Dementi

Jag visste att jag inte borde sagt något! I förra inlägget skröt jag lite om att det är mycket lugnare hos oss nuförtiden. Det var dumt gjort. Jag tar tillbaka!

Här är Matildas mest minnesvärda bedrift under helgen:

Det ekade tomt i kylskåpet så jag åkte och handlade. Olle och barnen stannade hemma. När jag gick stängde jag båda dörrarna efter mig och hoppade in i bilen.

Strax efter att jag åkt gick Olle upp på övervåningen och kom ner igen efter ett par minuter. Inget konstigt med det. Men på väg genom hallen var det något som fladdrade till i ögonvrån, i en vinkel som man normalt inte kan se något ur. Han kunde inte själv förklara att han alls märkte det, det var bara en liten prick som rörde sig utomhus. En färgglad liten prick, ute på trottoaren på andra sidan häcken, redan i höjd med grannens tomt ...

Hade Matilda inte råkat ha sina mest färgglada byxor på sig så hade hon aldrig gått att upptäcka och en sekund senare hade hon varit helt utom synhåll. Det fanns ingen tid att sätta på sig skorna, det var full utryckning i strumplästen genom gruset, ut på gatan.

När ungen väl infångats så försökte hon genast slita sig loss och ropade "Hämta Mamma, hämta Mamma!" för full hals. Detta barn vet precis vad hon vill och hon sprang mycket riktigt åt det håll jag kört.

Molo gör kläder som gör barnen syns i. Detta regnställ, med samma färgställning som byxorna hon rymde i, skulle vara perfekt för Matilda.

Men det var inte riktigt slut där. När jag kom hem från affären med tre proppfulla kassar så lyckades Matilda, som om hon hade ett sjätte sinne, få tag i en liten burk hobbyfärg längst ner i en av kassarna. Det tog bara några sekunder att skruva av korken, bli gul överallt, spilla färg i hallmattan, gå runt med färg under fötterna i alla rum och slutligen förstöra sin mammas favoritbyxor.

Vi trappar upp bevakningen nu.