en sådan trädgård är ju omöjligt att erbjuda i en storstad som Seoul.

Det finns såklart massor att berätta, men på hemvägen råkade vi ut för ett stopp i tunnelbanan (vilket var LITE svårt att tolka av koreanskan i högtalarna på perrongen) så vi tog taxi hem i 40 minuter. Dyrt måste det bli, trodde vi, och häpnade över de blott 80 kronor resan kostade. Nu har vi skålat för vår fantastiska flicka och ska ut och äta på en kvarterskrog här i närheten. Hej från Seoul 18:30.