Ögonstenen ser dåligt

Ser suddigt. Oskars egen bild på sitt högra öga.

Oskar behöver glasögon. Det är barnavårdscentralen vi har att tacka för att de fångade upp detta på 4-årskontrollen - vi hade inte en aning om att han ser dåligt! Nu har vi varit på S:t Eriks Ögonsjukhus och fått diagnosen bekräftad. Det råder inget tvivel om att han har nedsatt syn – han kunde knappt se övre halvan av tavlan med bokstäver.

Oskar satt blickstilla (ja, ordvits) under undersökningarna med pupillvidgande ögondroppar och diverse mikroskop, lampor och förstoringsglas. Det var ett rent nöje att åka dit med honom och belöningen för hans stora tålamod blev en glasstrut och en dinosaurie.

Vi har fått ett recept på glasögon och eftersom han är både närsynt och astigmatisk kommer han behöva dem hela tiden. Jag ber en stilla bön över att det ska finnas snyggare bågar än de klassiska coca-cola-bottnarna med transparenta tjocka plastbågar som gällde när jag var liten. Ja ja, bara glasögonen passar, är sköna och inte trillar av hela tiden - han ska ju kunna klättra i träd och spela fotboll och vältra sig i vattenpölar med dem! Jag känner faktiskt inget annat barn som har glasögon men specialistläkaren sade att det lär finnas en optiker på Götgatan med många barnbågar så jag får väl börja nysta där.

Oskar tycker själv att det är hur lugnt som helst att han ska få glasögon. Pappa har ju glasögon så nu blir de glasögonkompisar...!

Sitter de bra så här?

Kärleksbrev

I morse läste jag en krönika av Jessica Gedin i tidningen Mama. Det var ett kärleksbrev från en mamma till sin dotter och mina ögon tårades medan jag läste. Jag önskar att jag hade kunnat sätta ord på känslorna lika bra själv, men eftersom någon annan nu redan har skrivit så träffande så lånar jag hennes ord för att förklara hur jag älskar mina barn. Med förhoppningen om att de läser dem när de blir stora.


Till min älskade dotter,

Än så länge har du mössa när jag säger att det är kallt och du trär din varma lilla hand i min när vi ska gå över gatan. Än så länge kan jag fläta ditt hår i tusen flätor och jag får blåsa på skrubbsåren och laga äggröra när du är sjuk. Än så länge får jag räkna sekunderna mellan åskan och blixten och lova att ovädret är på väg bort. Än så länge får jag välja dina kläder och läsa "Loranga, Mazarin och Dartanjang" på kvällarna och jag får göra ballongdjur på dina födelsedagskalas fast varken hatten eller hunden blir riktigt lika fina som på bilden. Än så länge är du bara fem och bara min och jag kan rädda dig från nästan allt, och fast jag döpte dig till Isa (vilket jag såhär i värsta rim-ramse-åldern ber om ursäkt för) så kan jag åtminstone lära dig att retas tillbaka. Än så länge är jag den som vet bäst. Än så länge kan du lita på mig. Än så länge.

Om jag kunde skulle jag skydda dig från allt ont, vara din mamma, ditt penicillin, din livvakt, din konsult, din goda fe, din bästa vän, den som alltid lyssnar, den som alltid finns där. Men redan nu har det börjat, längtan, kärleken, livet, det där obegripligt orättvisa och hjärtskärande: Flickor som inte kan leka tre, snorungar som knuffas i rutschkanan, getingstick på stranden, vatten i öronen, önskningar som inte går i uppfyllelse, blåmärken, besvikelser och brustna hjärtan. Och snart får din fot inte längre plats i min handflata och bitar av dig kommer att sticka ut i kylan fast jag kramar så hårt jag kan och sen, vips bara, så är du sjutton år och fylld av sorg och hemligheter.

Du kommer att låna mina kläder utan att fråga och tycka att jag är pinsam när jag dansar. Och jag kommer att undra om du verkligen äter ordentligt och är det inte lite för kallt för den där kjolen? Och du kommer att bli kär i finniga idioter som inte ringer fast de lovat och du kommer att sitta med sotiga nattögon på tunnelbanan på väg hem från midsommardagsmorgonen, med barr i håret, skrynkliga festkläder och hjärtat hopknycklat i väskan. Du kommer att snatta läppglans på Åhléns och du kommer skolka från pianolektionerna och du kommer välja KTH fast jag så gärna vill att du ska bli serietecknare. Och du kommer vara ute hela nätterna med telefonen avstängd och när vi bråkar kommer du skrika att jag inte fattar nåt, och jag kommer att skrika att så länge du bor under mitt tak så gör du som jag vill! och du kommer att svara att jamen, då flyttar jag väl då! och så kommer vi smälla i dörrar och gråta på varsitt rum och jag kommer egentligen vilja säga att jag visst förstår. Att jag har varit du en gång, och att du kommer att bli jag en dag. Och du kommer att åka långt, långt bort från mig på klassresor och festivaler och aupairäventyr, och jag kommer inte att få svar på mina oroliga frågor och flera av dem kommer jag aldrig ens att ställa.

Men, du, älskling, jag kommer alltid att vara din mamma. Jag kommer alltid att älska dig. Vem du än är, hur du än blir, vad du än gör. För jag har hållit din varma hand i min vid övergångsställena. Jag har blåst på dina skrubbsår och flätat ditt hår i tusen flätor. Jag har tröstat dig och jag har hittat på olika röster till alla dina gosedjur och jag har bevarat alla dina hemligheter, till och med dem du inte vet att jag känner till.

Det enda jag vill är att du blir lycklig. Och att du aktar dig för eld och djupa vatten. Och att du aldrig aldrig springer bort från mig i den mörka natten.

Jag äskar dig mest i hela världen.
Puss.
Mamma.


– Jessica Gedin, Mama nr 8/2009.

Klättrosaurusvardag

Barnsäkrandet har som bekant haft hög prioritet hos oss. Vårt hus är utrustat med oräkneliga luckspärrar, trappgrindar, lås, haspar och viktiga höghöjdshyllor där alla barnförbjudna saker hamnar. Ändå känns det som att vi ofta ligger steget efter. Klättrosaurusen är överallt och ingenstans.

Hmm, den här tidningen är ju inte min så den måste jag kolla i.

Jamen mamma, jag ska ju bara riva ut några sidor!?

Äh, då tar jag fram en film istället.

Jag tar två. De här blir bra! Nu ska jag plocka ut DVD-skivorna och se om de smakar gott. (Oskar suckar.)

De senast tillkomna föbjudna zonerna för vår klättrosaurus är badrummet och arbetsrummet. Under sommaren har den nämligen blivit så lång att den nu kan öppna samtliga dörrar. Att låta den roa sig på egen hand i bad- eller arbetsrummet vore som att släppa lös en tornado på en campingplats. I arbetsrummet är det en ren hälsorisk, med tanke på de saxar/skalpeller/brytbladsknivar och sprayburkar/lim/färgtuber/tuschpennor som ingår i mitt hobbymaterial. I badrummet blir det både för dyrt och tröttsamt att städa efteråt. Innan vi förstod att vår klättrosaurus inte lägre kunde anförtros att leka själv korta stunder på övervåningen så hann den inventera min låda med smink och smycken och bland annat strö ut merparten av mitt inte-helt-gratis mineralpuder på golvet ... (Anses det som nytänk att ha hudfärgen "medium beige" i golvspringorna?) Nya rutiner är därför att låsa arbetsrummet medelst ny hasp och att ibland låsa badrumsdörren utifrån.

Under sommaren har vi fått vara påhittiga vid måltiderna - särskilt på restauranger - pga klättrandet. Klättrosaurusen måste alltid förtöjas ordentligt i stolen för att hindra rymning. Det har lett till en hel del kreativa knopar med badrocksskärp, regnjackor, huvtröjor och annat. (Jag säger det igen: vad enkelt det hade varit med en rulle silvertejp!)

En lös klättrosaurus är en busig klättrosaurus.

I övrigt har det skett en hel del framsteg på säkerhetsfronten. Trappgrindarna har blivit överflödiga (jubel!), så dem har vi har bara nere som farthinder emellanåt. Vi har slutat ställa alla stolar på borden. Först som ett experiment som bottnade att vi inte orkade leva i en djungel av stolsben, sedan permanent för att det visade sig att det var onödigt. Klättrosaurusen är nämligen ointresserad av att ha fågelperspektiv på tillvaron om den inte siktar något intressant föremål på bord/bänk/hylla - då svingar den sig genast upp för att undersöka.

Fast det finns ju alltid nya ställen att klättra på i obevakade ögonblick. Eller vad sägs om att släpa fram en stol till köksbänken och klättra upp i diskhon?

- Jamen, det är väl en badbalja? Och så kan jag passa på att tömma diskmedelsflaskan!

Vad ska du göra när du blir stor?

Hört av en treåring på dagis:

- Vad ska du bli när du blir stor då?
- Jag ska bli som pappa.
- Jaha, vad ska du göra då då?
- Lämna mamma på dagis.

-----

När en tidigare kollega till mig var fem år var han helt på det klara med vad han skulle bli när han blev stor. Han skulle bli det bästa och finaste i hela världen.
Han skulle bli häst.

Ilsk-rid

Antingen "Vi tycker om dig mest i hela världen mamma!" ...

... eller "Stick och brinn, morsan!"

Jag är smått chockad över hur arg jag tydligen kan bli. Oskar var galet jobbig när det var dags för nattning. Matilda vägrade somna, jag var ensam med båda och Oskar förstörde för oss alla. När han konsekvent vägrade göra som jag bad honom, gjorde precis tvärtemot och dessutom hånskrattade mig rakt upp i ansiktet, då blev jag så förbannad att jag till min förvåning ville slå honom. Jag gjorde det såklart inte, men jag ville verkligen klappa till honom.

Det är märkligt att barn kan vara både så gulliga och så gräsliga. Och det är alldeles sant att barn lockar fram det allra bästa och det allra sämsta ur en. Skrämmande.

Dagisstart

Stor tjej som har börjat på dagis. 

Idag började inskolningen på dagis. Kontrasten mot Oskars inskolning kunde inte vara större. För honom var allt nytt och läskigt. Han var otröstlig när vi "övergav" honom och vrålen hördes genom väggarna ända till personalrummet där vi satt gömda. Redan på morgnarna stod han och grät i hallen och höll för dörren och ropade "nej-nej-nej". Det krävdes fem veckor och byte av inskolningsmetod för att han skulle börja trivas på dagis. Tack vare honom har den "nya" metoden använts på alla nya barn på förskolan sedan dess. Den innebär att en förälder numera alltid är med sitt barn hela dagarna och deltar i alla moment ända tills barnet lärt känna miljön + barn + pedagoger och är trygg med rutinerna.

Det är en lyx att vara lillasyster. Matilda har haft tio månader på sig att vänja sig vid förskolan (åtminstone utemiljön), hon har sett barnen och personalen tio gånger i veckan, hon har en brorsa som går där, hon är yngst och blir därmed gullad med av de äldsta barnen plus att hon är van att ta för sig och är till synes helt orädd. Det är förstås lite tidigt att uttala sig, men allt pekar åt att det här kommer gå mycket smidigt. Idag var vi där under förmiddagen, lekte inomhus och åt lunch. Matilda struntade fullständigt i mig och satte sig flera gånger självmant i knät på den pedagog som har ansvaret för hennes inskolning. (Däremot så tyckte Oskar att det var klart störande att jag inte kunde leka med honom ...)

I morgon blir det heldag (9-15) och då ska hon få sova middag där också.

För mig är det intensiva dagar. Förra veckan hade både Olle och Matilda halsfluss igen och jag var trött som en tok. Nu är alla friska (peppar, peppar ... Matilda stoppade minst tio leksaker i munnen idag på dagis och flera barn hade gröna snorfloder under näsan, så nu dröjer det nog inte länge innan en förkylning dyker upp) men jag stupar dödstrött i säng på kvällarna ändå. Jag driver något av ett enmansföretag fram tills Olle jobbat klart med TV-pucken i mitten av september. Det gäller att få logistiken att gå ihop med att skola in Matilda, laga middagar, se till att barnen kommer iväg till olika rutinundersökningar som de blivit kallade till, fixa presenter till barnkalas, klippa gräser emellanåt, hitta lekkompisar till Oskar, märka alla Matildas kläder, handla mat, tvätta, diska, städa undan en kubik leksaker varje dag ... Det finns väldigt lite tid och energi till att blogga!

Världsproblem

(I:) Klockan är 03:50 och hittills i natt så har jag blivit väckt två gånger av Matilda och en gång av Oskar. Efter att ha burit in Matilda med kudde till oss, och senare legat i Oskars säng och hållit honom i handen tills han somnade om, så är jag klarvaken. Jag kan inte sova eftersom jag omöjligt kan komma någon bra present att ge personalen på dagis som tack, nu när Oskar har slutat på småbarnsavdelningen.

Men herregud, det måste jag väl inte lösa så här mitt i natten?!

Pilligt med pyjamas

Ett litet tips till andra som har en klättrosaurus hemma är att sätta på dess pyjamas bak-och-fram. Ifall man nu vill att den ska ha pyjamas på sig över huvud taget, alltså. För om knäppningen sitter där fram så klär den garanterat av sig precis allt så fort man vänder ryggen till.

Sur mammasöndag

I: Jag är mammaledig "på riktigt" nu. Det innebär att jag och Matilda gör vad vi vill på dagarna medan Oskar går på dagis mellan nio och tre. Olle har två jobb att sköta och jag tar hand om barn och hem under tiden. Vissa dagar är alldeles, alldeles underbara. Det är en stor frihet att få lägga upp sina dagar lite som man vill och väldigt lyxigt att få vara hemma. Men vissa dagar är inte riktigt lika underbara. Idag är en sådan där inte-dag. Idag var dagen som aldrig tycktes ta slut. Den började 06:38 och tre minuter har känts som tre timmar. Jag har inte kunnat ta det lugnt en sekund, inte haft ett ögonblick för mig själv och det har varit så intensivt att jag varit helt svettig. Till slut hade jag mest lust att låsa dörren om de båda gnälliga barnen och gå iväg på en lååång promenad, helst via både en biograf och en restaurang någonstans i innerstan ...

I stället vände jag ut och in på mig för att komma på sätt att få dagen att gå. Inget blev riktigt som det brukar, barnen var helt enkelt inte på humör. Vattenslang och sandlåda i förening kan inte misslyckas, tycker man. Men jo. Det resulterade bara i 1 st krig, 4 st vattenfyllda gummistövlar och 7 st dyblöta plagg. Bada badkar så länge de vill då? Det skulle normalt varit roligt i minst 45 minuter ... utom just idag. Idag fick badandet avbrytas efter fem minuter (!) för att undvika ett tredje världskrig och/eller dödsolyckor. Det enda Matilda ville göra var nämligen att ligga på rygg med huvudet under vattnet och sparka våldamt mycket badskum på Oskar. När jag tagit upp henne dansade hon en livsfarlig schottis på det blöta badrumsgolvet medan jag försökte torka henne och samtidigt själv duscha klart. Medan jag spolade av Oskar och alla miljarder badleksaker så gjorde hon sitt bästa för att klättra i badkaret igen med blöja och allt, parallellt med att Oskar testade sitt bästa göra-mamma-sur-trick genom att kasta skum.

Nej, idag var inte en dag värd att minnas. Vilket jag såklart skulle tänkt på innan jag skrev ner det här ... :-) Men det kanske kan bevisa att jag menar allvar när jag säger att det enda jag önskar mig i födelsedagspresent i år är att få vara hemma en hel dag alldeles ensam.

Barnbeskedet

(I:) Nu har det gått ett år sedan vi fick barnbeskedet. Dagen då vi fick veta att vi blivit tvåbarnsföräldrar. Sådana datum minns man. Oskars barnbesked kom den 5 september 2005, Matildas den 12 augusti 2008.

Det är svårt att förklara hur det kändes. Hur overkligt och underbart det är när väntan på att få barn äntligen (nästan) är över. Under flera år och många månader hade vi gått och väntat och undrat när, hur, om vi skulle få barn. Men så fort vår adoptionsansökan hade gått iväg till Korea undrade vi framför allt när kommer barnbeskedet? När kan vi åka? När? NÄR?! Vi visste hela tiden exakt hur många veckor och dagar som hade gått sedan ansökan gått iväg och väntan var olidligt lång (även om den jämfört med många andra länders adoptionsärenden var kort).

Den här gången tog det 8 veckor och 4 dagar innan samtalet äntligen kom.
"Hej! Jag heter Kerstin och ringer från Adoptionscentrum .... kan du prata?". Hjärtat hoppade upp i halsgropen och strupen snördes ihop. Jag förstod ju att det måste vara barnbeskedet hon ringde om, men tänk om jag hade fel? Jag trampade vatten verbalt en stund medan jag kastade mig iväg till närmaste konferensrum där jag kunde prata ostört.
"- Jo, det är så att ni har fått en liten flicka!"
Då började glädjetårarna rinna ... en flicka?! Hörde jag rätt?

Sedan började en febril jakt på Olle. Han svarade inte på mobilen ... inte någon av de säkert 10 gånger jag ringde. Jag mailade till alla hans mailadresser. Jag ringde expeditionen på skolan där han jobbar och bad dem gå skallgång efter honom. Ändå dröjde det säkert 45 evighetslånga minuter innan jag fick tag på honom så han kunde få veta att han skulle bli tvåbarnspappa. Då släppte han allt, kastade sig i bilen och åkte direkt till Adoptionscentrum för att hämta papperen. (Vilken lyx att bo i Stockholm och slippa vänta en dag på posten!) Sedan plockade han upp mig vid jobbet. På en parkeringsplats på Oxtorgsgatan öppnade vi Kuvertet som berättade vem vi skulle bli föräldrar till. Det innehöll runt 15 bilder på en pigg liten tjej och en gedigen dokumentation med bakgrund, läkarutlåtanden etc. Lilla Hyorin, 8 månader. Vi satt där i bilen och försökte förstå att detta var på riktigt och det snurrade i huvudet.

Sedan åkte vi och hämtade Oskar på dagis. Blandade saft till honom, öppnade en fin flaska rosa champagne och så skålade för vår dotter/lillasyster.

Och i den stunden började den desperata väntan på resebeskedet ...

Fotbollsförvirring

(I:) En förälders pedagogiska förmåga sätts på prov när det gäller att förklara för en fyraåring på vilket sätt Hammarby, Barcelona och Sverige skiljer sig åt och samtidigt varför Elfsborg inte är fullt lika populärt att heja på för somliga.

Det gränsar till det omöjliga att förklara för fyraåringen att Barcelona-tröjan måste tvättas ibland och att Sverige-tröjan duger precis lika bra när man ska ut och göra målvaktssparkar på gräsmattan.

Skoskav?

Oskar om sina nya skor:
- Mamma, de sitter som en smocka!

Vi har hög solskyddsfaktor i hallen

Livet med små barn bjuder på många överraskningar.

Det tar till exempel överraskande lång tid att torka upp en hel flaska solkräm som runnit ner i golvspringorna.