Våra riktiga barn

Att man inte ska bedöma en bok efter omslaget kan nog alla gå med på. När det gäller människor vet jag inte om alla är lika överens. När Oskar var liten lutade sig en alkis fram på tunnelbanan och stirrade på Oskar och sa:
"Haru haft en guling eller är det bara ett olycksfall i arbetet?" (Han blinkade kompisaktigt "oss män emellan".)
Inte långt tidigare hade en man lutat sig in över Oskars vagn när Ingrid var ute med honom och sagt: "Men titta vilka sneda ögon den har!" (Lite lustigt, med tanke på att Oskar nog har rakare ögon än någon i den mannens umgängeskrets.)
Igår envisades en vuxen med att Oskar och Matilda var lika varandra. Jag protesterade lite lamt med att dom ju har helt olika munnar, helt olika form på ögonen och han har runt ansikte medan hon har päronformat. (En asiat skulle nog inte hitta en enda likhet mellan dom över huvud taget.) Men hårfärgen är ganska lik, sa jag. Oskar har visserligen tjockt svart hår jämfört med Matildas tunna mörkbruna testar, men jag ville ju inte att damen i fråga skulle behöva känna sig tillplattad. En kvinna som var där, med asiatiskt ursprung, såg smått störd ut av konversationen.
I förrgår såg jag filmen "Tomten är far till alla barnen". Förra gången jag såg den var den hysteriskt rolig. Den här gången blev det lite för verkligt när "Sara" (den kvinnliga huvudrollen) öser ur sig det ena och det andra om att adopterade barn är "andrahandsbarn" och ett substitut för "riktiga" barn (vad nu det är?). Hon gör det inför alla sina gäster utan att veta att de nyinflyttade grannarna står bakom hennes rygg med sin adopterade asiatiska dotter. Hos skäms efteråt men bara för att hon inte vill att någon ska tro hon är en rasist. Det blev alldeles för verkligt som sagt. Jag undrar hur många av våra kompisar, släktingar och andra bekanta som innerst inne inte ser våra barn som "riktiga"?
För oss är dom otroligt riktiga. I går var Ingrid på julfest och Matilda var en "riktig" gnällspik och Oskar var en "riktig" hjälte. När Matilda (som annars somnar när man knäpper med fingrarna) plötsligt vägrade ut sig och gapade och skrek och varken ville vara vaken eller sova klev hjälten Oskar in i handlingen (som alltid haft jättesvårt att somna och som är ganska mörkrädd). Jag sa till honom att jag inte kunde gå ifrån Matilda men att han fick välja på att somna ensam i sitt rum, utan saga, eller att ligga med i vår säng med en gallskrikande Matilda.
- Det gör inget Pappa, sa Oskar. Jag kan sova ensam..... om du är i rummet bredvid med Matilda.
Sen somnade han själv och sov som en stock när lillasyster äntligen somnat fyrtiofem minuter senare.
Sen fick jag slutligen sätta mig ner i lugn och ro, utan Trazan & Banarne och utan tuggande på vedklabbar eller bankande på öppna spisen.
Dom verkade ganska riktiga för mig i alla fall.