Full koll

(I:) Jag har tröjan ut och in. Jag upptäckte det nu. När klockan är 21:45. Undrar om jag hade skorna på rätt fot när jag var ute idag?

En vecka som inte kommer tillbaka

(I:) Den här veckan har inneburit ett stålbad på jobbet. Jag har jobbat med en stor presentation för en potentiell ny kund, samtidigt som jag skulle skissa på en webbplats åt en annan kund – en orimligt stor arbetsbörda på kort tid. Det var en jobbig balansgång att vara tvungen att prestera utan att jobba över så att det drabbar familjen för mycket.

Mina dagar har sett ut så här:
7:00 Smyga upp, duscha och sedan hjälpa till med barnen så mycket jag hinner.
7:55 Springa till tunnelbanan.
8:30-17:30 Jobba tokeffektivt utan pauser, max 15 minuters lunch (oftast vid skärmen).
18:00 Äta middag, rensa köket, vara med barnen.
19:oo Göra iordning sängar, röja undan det värsta på övervåningen och plocka fram kläder till nästa dag.
19:30 Natta barn.
20:30 Snygga till på nedervåningen, kolla status på disk och tvätt.
21:00-23:00 Jobba jobba jobba.
23:30 Sova så gott det går (båda barnen har sovit oroligt och väckt oss massor av gånger varje natt).

Det är bara att konstatera att Olle har fått dra ett extra tungt lass hemma den här veckan. Han har själv varit sjuk, fått ta hand om två sjuka barn och har varit helt isolerad på dagarna eftersom Matilda haft feber. Följden är jag gift med Jack Nicholson nu (det verkar som att folk faktiskt oroar sig för att han har blivit galen på riktigt!?) och han har i gengäld fått en fru som starkt påminner om Kristina Lugn på speed.

Om man ska försöka se något positivt i att vi är i uselt skick allihop så skulle det vara att vi hittills har sluppit att vara jättesjuka samtidigt. Nu har Matilda blivit av med sin feber och då är det Oskar som blivit dålig; 40 grader var han uppe i igår kväll.

Hans recept för lycka i sin sjukdom är 1) en barnkanal 2) en skön kudde 3) en påse lördagsgodis och 4) en nyfådd dinosaurie.


Matildas lycka är gjord om hon fara runt och stöka ner så mycket hon orkar. Här är vår skohylla ... eh, skohög.

Det kunde vara mycket, mycket värre.

Hög tolerans

(Olle:) "Titta pappa vad Matilda gjorde! Så får man väl inte göra? Får man det?"
Om någon spydde på tangentbordet till min dator skulle jag nog få ur mig något lite mer exhalterat än så men jag är nog inte lika tolerant och cool som min son.

Ont varsel

(Olle:) "Lak är också sluk pappa. Lak hal nok lite flebel."
Som det verkar har jag nog förmånen att bli nersnorad i stereo imorgon. Som om det inte räcker med att jag hostar själv så att lungorna vänder sig ut och in. En liten optimistisk röst inne i mitt huvud hävdar bestämt att det inte blir någon "imorgon" om jag bara struntar i att gå och lägga mig. Mitt förnuft, det lilla som finns kvar, säger mig att det inte är hela sanningen.
Som en mogen och klok far borde jag istället ägna kvällen åt att planera morgondagen. Det kan ju behövas med ett tomt kylskåp, två snoriga och febriga barn som stup i kvarten nyser så att snorfloderna skapar fantasirika batikmönster över munnar, hakor, bröst och möbler. Min skrälliga hosta kommer skrämma bort dom få kunder ICA BEA har kvar efter att dom fått syn på Prins Slem och Prinsessan Snor så det lär inte bli någon kö i kassan.

Jag undrar vad jag ska laga till Matilda? Idag har två burkar mat kasserats medan glass med hallonkräm gick hur bra som helst. Vad lagar man åt en sån gourmet? Jag tänker mig något typiskt Koreanskt, något som jag kan inspireras av när jag ser Matilda. Hmmmm.... 

Fantasin skenar lätt iväg. Det blir nog ett nytt försök med risotto i burk eller rödspätta parisienne med potatis. Dessa två rätter är förvånansvärt lika varandra när de serveras ur burk och helt befriade från smak. Dom är mer som fina viner. Skillnaden kommer efter en stund. Risotton kännetecknas av dom små ärtskalen Matilda spottar ut, antingen i klump eller ett och ett, i husets alla hörn. Rödspettan kännetecknas av att matilda får en andedräkt som skulle göra en svulten isbjörn avundsjuk. Det är riktigt upplivande med Rödspettan på det viset att det är den enda lukt jag känner under hela dagen då min förkylning inte ens släpper igenom lukten av bajsig blöja. Konsistensmässigt är all barnmat lika. Det är slem, klumpar och spår av grönsaker. Kanske inte något man slänger fram till Nobellmiddagen men säkert innehållande de vanligaste, livsviktiga, näringsämnena och relativt bakteriefritt.

Hur ska jag då klara morgondagen? Jag ska ladda kaffebryggaren innan jag går och lägger mig. Jag har skaffat en DVD med "Rorri Racerbil". Jag ska så tidigt som möjligt komma iväg till affären så jag slipper trängas med pensionärerna som säkert skule dö om dom fick någon av våra baciller på sig. Sen ska jag låta Matilda äta vad hon vill och Oskar ska får spela TV-spel helt utan tidsrestriktioner.

Kanske kan jag få lite egen tid om jag spar Oskars film tills det är dags för Matilda att sova middag (om hon nu går med på att sova imorgon) och kanske kommer jag klara mig genom dagen ändå. Det kanske till och med blir trevligt. Vem vet? Dom är ju rätt goa när dom är så där lite småfebriga och vill sitta länge i knät och höra om Lotta på Bråkmakargatan som vill cykla eller Pippi som ska ha kalas.

Det kanske är lika bra att gå och lägga sig nu? Kanske kommer jag få sova en liten stund innan Matilda märker att det är varmt och mysigt att stånga in huvudet i min armhåla och gnuggar bort nattsnoret mot min hals? Det blir nog bra ändå.

Otacksam hemmapappa

(Olle:) Den moderna mannen stannar naturligtvis hemma lika mycket som den moderna kvinnan när det gäller att vara föräldraledig. Den hypermoderne stannar naturligtvis hemma mer än sin fru. Den ultramoderne mannen berättar glatt att han tycker att det är toppen att vara hemma på dagarna och fika, mysa, lära känna sina barn på ett annat sätt, bidra till sina barns utveckling osv.
Där går gränsen......
Jag tycker inte att det är toppen. Jag tycker att dagarna är intetsägande och dötrista. Jag lär inte känna mina barn bättre än tidigare. Möjligen bidrar jag till deras utveckling och jag hoppas innerligt att det är till det bättre. Många som känner mig tror kanske att jag är pedagogisk, snäll och har en ängels tålamod. Det är inte sant. Jag är, eller förvandlas i alla fall dagtid till, en ilsken, sur, barnhatande och förvirrad gubbe.
När Matilda smetat ner mina glasögon med snor för fjärde gången samma morgon, lyckats klättra över min hembyggda barriär som ska skydda DVD-spelaren, vält baslådan, slitit ur sladdarna ur densamma, spottat ut sin gröt systematiskt samtidigt som hon helt kontrollerat har ögonkontakt med mig, och smetat runt densamma på bordet, vält oskars hallonkräm så att det är kladd långt ner i golvspringorna, grinat till synes omotiverat en hel förmiddag för att jag inte vill bära runt henne hela tiden och knuffat in en stol i en lampa så att den skrynkliga lamp-pappen från IKEA gått sönder då kan jag villigt medge att mina mysiga goa kravlösa elever på högstadiet är en dröm att umgås med i jämförelse till det lilla monstret som äntligen somnat där uppe efter en dag av matvägran och sömnvägran.
Såna här dagar kan jag förstå vuxna som gör onda saker mot sina barn. Såna här dagar kan jag tycka att frågan om genusperspektiv på dagis vid lek med dockhuset är mig helt helt egal. Såna här dagar skulle jag gladeligen dra på mig ett par stövlar, en ylleuniform och en avlång hatt och följa Karl XII ut i krig. Hellre än att vakna en dag till och veta att DET ÄR JAG SOM SKA VARA HEMMA I MORGON OCKSÅ! OCH IMORGON, OCH IMORGON,OCH IMORGON,OCH IMORGON,OCH IMORGON,OCH IMORGON,....
All work and no play makes Jack a dull boy, All work and no play makes Jack a dull boy, All work and no play makes Jack a dull boy, All work and no play makes Jack a dull boy, All work and no play makes Jack a dull boy, All work and no play makes Jack a dull boy, All work and no play makes Jack a dull boy, All work and no play makes Jack a dull boy, All work and no play makes Jack a dull boy, All work and no play makes Jack a dull boy, All work and no play makes Jack a dull boy, All work and no play makes Jack a dull boy, All work and no play makes Jack a dull boy, All work and no play makes Jack a dull boy, All work and no play makes Jack a dull boy, All work and no play makes Jack a dull boy, ......

Maskeradbarn

(I:) Matilda älskar att gå omkring med något på huvudet. Filtar, mössor, en pyamas – ja, vad som helst som går att dra över huvudet. Jag vill gärna inbilla mig att det är en begynnande vilja att klä ut sig, för det tyckte jag själv var enormt roligt när jag var liten. Jag har vid det här laget i sann hamsteranda ett par flyttkartonger fulla med utklädningskläder, så det finns en guldgruva att ösa ur för det barn som vill klä ut sig till troll/spöke/sjörövare/prinsessa/panda/påskkärring/50-60-70-80-talist eller något annat. Än så länge brukar Matilda mest gå omkring med en strumpa (!) på nacken (det har jag nog skrivit om tidigare). Men här var hon i sjunde himlen när det dök upp en massa fina julklappskläder. Roligare att ha PÅ sig än på sig, om du förstår vad jag menar ...

Gott nytt år!

Idag är den första dagen på det nya året

(I:) Den traditionella kinesiska kalendern baseras på månens omloppstid kring jorden, till skillnad från vår (gregorianska) kalender som bygger på solens och stjärnornas rörelse. Varje måncykel består av tolv månader, plus en extra månad var trettonde cykel, vilket innebär att det kinesiska nyåret infaller någon gång mellan 21 januari och 21 februari.

Sedan början av 1900-talet har Sydkorea använt solkalendern, liksom större delen av världen, men i samband med traditionella helgdagar och högtider används fortfarande den kinesiska kalendern. Och i dag börjar år 4707 – oxens år.

Månåren går i tolvårscykler, zodiaken, där varje år representeras av ett djur. Till varje djur förknippas särskilda egenskaper. Märkligt nog håller vi oss till endast två djur i vår familj: Olle och Oskar är båda födda i tuppens år medan jag och Matilda är grisar.















Kinesiska tecknen för tupp (t.v.) och gris (t.h.).


Typiska egenskaper för en tupp är metodisk, effektiv, stolt och uppriktig. Oskars tupp är dessutom solid, omtänksam och generös enligt zodiaken medan Olle är beslutsam, driftig och tålmodig. En gris lär vara uppriktig, social, driftig och envis. Jag påstås också vara stark, dygdfull och krävande (va?!) och Matilda energisk, dynamisk och självsäker.

Lustigt är att vi igår, utan att komma ihåg att det var den kinesiska nyårsafton, råkade äta vår familjespecialitet till middag, nämligen så kallade kycklinggrisar. Ingår kannibalism i zodiakens egenskaper ...?

Städning

(I:) Jag försöker städa mitt arbetsrum. Men jag har som vanligt svårt för att slänga saker – det finns så mycket roligt i lådorna ...

Ytterligheter

(I:) Jag hade en ledig kväll och var ute och åt med fyra kompisar. Det var trevligt, gott och kändes lyxigt att få en kväll hemifrån. Allra mest lyxigt var att slippa byta blöjor, natta barn, städa köket, samla ihop alla tidningar/skor/strumpor som liten ond gremlin spridit ut över hela nedervåningen, plocka undan ett ton leksaker, bygga ihop de båda sofforna igen, sortera tvätt och diska vällingflaskor. Sånt som görs alla andra kvällar.

När jag kom hem vid tiotiden smög jag in genom ytterdörren och tänkte dra ut på ledigheten lite till, fast förvissad om att alla barn sov. Jag möttes direkt av kraftiga hostljud från Oskars rum, strax följt av ett sammanbitet "kan du komma och hjälpa till här?". Vilket var stickrepliken till att skura nerspydd son, man, golv och säng.

Så man kanske kan säga att det blev ungefär som en vanlig kväll, i snitt.

Reklamavbrott

(I:) Det blir inte så mycket skrivet just nu. Det beror mest på att vi inte får sova ordentligt, med följden att vi hasar runt som hålögda vrak (vrålögda hak?) på kvällarna och knappt ens orkar plocka undan disken i köket efter att barnen har somnat. Orsaken är Matilda, som har börjat stöka runt i sängen hela nätterna. Hon har gjort om oss båda till hinderbana och vill också gärna vara glatt klarvaken i flera timmar mitt i natten. Eller så borrar hon in huvudet i halsgropen på en. Vilket vore rätt så mysigt om det inte vore för att hon kontinuerligt krafsar på en med sina små naglar så man snart får köttsår i höjd med nyckelbenet. Tröttheten drabbar Olle värst, jag får ju glida iväg till jobbet och jobba med reklaaaaam hela dagarna istället för att höra gnällig flicka dagtid. Men trött är jag.

När jag nu har jobbmössan på mig så ska jag passa på att göra reklam här också och tipsa om de finaste kuddar man kan tänka sig. Vi har nöjet att känna Johanna och Stina, två formgivare med passion för inredning och hantverk. De har startat företag och säljer bland annat kuddar där de återanvänt gamla vackra tyger och broderier som de hittat på loppisar och auktioner. På detta sätt lyckas de ge fantastiska och välgjorda gamla handarbeten ett nytt liv. Dels säljer de unika kuddar som bara finns i ett enda exemplar, dels vintagekuddar som finns i 2-10 ex och så retrokuddar som är gjorda av nya tyger med gammalt mönster.

Jag vill rekommendera alla att gå in och kika på deras produktion på pillowmine.com. Kuddarna är mer välgjorda än vad som går att återge på en datorskärm, vill-ha-faktorn är enorm när man ser dem "live". Köper man en av deras kuddar blir man ägare till något unikt!

Vi är själva lyckliga innehavare av tre retrokuddar. Men jag har mååånga andra på önskelistan ...

 

Matildas fina kudde, med små asiatiska flickor på.

 

 Oskar har släpat runt sin ufo-kudde vart han än har gått i flera veckor. 

Min kviltade kudde har svart sammetsbaksida och snyggar till hela vardagsrummet!

Rapport nr 1

(I:) Det krävs tre uppföljningsrapporter vid adoptioner från Sydkorea. Den första ska skickas två månader efter hemkomsten, den andra efter sex månader och den sista efter ett år. De här rapporterna är viktiga och man får absolut inte slarva med eller strunta i dem. Eftersom internationella adoptioner är starkt ifrågasatta i Korea (många anser, med rätta, att landet borde ha kapacitet ta hand om sina egna medborgare) så måste de som arbetar med internationella adoptioner kunna bevisa i varje enskilt fall att adoptionen varit det bästa valet för barnet. Skulle vi missköta oss kan vi dessutom försämra chanserna för blivande adoptivföräldrar.

Nu har vi skickat den första rapporten för Matildas del. Vi är lite mer rutinerade på att skriva sådana nu och det kändes riktigt enkelt att sammanfatta hur den första tiden har varit. En A4-sida skrev vi raskt ihop på engelska och bifogade plastfickor med fotografier och bildtexter. Det var ett enkelt jobb att välja bilder den här gången eftersom vi ju firat både 1-årsdag, jul och nyår. Vi valde tolv stycken med så brett innehåll som möjligt: hemma/på landet, festklädd/i pyamas, Matilda ensam/med familj/släkt/vänner, inne/ute.

Texten handlade mest om hur hemresan gick, hur första tiden har varit och hur Matilda har utvecklats. Men vi fick inte med något om att hon:
- bär in Olles vinterkängor i vardagsrummet varje dag
- har ett hest skratt som Marge Simpsons systrar
- vill äta upp veden i vedkorgen
- älskar att gå runt med byxor/strumpor/andras mössor liggande på huvudet
- har ett ständigt blåmärke på höger kind eftersom den tjänstgör som krockkudde när hon tappar greppet om t.ex. dörrposter
- börjar skratta om man säger "boing!"
- kravlar ner från vår säng mitt i natten med tummen i mun och står på golvet och skriker
- börjar skratta när det blåser kallt på henne utomhus
- smackar med munnen om man pratar om mat
- klättar upp men inte ner
- tar av sig strumporna hela tiden för att 1) det går och 2) Oskar går utan strumpor
- brummar som en bil och bräker som en getabock med halsfluss
... och allt annat som gör henne till just våran speciella lilla godisbit.

Specialskrik

(I:) Matilda har just uppfunnit ett vansinnesskrik som ingen av oss har hört tidigare eller vill höra en endaste gång till. Det är ett knarrande tröttgnällskrik i hemsk falsett som trotsar alla försök till beskrivning. Det borrar hål i trumhinnan och hjärnan blir till schweizerost.

Oskar hade också ett vansinnesskrik när han var mindre. Det var starkt och galet gällt, man fick panik av att höra det. Han uppfann det såklart när vi för en gångs skull åt middag ute, på Enskede Värdshus. Sju minuter senare hade alla andra gäster lämnat restaurangen.
En annan gång testade han resonansen i bilen, vilket nästan fick oss att köra av vägen. Jag blev till slut så desperat att jag gastade "Skriker du en gång till så SLÅR jag dig!".

Utan tvekan ett av mina mer minnesvärda ögonblick som mamma.

Försoffade?

(I:) Det som tar en halvtimme att städa undan tar en halv minut för barnen att riva fram. Så här har vårt vardagsrum sett ut varje dag under hösten. Sofforna är än en båt, än en ismaskin (!) eller ett flygplan ... och oftast strösslas alla leksaker över kuddhögen för extra effekt. Här syns en nyhoppad Oskar till höger i soffan och Matilda är förmodligen längst ner i kuddhögen. Är det någon som förstår oss om vi väntar ett par år med att köpa ny soffa?

Sentimentalt paket

(I:) I mellandagarna kom ett paket till Matilda. Vi visste sedan ett par veckor att något var på väg från hennes fosterfamilj i Korea, eftersom Adoptionscentrum bett om lov att lämna ut vår hemadress till adoptionsorganisationen SWS. När paketet väl kom var vi riktigt nyfikna. Vi var på väg till mataffären och öppnade paketet redan i bilen. Det visade sig vara en tröja med matchande byxor i koreansk stil – dvs bjärt, brokigt och plottrigt – i gult och rosa samt ett par kaninhårspännen. En ettårspresent vald med omsorg.

Med i paketet låg ett brev, vackert präntat för hand, och en översättning som SWS hade bifogat. Jag började läsa högt men hann med högst tio ord innan tårarna kom. Jag blev totalt överrumplad av känslostormen! Det var fostermamman som hade skrivit, ärligt och rakt från hjärtat, om hur livet är utan Matilda. Och tårarna bara forsade där i bilen utanför ICA när jag tyst läste vidare om hur varje timme har känts som en månad utan Matilda och hur det fortfarande händer att hon tycker sig se Matilda i lägenheten ibland.

Jag förstår precis hur hon känner sig och fy så sorgligt det är ... Tänk att ha fått rå om ett litet gosigt barn dygnet runt i flera månader och sedan tvingas lämna henne ifrån sig och inte veta om man någonsin får träffas igen? Nej, jag vill inte byta med henne för allt i världen. Och jag kan inte föreställa mig något hemskare än att behöva lämna bort Matilda.

Den här familjen tog ett fosterbarn mycket för att ta reda på om det skulle fungera med ytterligare ett barn i lägenheten. De hade en åttaårig son sedan tidigare och var i valet och kvalet om de skulle skaffa ett barn till eller inte. Matilda tog dem med storm och de var fantastiska föräldrar till henne, men de hade nog inte räknat med hur starka deras känslor skulle bli. Jag tror att de sörjer som om de hade förlorat sin dotter.

Redan vid fosterhemsbesöket hade jag på känn att sorgen skulle bli stor, så jag såg till att snabbt skicka några bilder när vi kommit hem till Sverige. Det kändes viktigt att de så fort som möjligt skulle få veta att resan gått fint och att Matilda har det bra. Den intuitionen visade sig vara mitt i prick. Vi har lovat att fortsätta skicka bilder och ska göra vårt allra, allra bästa för att behålla kontakten. Både för deras skull, vår egen skull och för att Matilda ska kunna hälsa på dessa underbara människor om hon vill när hon blir äldre. Och jag kan inte annat än att glädjas åt att Matilda haft turen att ha människor runt sig som älskar henne så mycket.