Kärleksbrev

I morse läste jag en krönika av Jessica Gedin i tidningen Mama. Det var ett kärleksbrev från en mamma till sin dotter och mina ögon tårades medan jag läste. Jag önskar att jag hade kunnat sätta ord på känslorna lika bra själv, men eftersom någon annan nu redan har skrivit så träffande så lånar jag hennes ord för att förklara hur jag älskar mina barn. Med förhoppningen om att de läser dem när de blir stora.


Till min älskade dotter,

Än så länge har du mössa när jag säger att det är kallt och du trär din varma lilla hand i min när vi ska gå över gatan. Än så länge kan jag fläta ditt hår i tusen flätor och jag får blåsa på skrubbsåren och laga äggröra när du är sjuk. Än så länge får jag räkna sekunderna mellan åskan och blixten och lova att ovädret är på väg bort. Än så länge får jag välja dina kläder och läsa "Loranga, Mazarin och Dartanjang" på kvällarna och jag får göra ballongdjur på dina födelsedagskalas fast varken hatten eller hunden blir riktigt lika fina som på bilden. Än så länge är du bara fem och bara min och jag kan rädda dig från nästan allt, och fast jag döpte dig till Isa (vilket jag såhär i värsta rim-ramse-åldern ber om ursäkt för) så kan jag åtminstone lära dig att retas tillbaka. Än så länge är jag den som vet bäst. Än så länge kan du lita på mig. Än så länge.

Om jag kunde skulle jag skydda dig från allt ont, vara din mamma, ditt penicillin, din livvakt, din konsult, din goda fe, din bästa vän, den som alltid lyssnar, den som alltid finns där. Men redan nu har det börjat, längtan, kärleken, livet, det där obegripligt orättvisa och hjärtskärande: Flickor som inte kan leka tre, snorungar som knuffas i rutschkanan, getingstick på stranden, vatten i öronen, önskningar som inte går i uppfyllelse, blåmärken, besvikelser och brustna hjärtan. Och snart får din fot inte längre plats i min handflata och bitar av dig kommer att sticka ut i kylan fast jag kramar så hårt jag kan och sen, vips bara, så är du sjutton år och fylld av sorg och hemligheter.

Du kommer att låna mina kläder utan att fråga och tycka att jag är pinsam när jag dansar. Och jag kommer att undra om du verkligen äter ordentligt och är det inte lite för kallt för den där kjolen? Och du kommer att bli kär i finniga idioter som inte ringer fast de lovat och du kommer att sitta med sotiga nattögon på tunnelbanan på väg hem från midsommardagsmorgonen, med barr i håret, skrynkliga festkläder och hjärtat hopknycklat i väskan. Du kommer att snatta läppglans på Åhléns och du kommer skolka från pianolektionerna och du kommer välja KTH fast jag så gärna vill att du ska bli serietecknare. Och du kommer vara ute hela nätterna med telefonen avstängd och när vi bråkar kommer du skrika att jag inte fattar nåt, och jag kommer att skrika att så länge du bor under mitt tak så gör du som jag vill! och du kommer att svara att jamen, då flyttar jag väl då! och så kommer vi smälla i dörrar och gråta på varsitt rum och jag kommer egentligen vilja säga att jag visst förstår. Att jag har varit du en gång, och att du kommer att bli jag en dag. Och du kommer att åka långt, långt bort från mig på klassresor och festivaler och aupairäventyr, och jag kommer inte att få svar på mina oroliga frågor och flera av dem kommer jag aldrig ens att ställa.

Men, du, älskling, jag kommer alltid att vara din mamma. Jag kommer alltid att älska dig. Vem du än är, hur du än blir, vad du än gör. För jag har hållit din varma hand i min vid övergångsställena. Jag har blåst på dina skrubbsår och flätat ditt hår i tusen flätor. Jag har tröstat dig och jag har hittat på olika röster till alla dina gosedjur och jag har bevarat alla dina hemligheter, till och med dem du inte vet att jag känner till.

Det enda jag vill är att du blir lycklig. Och att du aktar dig för eld och djupa vatten. Och att du aldrig aldrig springer bort från mig i den mörka natten.

Jag äskar dig mest i hela världen.
Puss.
Mamma.


– Jessica Gedin, Mama nr 8/2009.