Jullovsskridskor

(I:) Så vad har vi gjort under jullovet? Vi firade jul på landet och har kunnat vara riktigt sociala hemma nu när vi fått vara friska ett tag. En dag var vi och åkte skridskor med Ossian (min gudson) och Hanna i Solna. Det var första gången Oskar provade att åka på allvar och det gick faktiskt riktigt bra efter ett tag. Det sista han sade på kvällen innan han somnade var:
- Mamma, jag är jätteduktig på att åka skridskor!

Stockholms Ishockeyförbunds representant övervakade Bambi på Ritorps nyspolade is.

Oops!

Kompisarna Ossian och Hanna hade med kanelbullar och varm choklad.

Åskådaren fick stanna i åkpåsen.

God Jul...

(I:) Vi har haft så mycket att göra att det inte funnits tid över till att sitta vid datorn de senaste två veckorna. Än mindre tid till att skicka julkort, så i år tror jag att vi (dvs jag) bara hann få iväg 5-6 stycken ända ner i brevlådan. Visst hade vi kunnat maila julkorten, men högen med färdiga kort låg där och nästan dallrade på skrivbordet i väntan på sina kuvert. Nu när julen plötsligt är över känns det alltför konstigt att skicka ut dem med posten så härmed ropar vi God Jul i efterskott allihopa...

1 år

(I:) Nu är hon firad med pompa och ståt, vår ettåring. Hon var fin i sin vackra folkdräkt (men bytte senare om till något mer bekvämt) men var snabb som en vessla när hon gjorde en "smash & grab"-kupp mot tårtan, med maräng långt upp i ärmen som klibbigt resultat. Farmor och mormor hade gjort goda kakor och tårta respektive bullar och Matilda lät sig glatt firas.

Här är folkdräkten matchad med en rolig födelsedagsmössa från IKEA som vi tackar Peter & Helena för. Den ska vi ta fram så fort någon i familjen fyller år!


Framtiden är spådd. Matilda valde snabbt först pennan och sedan mandarinen. Det innebär att hon ska bli skribent – och få många ättlingar. Egentligen skulle det ha varit jujube-frukter i stället för mandarinen, men man tager vad man haver och vi ser fram emot många barnbarn, haha!

Festligheter

Matildas hanbok – huvudbonad, hängselklänning, jacka och börs

Oskars hanbok – byxor, jacka och börs

(I:) Det finns några koreanska familjehögtider som traditionellt firas extra stort. Alla bottnar i en tidigare hög barnadödlighet och kort medellivslängd.
1. Dag 100 (Baegil) – den etthundrade dagen efter ett barns födsel. Det firades för att då var den första riskabla tiden över och barnet ansågs ha överlevt. Det firas fortfarande i Korea med en fest inom familjen. Oskar och Matilda var ju äldre än så när vi fick dem men vi har fått bilder på båda två där de på 100-dagarsdagen är uppallade bakom en gigantisk gräddtårta respektive ett berg av godsaker.
2. 1-årsdagen (Dol) firas stort med vänner och grannar. Barnet har hanbok (folkdräkt) på sig och man äter, skålar och håller tal. Barnet spår sin framtid genom att välja bland olika föremål på ett toljabee-bord (se nedan). Gästerna skänker presenter eller pengar som läggs i en börs som ingår i folkdräkten.
3. 60-årsdagen (Hwangap). Då har den 60-åriga cykeln i den orientaliska zodiaken fullbordats. Vi har fått förklarat för oss att vid 60 är man klar med sin slit, då kan man gå i pension och åtnjuta välförtjänt vila och den respekt som hög ålder ger. De kvinnor som slitit i hemmet i alla år får sin frihet vid 60. Det är tydligen inte ovanligt att se en skock fnittrande tanter vingla runt vid olika sevärdheter – de är ute och turistar och dricker sprit till lunch bara för att de äntligen får!

Imorgon är det dags att fira att Matilda fyller ett år (22/12)! Hon ska ha den fina hanbok som hon fick av sin fostermamma och vi ska se om Oskar fortfarande kan kränga på sig sin. Som ett roligt inslag ska vi ta reda på vad Matilda ska bli när hon blir stor genom traditionen med toljabee. Då lägger vi fram olika föremål på ett lågt bord och meningen är att hon ska plocka åt sig det som verkar mest intressant. Det anses då att hennes framtid förutspås genom det hon väljer. Det första och andra föremålet är de viktigaste. Vanligtvis placerar koreanska föräldrar de saker som de önskar att barnet ska välja närmast kanten på bordet!

Föremålen symboliserar följande:

• båge och pil: krigare
• sedlar/mynt: rikedom
• nål och tråd: långt liv
• jujubefrukter: många ättlingar
• bok: hög utbildning
• penna: skribent
• pensel: konstnär
• ris eller riskakor: rikedom (vissa säger att om barnet väljer en riskaka är det inte smart...)
• linjal, nål eller sax: talang att arbeta med händerna
• kniv: kock

(Källa: kimchi.se)

Oskar fick göra det här på sin 1-årsdag. Så nu "vet" vi att han ska bli konstnär, en rik sådan, eftersom han först valde en pensel och sedan en riskaka (vadå? såklart att han är smart!). Det ska bli roligt att se vad Matilda väljer...

Våra riktiga barn

Att man inte ska bedöma en bok efter omslaget kan nog alla gå med på. När det gäller människor vet jag inte om alla är lika överens. När Oskar var liten lutade sig en alkis fram på tunnelbanan och stirrade på Oskar och sa:
"Haru haft en guling eller är det bara ett olycksfall i arbetet?" (Han blinkade kompisaktigt "oss män emellan".)
Inte långt tidigare hade en man lutat sig in över Oskars vagn när Ingrid var ute med honom och sagt: "Men titta vilka sneda ögon den har!" (Lite lustigt, med tanke på att Oskar nog har rakare ögon än någon i den mannens umgängeskrets.)
Igår envisades en vuxen med att Oskar och Matilda var lika varandra. Jag protesterade lite lamt med att dom ju har helt olika munnar, helt olika form på ögonen och han har runt ansikte medan hon har päronformat. (En asiat skulle nog inte hitta en enda likhet mellan dom över huvud taget.) Men hårfärgen är ganska lik, sa jag. Oskar har visserligen tjockt svart hår jämfört med Matildas tunna mörkbruna testar, men jag ville ju inte att damen i fråga skulle behöva känna sig tillplattad. En kvinna som var där, med asiatiskt ursprung, såg smått störd ut av konversationen.
I förrgår såg jag filmen "Tomten är far till alla barnen". Förra gången jag såg den var den hysteriskt rolig. Den här gången blev det lite för verkligt när "Sara" (den kvinnliga huvudrollen) öser ur sig det ena och det andra om att adopterade barn är "andrahandsbarn" och ett substitut för "riktiga" barn (vad nu det är?). Hon gör det inför alla sina gäster utan att veta att de nyinflyttade grannarna står bakom hennes rygg med sin adopterade asiatiska dotter. Hos skäms efteråt men bara för att hon inte vill att någon ska tro hon är en rasist. Det blev alldeles för verkligt som sagt. Jag undrar hur många av våra kompisar, släktingar och andra bekanta som innerst inne inte ser våra barn som "riktiga"?
För oss är dom otroligt riktiga. I går var Ingrid på julfest och Matilda var en "riktig" gnällspik och Oskar var en "riktig" hjälte. När Matilda (som annars somnar när man knäpper med fingrarna) plötsligt vägrade ut sig och gapade och skrek och varken ville vara vaken eller sova klev hjälten Oskar in i handlingen (som alltid haft jättesvårt att somna och som är ganska mörkrädd). Jag sa till honom att jag inte kunde gå ifrån Matilda men att han fick välja på att somna ensam i sitt rum, utan saga, eller att ligga med i vår säng med en gallskrikande Matilda.
- Det gör inget Pappa, sa Oskar. Jag kan sova ensam..... om du är i rummet bredvid med Matilda.
Sen somnade han själv och sov som en stock när lillasyster äntligen somnat fyrtiofem minuter senare.
Sen fick jag slutligen sätta mig ner i lugn och ro, utan Trazan & Banarne och utan tuggande på vedklabbar eller bankande på öppna spisen.
Dom verkade ganska riktiga för mig i alla fall.

Öppna förskolor

Bilden är från ÖFS Spiras Luciafirande ett tidigare år

(O:) Att vara föräldraledig med en nästan 1-åring innebär en ständig utmaning i att skapa fasta fungerande ritualer samtidigt som dagarna ska innehålla mångfald och varierad sysselsättning. Alla som inte har egna barn tror att det är ganska soft att roa en liten telning. De slänger sig med floskler som "små barn roar sig lätt" eller "ledig pappa är latte-pappa" osv. Dom har rätt i en sak. Små barn är lätta att roa. Problemet är att dom bara är roade i några sekunder för sedan har dom redan gått vidare och vill roas på ett nytt sätt. Den intellektuella uppgiften blir hela tiden att hinna mata fram sysslor i en takt som är tillräcklig för att man inte ska behöva dränkas i gnäll från en understimulerad bäbis och tillräckligt fysiska sysslor för att man ska känna sig förvissad om att den lilla parveln tänker sova middag ordentligt så att man hinner kolla mailen, äta lunch och städa undan den värsta sörjan som fyllt huset under förmiddagen.
För att slippa sitta i detta mentalt förkrossande ekorrhjul har man uppfunnit "den öppna förskolan". Dit får föräldrar komma och leka med sina barn (ej lämna in dom för omsorg). Verksamheten på alla öppna förskolor bygger egentligen på samma koncept fast i varierande kvalité och ambition.
Byggstenarna som alla öppna förskolor har är inskrivningslistan där man skriver upp att man varit där, sångstunden (som alltid har en eller flera fasta tider varje dag), fröknarna som glider runt och minglar (det brukar vara 2 st) och möjligheten att för en nätt slant köpa någon form av fika.
Vad är det då som skiljer förskolorna åt? Jo det är ambitionsnivån och servicen. En öppen förskola vi besökt för att det är vår geografiskt mest naturliga ÖFS (vi kan kalla den ÖFSA) består av ovan nämnda byggstenar. Fröknarna i fråga är någonstans mellan 64 och döden och har drivit samma ställe i 24 år utan att granskas eller vidareutvecklas. Fikat består av frysta bullar från Findus och termoskaffe som dom kokat på morgonen. Sångstunden består av fem låtar varav den första är en lång ramsa där man mässar alla deltagande barns namn. Det är mycket tydligt att båda fröknarna avskyr att sjunga och inga instrument, illustrerande leksaker eller annan rekvisita förekommer. Då ingen av de deltagande spelar något instrument och det oftast är ganska få deltagare blir det lätt pinsamt och barnen verkar inte livas upp speciellt mycket av sången. Det enda leendet som fröknarna släpper ifrån sig är när dom väst ur sig slutfrasen i den sista sången "så nu ska mammorna och papporna fika". Sången avslutas i en kollektiv lättnad. Inga extranummer förekommer.
Lokalen är liten och trång och om något barn vill leka med "barnköket" (och det vill alla småbarn som lärt sig stå) så måste man som förälder knö in sig i "köket" med sitt barn. Där är det 110 cm högt i tak och dörren in kräver att jag ligger ner för att ta mig igenom. De flesta "roliga leksaker" (sånt som låter eller går att hälla ut över golvet) är alltid undanställda så att de ska vara svåra att hitta. Fem små leksaker är alltid framplockade och placerade mitt på golvet så att man ska få intrycket att "this is it!".
Öppettiderna är 13.00 till 16.00 utom om dom har hittat på någon annan verksamhet den dagen. Det finns ingen hemsida att se hur det ser ut för dagen. En gång kom jag och en annan pappa dit vid 14.45. Vi trodde vi hade lite drygt en timme att stoja runt men såg till vår besvikelse att det släckt i lokalen och att ytterdörren var låst. Vi tittade in genom ett fönster och såg de två fröknarna sitta inne i mörkret och trycka. De hade tydligen lyckats tråka ut alla så att det blivit tomt i lokalen och för att slippa få påfyllning hade de låst och släckt. Nog om ÖFSA!

Det finns en till ÖFS i området men på en halvtimmes promenadavstånd. Vi kan kalla den ÖFSB. Där finns alla grundstenarna i en ÖFS. Dessutom blir man som förstagångsförälder snabbt infångad och guidad runt i de ofantligt stora lokalerna. Man ser i vart och ett av rummen att stället drivs med omtanke. De två fröknarna är mycket påpassande. Första gången jag var där kändes det nästan som att jag fått en egen liten guide. Besökarna har på sig små namnskyltar som man får måla i "verkstaden" och det är mysigt och ombonat. Sångsamlingen var suverän med en hel del rekvisita och ett varierat utbud av sånger. Barnen sitter med sina föräldrar och studsar i knät och alla ser rätt glada ut. Volymen på sången är rejäl och alla vågar klämma i då deras egna sorgliga röster dränks i kören. Kanske kan tyckas att samlingen är lite kort (10 min). Dom har öppet från 09.00-12.00 och 13.00-16.00 nästan alla dagar och dom har en hemsida där man kan se vad som är på gång. Fikat är hembakat och nybryggt kaffe finns hela tiden. Tallrikar, haklappar, skedar och annat som räknas som lyxiga attiraljer för föräldrar finns att låna så att man slipper packa ner fiskstinkande haklappar i skötväskan när ens barn ätit lunch. ÖFSB är ett helt klart angenämt ställe att fördriva tiden på.
Slutligen vill jag berätta om ÖFSC. Det är en special ÖFS för barn som är adopterade. Varför behöver de en egen ÖFS undrar säkert du och det gör jag med egentligen. Det är visserligen skönt att slippa prata om adoption varenda gång man är och leker och det slipper man på ÖFSC om man inte vill, eftersom alla där har det som bakgrund. ÖFSC har alla byggstenarna i en ÖFS. Fast ambitionsnivån är helt fantastisk. Personalen är ljuvlig och man blir som förälder glad av att bara komma in i lokalen. Det känns som att komma hem till en kompis. Lokalerna är stora och vackra i ett 20-tals hus på Skånegatan på Söder. Nybakade bullar severas till fikat och allt du kan tänkas vilja låna för utspisning finns i skåpen i det fräscha köket. Resurserna är enorma och lokalerna innehåller alla typer av rum så som kreativa verkstäder, sinnerum, sagorum, lekrum, musikrum, matsal, rymligt skötrum och kök. Självklart finns det gott om leksaker och pedagogisk litteratur (att låna!). I sångrummet finns till och med ett akvarium. Sångsamlingen är inte av denna världen. En av fröknarna spelar gitarr och barnen får låna trummor. Sångerna illustreras med olika kläder och leksaker och musikanten har alltid olika roliga illustrerande hattar. Då ÖFSC är mycket välbesökt är volymen hög och instrumenten gör väl sitt till för att det ska bli riktigt svängigt. Barnen håller sig sällan sittande utan de som kan ställer sig gärna upp och stuffar loss till musiken. Sångstunden förvandlas till mer en musikstund eller en konsert om du vill kalla det så. Öppettiderna är 09.00-15.00 (09.00-16.00) och du är välkommen att vara där även under personalens lunch. (för dom måste väl äta dom med? tror jag....) Temaaktiviteter förekommer och idag var det så klart luciafirande. Alla barn (utom Matilda) var utklädda till tomtar, lucior och pepparkakor (stjärngossarna verkar utrotade). Personalen var utklädda som Stjärngosse och Tomte. Efter 2 1/2 tim lekande somnade Matilda som en stock i bilen men vaknade 30 min senare när jag bar in henne. Hon trodde att hon sovit sina 2 timmar och vägrade somna om. Hon var rätt slut när vi la henne i sängen vid 19.30. I natt får jag nog också sova.

Men var är bebisen?

(I:) Jag tror att någon har smugit sig in och blåst upp Matilda med en cykelpump utan vår vetskap. Hon har plötsligt blivit så STOR! Nu menar jag inte tjock, utan storväxt, hon har plötsligt blivit så mycket längre och äldre, håret har växt en massa, tänderna är stora nu och bebisen är försvunnen! Vad fort det gick. Bara sju veckor.

Idag glömde hon bort sig och började gå på riktigt. Sedan gjorde hon inget annat. Olle berättade att hon glatt promenerade från köket till vardagsrummet och hämtade något, sedan gick hon ut i hallen med det hon hade i händerna. Som om hon aldrig gjort annat än att gå omkring obehindrat.

Om en vecka blir hon 1 år och är inte spädbarn längre. Då ska vi ha släktkalas och fira henne stort. I Korea är 1-årsdagen oerhört viktig. Men det förtjänar ett eget inlägg.

Vuxenfras

(I:) Oskar kämpar på med uttalet av diverse ord, men ordförrådet verkar minsann inte ha hakat upp sig. Det går knappt att beskriva hur sött det låter när han plötsligt kläcker ur sig en eller annan vuxenfras som han snappat upp någonstans. Som igår, när han och jag bakade pepparkakor. Den första plåten höll på att gräddas i ugnen när Oskar stannade upp, viftade med handen för att få extra uppmärksamhet och utbrast:
- Mamma! Det doftar himmelskt!

Lucianisse

(I:) Oskars luciafirande på dagis blev inte så lyckat. Det är verkligen inte hans grej med sång i grupp, han vägrar ur sig varje gång. Men tomtedräkten blev ordentligt provad iallafall.

I afton dans

(I:) Vi är inte helt friska än (nu är vi uppe i 6 veckor!) och när jag kom hem idag var jag ruskigt trött, helt tömd på energi. Men så bröt spontandans ut och kvällen ändrade riktning. Oskar hade dansat på dagis och fått mersmak, bjöd upp mig och Matilda och spexade loss. Här är ett par sköna filmexempel.

Byssan lull är stenålders!

(I:) Varje toppmodern förälder gör naturligtvis som vi och nattar barn med YouTube. I förkylningstider med killande halsar och hesa stämmor kan det inte bli smidigare än att slå sig ner vid datorn, dra igång Waltzing Matilda och låta Tina Arena göra jobbet. Matilda somnar i famnen på några minuter. Hur överlevde våra föräldrar ...?

Byråkrati

(I:) En svalkande dos svensk byråkrati har drabbat oss. Tingsrätten krånglar. Eller snarare, hotar med att inte ta upp vårt adoptionsärende för att vi inte hade betalat in ansökningsavgiften på 375 kronor i förväg. Adoptionscentrum hade skrivit i ett PM att en avgift ska betalas, så jag lusläste verkligen Södertörns Tingsrätts hemsida men utan att hitta ett ord om vare sig kontonummer eller förskottsbetalning. Jag antog lite lojt att vi skulle få ett inbetalningskort så småningom, men i stället fick vi ett hotbrev. Nu är avgiften förstås betald och vi väntar vidare på att Matilda ska bli vår dotter i juridisk mening. Hon heter faktiskt inte ens Matilda än eftersom hon har kvar hela sitt koreanska namn. (Vilket det är får vi dock inte publicera här, eftersom det kan finnas en liten risk att en biologisk mamma går att spåra genom valet av barnets förnamn.) När adoptionen är giltig får hon automatiskt vårt efternamn, sedan ansöker vi om att lägga till Matilda som tilltalsnamn.

Försäkringskassan krånglar också. Den handläggare som hanterat Olles ärende har sett till att han får ut föräldrapenning utan problem. Men den människa som har hand om mig vill minsann inte godkänna några utbetalningar. Ändå gäller det samma barn, och dessutom har jag ju bara varit hemma de tio så kallade "pappadagarna" så det är inte så mycket för dem att bråka om tycker jag. Vad regelryttaren vill är att jag ska bevisa vilken dag vi fick Matilda. Enligt en skrivelse från Riksförsäkringsverket har Försäkringskassan inte rätt att kräva detta, men alla handläggare har visst inte läst eller förstått. Det som irriterar mig är inte den onödiga pappersexercisen utan inkonsekvensen. Men strunt samma, det är ju kul för Posten att få några brev att bära fram och tillbaka.

Koreansk engelska

(I:) Ett fenomen vi noterade på framför allt kläder i Korea är att allt som skrivits på engelska anses coolt. Vi vet också att det är få koreaner som kan prata eller skriva engelska. Hur det är med den person som skrev texten till Matildas nappflaskor förblir en smula oklart.

I give to my heart for you?
Tack, tack!

Sömn och sparkar

(I:) Tänk att barn har en sådan förmåga att locka fram både det värsta och det bästa ur en. Ett tillfälle när det värsta och bästa avlöser varandra rekordsnabbt är mitt i natten när Matilda vaknar, vägrar somna om och bara ligger och snurrar runt så hon kan sparka en i ansiktet. Ömsom blir man fly förbannad och vill kasta ut henne genom fönstret, ömsom tycker man bara såå synd om henne och vill inget hellre än att vyssja och vagga resten av natten om så behövs. Febern är kvar och uselt har vi sovit, så idag var jag tvungen att stanna hemma från jobbet och ta hand om – i fallande skala – Matilda, Olle och mig själv.

Det där med sparkar och slag på nätterna förresten, det känner vi igen. När Oskar var mindre var han sparkexpert. Först brukade en liten hand komma och treva i mörkret för att lokalisera Olles näsa. En nanosekund senare hade ungen snurrat runt och måttat så att hälen kunde landa just där det gör som ondast. Det var som yxhugg, rakt på nosen. Som tur är så är Matilda inte lika musklig. Hennes sparkar känns mer som att få en bulldeg kastad på sig. Fast det är ju tanken som räknas ... ;-)

Förkylda forever

(I:) Idag har Matilda haft 40,2° i feber och Olle 39°. Jag fattar ingenting – hur har vi lyckats vara sjuka fem hela veckor i sträck? Jag och Matilda har varit förkylda ända sedan vi landade på svensk mark och nu är det Olles (o)tur att vara riktigt krasslig. Oskar är den enda som har hållit sig frisk och det i sig är en gåta, hur har han klarat sig? Han har bara behövt vara hemma en dag från dagis med rinnsnuva (fast han var olidligt pigg då också). Att Matilda blir förkyld så fort hon har varit på öppna förskolan är mer logiskt, hon ska väl gå igenom 30-40 förkylningar innan hennes immunförsvar är på plats. Alla bacillusker är nya för henne och hon följer ju med till dagis och hämtar och lämnar Oskar varje dag, så hon utsätts verkligen för smitta. Men nu räcker det. Nu vill vi vara friska ett tag, få tillbaka orken, kunna vara sociala, sluta glömma saker och virra till allting*. När jag ändå är igång och skriver önskelista så vill jag gärna slippa bli väckt av ett eller annat barn i vargtimmen varje natt och varför inte få sova mer än sex-sju timmar totalt per natt också.

* Ett bra bevis på hur slut-i-rutan jag blivit kom i förra veckan när jag upptäckte att jag blivit av med mitt körkort! Det var när jag skulle betala något på lunchen och jag gick tillbaka i mina egna fotspår till bland annat Åhléns, där jag vände upp och ner på halva varuhuset för att hitta mitt tappade/stulna körkort. Naturligtvis ringde jag och spärrade kortet också. För att sedan beklaga mig för Olle (när jag kom ihåg det igen, ett par dagar senare!!!) som lugnt säger "jag vet var det är". För jag hade gett körkortet till honom när han var och hämtade ut ett paket som kommit i mitt namn. End of story.