(Ingrid:) Vilka höga ambitioner vi hade om att isolera oss ... en vecka minst, helst två. Matilda skulle bara få vara hemma, inte träffa några andra människor och inte vara inomhus någon annanstans tills hon är trygg hos oss. Vi hade inte riktigt tänkt på att vi själva klättar på väggarna av att bara vara hemma, att Oskar naturligtvis skulle få psykbryt direkt och att det faktiskt är lite krångligt att handla mat utan att åka hemifrån eller vara inomhus någon annanstans. Så vi har brutit isoleringen.
De regler vi däremot inte bryter mot är att ingen annan får ge henne mat, byta blöjor på henne eller hålla henne. Det går jättebra att skoja med henne och vinka etc men inte plocka upp henne (även om hon själv vill det!) för den fysiska kontakten ska hon bara ha med oss till en början. Detta är nödvändigt för att hon ska veta att det är vi som är hennes föräldrar, så hon inte går till andra vuxna när hon behöver t.ex. tröst. Man kan tycka att det är jättegulligt med sociala barn som hoppar upp i knät på vilken vuxen som helst, men när det gäller ett adopterat barn kan jag bara tolka det som att anknytningen till föräldrarna misslyckats. Det ger djupgående otrygghet som förmodligen sitter kvar resten av livet.
För oss verkar det gå bra med anknytningen, så här långt. Matilda trivs hemma, kryper runt i vidare och vidare cirklar och utforskar allt. Hon är fortfarande tokpräglad på Olle, men det är egentligen bara när hon är trött som hon gnäller tills hon får vara hos honom. Jag blir mer och mer poppis och ibland kastar hon sig faktiskt ur Olles famn för att få komma till mig (gissa om jag smälter då!). Hon vet nu att det är jag som heter "Mamma" ... men säger man "Pappa" börjar hon i stort sett gå skallgång tills hon hittar honom. Hon är så himla enkel att ha att göra med och det blir bara roligare för varje dag. VÅR anknytning till henne går som tåget!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar