En vecka som inte kommer tillbaka

(I:) Den här veckan har inneburit ett stålbad på jobbet. Jag har jobbat med en stor presentation för en potentiell ny kund, samtidigt som jag skulle skissa på en webbplats åt en annan kund – en orimligt stor arbetsbörda på kort tid. Det var en jobbig balansgång att vara tvungen att prestera utan att jobba över så att det drabbar familjen för mycket.

Mina dagar har sett ut så här:
7:00 Smyga upp, duscha och sedan hjälpa till med barnen så mycket jag hinner.
7:55 Springa till tunnelbanan.
8:30-17:30 Jobba tokeffektivt utan pauser, max 15 minuters lunch (oftast vid skärmen).
18:00 Äta middag, rensa köket, vara med barnen.
19:oo Göra iordning sängar, röja undan det värsta på övervåningen och plocka fram kläder till nästa dag.
19:30 Natta barn.
20:30 Snygga till på nedervåningen, kolla status på disk och tvätt.
21:00-23:00 Jobba jobba jobba.
23:30 Sova så gott det går (båda barnen har sovit oroligt och väckt oss massor av gånger varje natt).

Det är bara att konstatera att Olle har fått dra ett extra tungt lass hemma den här veckan. Han har själv varit sjuk, fått ta hand om två sjuka barn och har varit helt isolerad på dagarna eftersom Matilda haft feber. Följden är jag gift med Jack Nicholson nu (det verkar som att folk faktiskt oroar sig för att han har blivit galen på riktigt!?) och han har i gengäld fått en fru som starkt påminner om Kristina Lugn på speed.

Om man ska försöka se något positivt i att vi är i uselt skick allihop så skulle det vara att vi hittills har sluppit att vara jättesjuka samtidigt. Nu har Matilda blivit av med sin feber och då är det Oskar som blivit dålig; 40 grader var han uppe i igår kväll.

Hans recept för lycka i sin sjukdom är 1) en barnkanal 2) en skön kudde 3) en påse lördagsgodis och 4) en nyfådd dinosaurie.


Matildas lycka är gjord om hon fara runt och stöka ner så mycket hon orkar. Här är vår skohylla ... eh, skohög.

Det kunde vara mycket, mycket värre.