(I:) Tänk att barn har en sådan förmåga att locka fram både det värsta och det bästa ur en. Ett tillfälle när det värsta och bästa avlöser varandra rekordsnabbt är mitt i natten när Matilda vaknar, vägrar somna om och bara ligger och snurrar runt så hon kan sparka en i ansiktet. Ömsom blir man fly förbannad och vill kasta ut henne genom fönstret, ömsom tycker man bara såå synd om henne och vill inget hellre än att vyssja och vagga resten av natten om så behövs. Febern är kvar och uselt har vi sovit, så idag var jag tvungen att stanna hemma från jobbet och ta hand om – i fallande skala – Matilda, Olle och mig själv.
Det där med sparkar och slag på nätterna förresten, det känner vi igen. När Oskar var mindre var han sparkexpert. Först brukade en liten hand komma och treva i mörkret för att lokalisera Olles näsa. En nanosekund senare hade ungen snurrat runt och måttat så att hälen kunde landa just där det gör som ondast. Det var som yxhugg, rakt på nosen. Som tur är så är Matilda inte lika musklig. Hennes sparkar känns mer som att få en bulldeg kastad på sig. Fast det är ju tanken som räknas ... ;-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar