Bedtime story

(I:) Den här natten var något av ett skämt.

Klockan tio var det äntligen fritt fram att gå och lägga sig. Då hade en febrig Oskar somnat efter att ha hostat upp en hel flaska välling. Matilda sov sött sedan två timmar tillbaka.

I samma sekund som vi smög in i sovrummet vaknade Matilda. Och gick från 0-100 direkt. Jag fick nästan panik, för tanken på att få sova hade varit den enda som snurrat i huvudet under hela dagen. Men eftersom jag var den enda hyfsat friska i familjen (och hade lovat att VAB:a idag) så gick jag upp och drog igång felsökningsschemat – ny blöja, mat etc – men hon var bara pigg och glad. Hon hade helt enkelt inte lust att sova. På tre timmar! Klockan ett somnade hon – och jag – äntligen.

Tjugotvå minuter över ett vaknade Oskar. Den lilla sjuklingen var varm som en vulkan. Han hade svårt att sova och behövde hjälp fram till klockan fyra med allt från att bädda rent till att fixa välling. Stackars liten.

Efter fyra minns jag inte riktigt i vilken säng jag sov, jag sprang lite fram och tillbaka tror jag, men jag vaknade i alla fall i min egen säng när Matilda slog upp sina kolsvarta klockan sju.

. . . . .

Att man blir trött av att ha småbarn ingår självklart i jobbet och är, för att citera Basil i Fawlty Towers, "a subject of bleeding obvious". Naturligtvis är vi djupt tacksamma över våra barn och alla vet väl att vi kämpat för att få dem! Vi vill inte byta bort den här tiden mot någonting men samtidigt känns det absurdt att vara så sliten att man nästan vill bli överkörd hellre än att vara vaken och gå och jobba. Småbarn ÄR galet jobbiga, det måste man väl få raljera lite om? Jag vill iallafall inte låta bli att göra det. Eller som Alison så bra sammanfattade det: "Jag vet att det hör till, men småbarnstunneln kan kännas lite lång ibland. Tror att jag behöver några väninnor och ett par tre glas vin snart."
Mitt i prick!