Bättre och bättre

(Ingrid:) Vi kämpade som vilddjur i går för att hålla Oskar vaken tillräckligt länge. Det var på håret men lyckades och i natt sov alla i samma säng ända till 06:00. Alla nöjda(re) och glada(re).
Men en sak förbryllar mig. Hur kan det komma sig att i samma sekund som man får barn så går alla naglar sönder, frisyren upphör att finnas (alltså, det GÅR inte att få håret att samarbeta, det är bara irriterande hårtestar överallt som om håret aldrig någonsin varit klippt), man blir genomsvettig på två minuter och allt annat än träningskläder känns sjukt obekvämt?
En annan mer given faktor är att tiden tar slut. Vi har bara trampat vatten sedan vi kom hem. Resväskorna är inte uppackade och det är grejer precis överallt (det känns lite som att bo i en kartong med frigolitchips). Vi har inte hunnit boka läkartid (obligatoriskt vid adoption) till Matilda, fylla i Försäkringskassans blanketter, ta tag i adoptionshandlingarna (mer om det senare) eller tacka alla som hjälpt oss eller skickat presenter. Men vi har börjat få hjälp med köksfläkten av Anders som gav oss bra råd, rev bort den gamla och blev Oskars idol under tiden. Snälla moster Monika har redan skickat en vinteroverall med posten. Och vi har lyckats handla mat – som inte behöver stekas! – och vi har sovit. Puh.