Ljuset i tunnelns slut

(Olle:) Småbarnstunneln kanske inte kommit till ett slut än men den har åtminstone vidgat sig betänkligt idag. Dagen började annars med det vanliga grinande monstret som grät krokodilfloder så fort jag satte ner henne på golvet i en sekund. Oskar var en ängel som vanligt men maskade på sitt mest irriterande vis under hela påklädningen inför bilfärden till dagis. "Pappa, visst glinade inte ja så däj hela tiden näj ja va en bäbis som Matilda jöj?", "Pappa, ja e hunglig, ja vill ha en smujgås nu, ja vill inte ta på mej slejv."

Jag konstaterade med sammanbitna tänder att den här dagen inte skulle skilja sig speciellt mycket från någon av de senaste.
Då hände det....
På väg till dagis börjar Matilda skratta när jag spänner fast henne i sin stol. Hon drar fram det där hesa kluckande skrattet som inte varit framme på veckor och en liten lampa tänds i hennes ögon. "Nu äj inte Matilda lessen" konstaterar storebror. Sen fortsatte det. Oskar kom i tid till dagis, vinkade glatt och körde iväg oss. Väl hemma höll Matilda låda och busade och sprallade som om hon aldrig gjort något annat. Förundrad kom jag ihåg vilken mysig unge Matilda är. Hon har bara valt att inte visa det under den senaste månaden när hon varit sjuk.
Sedan bar det iväg till BVC. Förvirrad som jag var av chocken att ha fått tillbaka min goa Matilda råkade jag komma 1 tim och 10 min för tidigt till BVC. Det i kombination med att doktorn var 20 min försenad gav Matilda hela 1 tim 30 min att förtrolla BVC Gullmarsplan och alla som råkade befinna sig i dess korridorer under den bestämda tiden (den när Matilda i vanliga fall sover middag). Folk slutade titta på sina egna ungar och tittade på Matilda istället som for runt som en tornado och rev ner leenden till höger och vänster. Hon imponerade storligen på föräldrar med sitt klättrande upp och ner ur stolar och sitt åkande på den enda tillgängliga kavaren (ett tåg). Hon sprang och skrattade och klättrade och rev ner pussel på golvet utan pauser under hela väntan. Jag sprang efter och plockade upp, svarade att "hon är 13 månader" och försökte peta i lite blåbärssoppa i henne dom få gånger hon stannade. Det var värt varenda krämpa.
Sen sov hon som Törnrosa när vi kom hem. Senare när vi hämtat Oskar på dagis åkte vi till affären för att handla. Jag frågade Oskar om han hade något önskemål. Han svarar alltid "Makaloner" så dagens utläggning kom som en överraskning:
"Ostile ska det vala pappa, inget annat vill jag att det ska vala" kom det från baksätet. Jag förstod inte ett ord.
Oskar förtydligade sig:
"Oxfilé är gott pappa. Det är det enda goda. Det måste vi köpa nu och hela tiden. Vi kan ha ris till så blir det gott. Visst pappa? Visst blir det gott så?"
Det blev skinka med Keldas ostsås (8%) med pasta och broccoli.
"Det häl va det glodaste som man kan laga pappa. Det val det godaste." blev omdömet. Tur att inte munnen var lika krävande som tanken.
För första gången på länge kan jag gå och lägga mig med en uns av längtan till i morgon. Det kanske inte är tunnelns slut men tunneln blev plötsligt en inte så dum plats att tillbringa lite mer tid i.