Barnkära svenskar!

(Ingrid:) Jamen ÅÅÅÅÅÅÅÅ vad hon var go!! Vi är nyföräskade... Men vi tar det från början:

Efter en timmes brutalskumpig bilskjutsning till fosterfamiljen fick vi träffa vår Matilda. Hon var en cool liten tjej, avvaktande först men inte ett spår av rädsla eller gråt under den hela timme vi var där. Fostermamman, fosterpappan (båda jämnåriga med oss, med en son cirka 8 år) välkomnade oss och fostermammans föräldrar var också där i sina bästa träningsoveraller (Olles anm: rosa Fila resp. lila Puma), alla supertrevliga. De bjöd på lite frukt och några konstiga men goda degbollar (Olles anm: med russinpuré?) och juice. Det var gott, men det kändes lite absurdt att sitta där och äta när de inte åt något själva. Jag praktiserade min bästa gåborts-koreanska och lyckades sätta både hej, tack och hej då. De klarade av att säga både Oskar och Matilda - det senare var inga som helst problem att uttala, eller minnas, för deras del.

Det var alldeles uppenbart att Matilda har haft en fantastisk tid i den här familjen. De var väldigt varma och trevliga, språkproblemen kändes inte alls trots att vi inte förstod ett ord av vad vi sade till varandra (vi hade klart begränsad hjälp av "case workern" som knappt kunde engelska i våra öron). Tydligen hade de valt att bli fosterföräldrar för att de själv funderade på att skaffa ett barn till och ville känna efter hur det känns att ha en bebis eller ett barn till i lägenheten. Jag sätter minst en månadslön på att de försöker skaffa ett syskon efter detta, med tanke på hur bra de var med barn och hur mycket de älskade vår lilla tjej. Det blev en och annan tår i ögat när de bläddrade igenom fotoalbumet vi hade med oss, med bilder på hur Matilda ska bo och hur vår familj har det hemma, och fostermamman sade rakt ut att det känns bra att lämna bort henne nu när hon har sett vår familj. Egen trädgård och barnrummet var de bilder som smällde högst märkte vi, en sådan trädgård är ju omöjligt att erbjuda i en storstad som Seoul.

Det finns såklart massor att berätta, men på hemvägen råkade vi ut för ett stopp i tunnelbanan (vilket var LITE svårt att tolka av koreanskan i högtalarna på perrongen) så vi tog taxi hem i 40 minuter. Dyrt måste det bli, trodde vi, och häpnade över de blott 80 kronor resan kostade. Nu har vi skålat för vår fantastiska flicka och ska ut och äta på en kvarterskrog här i närheten. Hej från Seoul 18:30.