Barnbeskedet

(I:) Nu har det gått ett år sedan vi fick barnbeskedet. Dagen då vi fick veta att vi blivit tvåbarnsföräldrar. Sådana datum minns man. Oskars barnbesked kom den 5 september 2005, Matildas den 12 augusti 2008.

Det är svårt att förklara hur det kändes. Hur overkligt och underbart det är när väntan på att få barn äntligen (nästan) är över. Under flera år och många månader hade vi gått och väntat och undrat när, hur, om vi skulle få barn. Men så fort vår adoptionsansökan hade gått iväg till Korea undrade vi framför allt när kommer barnbeskedet? När kan vi åka? När? NÄR?! Vi visste hela tiden exakt hur många veckor och dagar som hade gått sedan ansökan gått iväg och väntan var olidligt lång (även om den jämfört med många andra länders adoptionsärenden var kort).

Den här gången tog det 8 veckor och 4 dagar innan samtalet äntligen kom.
"Hej! Jag heter Kerstin och ringer från Adoptionscentrum .... kan du prata?". Hjärtat hoppade upp i halsgropen och strupen snördes ihop. Jag förstod ju att det måste vara barnbeskedet hon ringde om, men tänk om jag hade fel? Jag trampade vatten verbalt en stund medan jag kastade mig iväg till närmaste konferensrum där jag kunde prata ostört.
"- Jo, det är så att ni har fått en liten flicka!"
Då började glädjetårarna rinna ... en flicka?! Hörde jag rätt?

Sedan började en febril jakt på Olle. Han svarade inte på mobilen ... inte någon av de säkert 10 gånger jag ringde. Jag mailade till alla hans mailadresser. Jag ringde expeditionen på skolan där han jobbar och bad dem gå skallgång efter honom. Ändå dröjde det säkert 45 evighetslånga minuter innan jag fick tag på honom så han kunde få veta att han skulle bli tvåbarnspappa. Då släppte han allt, kastade sig i bilen och åkte direkt till Adoptionscentrum för att hämta papperen. (Vilken lyx att bo i Stockholm och slippa vänta en dag på posten!) Sedan plockade han upp mig vid jobbet. På en parkeringsplats på Oxtorgsgatan öppnade vi Kuvertet som berättade vem vi skulle bli föräldrar till. Det innehöll runt 15 bilder på en pigg liten tjej och en gedigen dokumentation med bakgrund, läkarutlåtanden etc. Lilla Hyorin, 8 månader. Vi satt där i bilen och försökte förstå att detta var på riktigt och det snurrade i huvudet.

Sedan åkte vi och hämtade Oskar på dagis. Blandade saft till honom, öppnade en fin flaska rosa champagne och så skålade för vår dotter/lillasyster.

Och i den stunden började den desperata väntan på resebeskedet ...