(I:) När det har varit extra snärjigt med barnen och vi stått ut med oceaner av gnäll eller har sömnbrist modell extrem, då händer det att jag säger "Ska vi inte skaffa ett tredje barn ändå? Det är ju så mysigt!".
Alltså, det är det ju egentligen. Våra barn är de mysigaste som finns när de är på bra humör. Men när de är som tröttast och mest krävande känns det som att man när som helst kommer spricka i sömmarna och allt sågspån rinna ut.
Visst vore det mysigt med ett tredje barn, men vi är nöjda nu. Vi har varken plats, tid, ork eller råd med en trea. Var skulle det barnet sova när det är 5, 10 och 20 år? Vi har bara två små sovrum till förfogande och att flytta till ett större hus skulle kosta minst en miljon till. Hur skulle vi hinna, nu när adoptionsköerna är så långa? Vi blir inte yngre precis. Hur skulle vi orka med ännu fler år utan någon egen tid (eller tid på tu man hand)? Med adoptivbarn väntar man helst med att anlita barnvakt så det går inte att ta andningspauser för att t.ex. gå på bio under det första året. Hur skulle vi kunna hosta upp en kvarts miljon till? Vi skulle få dra in på det som gör livet roligt och behöva snåla med allt vi vill göra för barnen.
Nej, det är väldigt bra som vi har det. Alla goda ting är två!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Jag har länge vidhållit att alla trebarnsföräldrar är galna masochister (alt att de fick onormalt snälla barn de två första gångerna, alt att de missbrukar valium) och jag känner inte att jag kommer att ändra i mig inom någon snar framtid.
Är du helt från vettet!
Det är i tioårsåldern det roliga börjar, allt innan dess är en evighetslång plåga av snor och ickesovande.
har hört den där kommentaren ett par gånger här hemma, den avspisas med ett vänligt "aldrig i livet!"
Imorgon ska jag lära dom hur man cyklar genom en fontän! DET är roligt och mysigt!
Jag säger inte emot! Jag försöker klara mig utan valium tills vidare - och nöjer jag mig med att se di små springa genom vattenspridaren i stereo.
Skicka en kommentar