(I:) Det var en morgon i början av veckan och jag stod i hissen, på väg upp till min arbetsplats på 13:e våningen. Bredvid mig stod en av advokaterna som har sitt kontor högst upp i huset. Vi har delat hiss ett flertal gånger. Han ser perfekt ut. Jag vet inte om karln ser bra ut eller inte, vad jag menar är att hans yttre är perfekt. Inte en skråma, inte en fläck. Tyget i alla hans kläder verkar dyrbart och av högsta kvalitet. Skorna blänker, glasögonen är alltid nyputsade och naglarna välmanikyrerade. På denne man finns det inte ett endaste dammkorn/flygande hårstrå/lös tråd/orakat skäggstrå. Att han skulle ha synligt mjäll, näshår eller finnar är lika svårt att föreställa sig som att han skulle fisa offentligt. Och jag lovar att herr advokaten har långt fler hudvårdsprodukter än jag.
Bredvid honom stod alltså jag. Med min trasiga jacka, byxor som inte sitter bra längre, nopprig kofta och fransig väska. Med en fläck på halsduken, hål i handskarna och håret på ända. Med spruckna nagelband och flagande nagellack på naglar som skivar sig. Och utan någon som helst aning om i vilket skick mina skor befann sig.
Jag kände mig som om jag lika gärna kunde varit täckt av stelnad barngröt.
- Hej då, sade jag när jag gick ur hissen. Men jag hade lust att skrika: - Skaffa dig ett liv!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar