Sentimentalt paket

(I:) I mellandagarna kom ett paket till Matilda. Vi visste sedan ett par veckor att något var på väg från hennes fosterfamilj i Korea, eftersom Adoptionscentrum bett om lov att lämna ut vår hemadress till adoptionsorganisationen SWS. När paketet väl kom var vi riktigt nyfikna. Vi var på väg till mataffären och öppnade paketet redan i bilen. Det visade sig vara en tröja med matchande byxor i koreansk stil – dvs bjärt, brokigt och plottrigt – i gult och rosa samt ett par kaninhårspännen. En ettårspresent vald med omsorg.

Med i paketet låg ett brev, vackert präntat för hand, och en översättning som SWS hade bifogat. Jag började läsa högt men hann med högst tio ord innan tårarna kom. Jag blev totalt överrumplad av känslostormen! Det var fostermamman som hade skrivit, ärligt och rakt från hjärtat, om hur livet är utan Matilda. Och tårarna bara forsade där i bilen utanför ICA när jag tyst läste vidare om hur varje timme har känts som en månad utan Matilda och hur det fortfarande händer att hon tycker sig se Matilda i lägenheten ibland.

Jag förstår precis hur hon känner sig och fy så sorgligt det är ... Tänk att ha fått rå om ett litet gosigt barn dygnet runt i flera månader och sedan tvingas lämna henne ifrån sig och inte veta om man någonsin får träffas igen? Nej, jag vill inte byta med henne för allt i världen. Och jag kan inte föreställa mig något hemskare än att behöva lämna bort Matilda.

Den här familjen tog ett fosterbarn mycket för att ta reda på om det skulle fungera med ytterligare ett barn i lägenheten. De hade en åttaårig son sedan tidigare och var i valet och kvalet om de skulle skaffa ett barn till eller inte. Matilda tog dem med storm och de var fantastiska föräldrar till henne, men de hade nog inte räknat med hur starka deras känslor skulle bli. Jag tror att de sörjer som om de hade förlorat sin dotter.

Redan vid fosterhemsbesöket hade jag på känn att sorgen skulle bli stor, så jag såg till att snabbt skicka några bilder när vi kommit hem till Sverige. Det kändes viktigt att de så fort som möjligt skulle få veta att resan gått fint och att Matilda har det bra. Den intuitionen visade sig vara mitt i prick. Vi har lovat att fortsätta skicka bilder och ska göra vårt allra, allra bästa för att behålla kontakten. Både för deras skull, vår egen skull och för att Matilda ska kunna hälsa på dessa underbara människor om hon vill när hon blir äldre. Och jag kan inte annat än att glädjas åt att Matilda haft turen att ha människor runt sig som älskar henne så mycket.