Halsfluss

Osjuka, för några dagar sedan.

(I:) Olle och Matilda har streptokocker och vi är isolerade. Österlenresan är inställd och jag var först så besviken att jag nästan grinade. Det viktigaste är naturligtvis att alla är friska och mår bra, men jag hade verkligen sett fram emot att få träffa min syster och hennes familj. Det är 50 mil mellan Karlskrona och Stockholm så vi ses inte så ofta och den här sommaren hade vi tänkt att kusinerna skulle få leka ihop en hel vecka. Det skiljer bara tre månader mellan storebröderna och fyra månader mellan lillasystrarna, vilket bäddar för bra kusinlek. Killarna måste ha andra barn att leka med under sommarledigheten om de inte ska bli odrägliga, så nu är detta ett problem både för dem och oss.

Nu ska sjuklingarna ta penicillin mellan måltiderna i tio dagar och redan nu, efter bara ett dygn, märks en tydlig förbättring. Olle har slutat ligga nerbäddad med träningsoverall på sig under både duntäcke och filt och ändå frysa så han skakar i vårt 28 grader varma sovrum. Matilda verkar helt frisk och är så pass pigg att hon vägrar somna innan klockan tio på kvällarna (stön!).

Efter tre dagar har smittorisken sjunkit med 75%, vilket ändå innebär att vi måste hålla oss isolerade ett bra tag. Den stora utmaningen återstår – att stimulera Oskar. Dels har vi smittorisken att ta hänsyn till, dels att alla hans dagiskompisar är bortresta och dels att Matilda och Olle behöver tas om hand.

Vilken evig tur att inte jag är sjuk! Peppar, peppar ...

Efter solsken kommer regn

(I:) De senaste två veckorna har varit så bra att jag knappt trott att det varit sant. Vädret har varit alldeles fantastiskt, barnen glada, jag ledig och vi har fått en del gjort hemma.

Idag vände turen.

Det började regna just när all packning skulle bäras ut till bilen. Matilda fick feber. Olle mådde dåligt efter en allergichock dagen innan, med en nykommen förkylning som extra pålägg. När vi kommit hem från landet var det strömavbrott i delar av huset. Olle och Matilda gick och lade sig medan jag försökte leta rätt på batterier till ficklampan för att kunna se vad som var fel i proppskåpet som är i en mörk skrubb (det gick inte att se ett smack trots att solen sken ute och det hjälpte inte att lysa med mobilen!). Under tiden stod Oskar och ylade om att få leka med någon och kunde omöjligt acceptera att jag hade en del annat att fixa först - såsom att packa upp maten, fixa lunch och ta itu med modemet som inte fungerade, vilket gjort oss både internet- och telefonlösa (trasig adapter, visade det sig). Stresspåslag och värmeslag, det var ohyggligt varmt inne och huvudet kokade.

När middagssovarna vaknat och jag hängt en nödvändig tvätt så tog jag Oskar med mig till parken för att bada. Jag tog bilen dit, något jag annars aldrig skulle göra. Men det var nästan 30 grader varmt och jag trodde inte att Oskar skulle orka att cykla både dit och hem i hettan. Han blev vansinnig och ville absolut cykla men jag stod på mig. Tur var väl det. När vi och fyra medhavda dinosaurier hade badat klart så fick han ett frispel och försökte kräva glass. Alltså verkligen KRÄVA glass. Modell lägga-sig-ner-på-golvet-på-ICA-och-vråla-hysteriskt. Fast i parken. I vanliga fall brukar det räcka med att påminna honom om att gnäll aldrig leder till att man får någonting i vår familj. Men idag spårade det ur fullständigt och till slut blev utbrottet så bisarrt att jag bestämde mig för att inte köpa en endaste glass till honom på Närlivs under evinnerlig tid. Jag fick bära den illtjutande fyraåringen ut ur parken och tvinga in honom i bilen.

När jag kom hem med gnällspiken hade Olle utvecklat 40 graders feber och var i stort sett avsvimmad. Det var bara att inse att vi absolut inte kommer kunna åka till Österlen i morgon som vi planerat. Sommarens enda resa. En hotellnatt på vägen och fyra äventyrsbadsbiljetter som inte går att boka av. Kusiner som inte får leka med varandra lika mycket som vi hoppats. Så trist.

Efter kvällens skytteltrafik med Alvedon, Fishermans friend och kylda drycker till Olle samt lekning, utfodring, vällingtankning och nattning av barnen (Matilda vägrade somna) så åkte jag till ICA för att handla. Lyckades felscanna fyra färska kycklingar som jag inte köpt och fick plåga personalen efter stängningsdags med att hjälpa mig få 400 kronor tillbaka ...

Nu sitter jag i soffan. Matilda har äntligen somnat. Jag flämtar fortfarande lite av värmen som aldrig tycks gå att vädra ur. Olle har träningsoverall och fyra filtar på sig och fryser. Min hjärna är vändstekt och nu är det dags att sova.

Det är skönt att den här dagen är slut.

Tröttma

(I:) När det är tyst här en längre tid beror det alltid på trötthet. Senaste veckan har tröttheten varit stooor.

I fredags kväll åt vi middag och när barnen somnat satt vi och tittade på en film. Vid tiotiden var jag så trött att jag somnade i soffan, vilket är ett ganska sällsynt fenomen. Tjugo över tio började Matilda vråla. Precis på samma sätt som ett par veckor tidigare. Den gången skrek hon hela natten pga förstoppning och Olle fick åka till akuten med henne. Det var exakt detsamma i fredags, det började t.o.m. vid samma tid. Hon skrek och skrek och tårarna rann, så jag petade in henne i en taxi (hade druckit två glas vin till middagen, suck!) och åkte till Sachsska/SÖS.

Jag var övertygad om att det var magen som krånglade igen. Hon fick hjälp snabbt men fortsatte att gråta och då var magen mjuk och fin. Kanske det var öroninflammation i stället, men det var så mycket vax i hennes små öron att det inte gick att se något. Hursomhelst, efter en Alvedon somnade hon och vi fick åka hem. I taxin var hon klarvaken och jätteglad, satt och pekade och sa Dä! och Mämmä! (mamma) – hur nöjd som helst. Dagen efter var hon bara glad och nöjd. Märkligt.

Men just det, det var trötthet det skulle handla om. Fredagsnatten fortsatte. Jag kom i säng halv två eller så, vilket får anses som ganska tidigt för att ha varit på akuten från elva. Sedan vaknade Oskar klockan två och hade väl drömt något. Minns faktiskt inte riktigt... men blev väckt ett par gånger under natten. Olle, som sovit lika lite han, pallrade sig upp på lördagmorgonen när Oskar ville gå upp. Jag fick sova vidare ett par timmar, men det kändes som en droppe i havet.

Nästa natt sov jag uselt hela natten, antagligen för att jag druckit kaffe för sent på kvällen. Otroligt dumt.

Natten till måndagen var Matilda klarvaken från fyra på morgonen. Hon klättrade runt i sängen tills jag ville vråla Ligg still, för h....! (fyll i valfritt svärord) och till slut fick jag lägga mig på soffan för att kunna sova tillräckligt för att klara av att gå till jobbet.

Natten till tisdagen gick jag och lade mig i tid, men när jag väl lagt huvudet på kudden började tankarna snurra runt runt och till slut var jag tvungen att gå upp igen. Suck!

Resten av nätterna har styckats sönder av barn som antingen kissat i sängen, fått för sig att det är morgon mitt i natten, glömt säga hej till månen, vill ha en ny blöja eller något annat angeläget.

Det här var ett axplock av hur en vecka kan se ut.

Receptet vore naturligtvis att gå och lägga sig ultratidigt på kvällarna för att få tillräckligt med sömn, men hur jag än försöker med det så lyckas det inte. Tyvärr är jag kvällsmänniska och det är först på kvällarna jag känner mig som människa när jag varit dödstrött hela dagen. Att gå och lägga sig när man äntligen ska försöka hinna göra allt det där som måste göras, för att inte tala om allt det där man vill göra, är själsligt dödande. Så jag/vi famlar vidare och härdar ut tills småbarnsåren har gått över ... eller på att vi fixar i ordning barnens rum så att de kan sova där båda två. Det ska ske om en vecka när jag går på mammaledighet. Då bygger vi en ny säng till Oskar och Matilda övertar hans gamla.

Det ska bli fantastiskt skönt att slippa dela säng med en klättrosaurus. Jag tror vi kommer vara piggare allihop i fortsättningen.

Visa tänderna

(I:) Nu håller Matilda på att få tänder igen. Alltså flera kindtänder. Det har hon hållit på med oavbrutet sedan vi fick henne, känns det som. När man ser de små vita piggarna som håller på att tränga igenom tandköttet inser man att det inte kan vara skönt. Aj aj aj. Undra på att hon gråter och petar sig i munnen – och blir sjuk.

I lördags var det dags igen, hon storgrät sig igenom natten och för säkerhets skull tog vi henne till doktorn eftersom hon varit ledsnare än någonsin förr. Vi gissade först att det kunde vara öroninflammation, men doktorn hittade inget fel på henne. Men sedan fick hon feber, helgens aktiviteter fick ställas in och när hon började peta sig i munnen och gråta när hon åt så kändes sambandet solklart. Att tandsprickning och feber inte skulle ha ett samband tror vi inte på. Matilda får feber varenda gång.

Ja, många tänder blir det. Vår klättrosaurus håller så sakteliga på att förvandlas till en tyrannosaurus!

Räddarna i nöden

(I:) En familj av vår kaliber måste ha bra förråd av:

1. Hushållspapper
2. Kaffe
3. Febernedsättare/smärtstillare

Förbrukningen av kaffe och hushållspapper gick upp med flera tusen procent när vi fick Oskar. Att torka gegg och försöka hålla sig vaken är småbarnsförälderns basuppgifter.

Febernedsättande och smärtstillande preparat är det som har hjälpt oss genom vintern med Matilda. Det känns som att jag springer i skytteltrafik till Apoteket för att fylla på förråden av tabletter och nässpray. På bilden syns vårt sortiment av Alvedon, Ipren och Nezeril för alla preferenser och viktklasser.

En bra örontermometer är förresten också ett måste. Den var dyr men värd sin vikt i guld. Bara tanken på att säga åt en liten klättertjej att ligga stilla med en termometer i rumpan ... nej, det var inte bättre förr!

Jag är inte någon vän av att ge små barn medicin om det inte verkligen är nödvändigt, men i veckan var det inget tvivel om att det behövdes. I tisdags slog Matilda värmerekord med 41,2° på eftermiddagen. Läskigt högt. Men efter en Alvedon och lite kall hallonkräm sprallade hon loss som aldrig förr, enligt Olle, och när jag sedan tog tempen på henne igen på kvällen hade hon 36,9° av sig själv. Konstigt hur fort det kan vända på småbarn.

Nu har vi drabbats av ögoninflammation, som omväxling. Visserligen "bara" en viral variant och inte en bakteriell, vilket lär vara värre och medföra isolering och medicinering, men ändå. Ögoniflammation har vi ingen Alvedonsort som hjäper mot.

Surt

(I:) Och så var vinterkräksjukan här! Halva dagis har varit hemma och kräkts i veckor, men varken O, o eller m har drabbats. Jag är den enda som inte besöker dagis så det känns lite märkligt att viruset slog klorna i just mig först. Eländet bröt ut med en märklig tajming, i samma sekund som det var dags att kliva upp och börja två lediga sportlovsdagar. Men nu föll ungefär hundra planer på vad vi skulle ha hunnit med i helgen. Pausknapp på köksrenoveringen och inställd Falun-resa. Sååå tråkigt.