감사합니다

Thank you!

Tack till Matildas fostermamma som skickade dessa kläder över halva jordklotet. Och till Britta för hjälpen med att skriva tack – kamsa hamnida – på hangul.

Brev

Dockan.

(I:) Som syntes i förra inlägget så har vi fått ett nytt brev från Matildas fostermamma. Hon skrev jättetrevligt och berättade bland annat att hon följer denna blogg - varje dag! Det känns jätteroligt att hon/de fortsätter att följa oss och inte är begränsade till ett brev i halvåret eller så. Men det är förstås bara bilderna som går fram (vi vet inte ens hur mycket - om någon - engelska de förstår).

För att ändå kunna bekräfta att vi fått brevet så tog vi en bild på det direkt, satte på flickebarnet en finklänning och filmade en snutt.

Det känns väldigt roligt att veta att de tittar. Bloggen har fått ytterligare en funktion (förutom pysventil, dagbok, informationskanal, kontaktväg och hobby). Samtidigt undrar jag hur de uppfattat alla de inlägg som visar kaotiska bilder av stolar på bord, demonterade soffor och tokigt klädda barn ... Det framgick tydligt av brevet att de mest uppskattade bilderna är de där Matilda är klädd som en liten docka (dvs så som små flickor brukar se ut i Korea). Så trots att vår dotter mest ser ut som ett troll med håret i ögonen och tröjan runt magen, utan både byxor och blöja om hon själv fick välja, med en udda gummistövel på fötterna och en filt eller liknande på huvudet så får vi väl lägga ut några docksöta bilder också här och där.

Trollungen.

Kahm Sa Hamnida

Thank you for the letter!

Matilda says hello!

(Matilda: 83 cm, 12 kg)

Koreakontakt

(I:) För några veckor sedan skickade vi två brev till Korea. Jag lade ner många timmar på kvällarna för att få ihop dem. Det känns som ett stort steg bakåt i tiden att brevväxla med snigelpost. Så märkligt gammalmodigt att skriva ett välformulerat brev på riktigt brevpapper, bifoga foton, skriva världens längsta adress (7 rader!) och sätta massor av frimärken på kuvertet för att sedan skicka iväg det till andra sidan jordklotet och veta att det i bästa fall dröjer flera månader innan vi får bekräftelse på att det nått mottagaren. I stället för att skicka ett mail med bilderna bifogade och få svar tio minuter senare ...

Men nu är det ju så att vi inte förstår varandras språk och inte ens använder samma alfabet, så vi måste ha hjälp med översättningen. Vilken tur att Post Adoption Services finns, de hjälper oss med översättning och vidarebefordring. Det är en fantastisk service av adoptionsorganisationen SWS och alldeles gratis. I det senaste följebrevet från SWS stod det att vi gärna får skicka brev till fosterfamiljen eller biologiska familjen ... Biologiska familjen?! Skriver de så till alla eller har någon från Matildas biologiska familj visat intresse? Vi har inte en aning. Tänk om det går att få kontakt?! Det är en känslig fråga och nästan för mycket att hoppas på. Men jag tror på att försöka. Så det blev ett brev med bilder till den biologiska familjen också.

Jordklotet känns plötsligt stort. Korea är så avlägset och livet där är på många sätt modernt men ändå inte. Hur är det med fosterföräldrarna? De är precis lika gamla som vi. Har de dator? Kan de knappa in "våra" internetadresser också? När vi var i Seoul på turistinformationen fanns det både hangul och latinska bokstäver på tangentborden och det gick att ställa om mellan de båda alfabeten, men är det så på alla datorer? Vi vet inte.

I brevet till fosterfamiljen skrev vi lite grann om Matildas utveckling och lovade återigen att fortsätta skicka bilder. Men det känns så futtigt med ett par tre brev per år till dem som så uttalat vill följa Matilda när hon växer upp. Alltså tipsade vi om bloggen. Om de kan gå in och kika här så får de åtminstone se en och annan nytagen bild, även om de inte förstår ett ord av det vi skriver. Jag hoppas att de kan se det här, så bilderna ovan är tillägnade Matildas härliga fosterfamilj.

Sentimentalt paket

(I:) I mellandagarna kom ett paket till Matilda. Vi visste sedan ett par veckor att något var på väg från hennes fosterfamilj i Korea, eftersom Adoptionscentrum bett om lov att lämna ut vår hemadress till adoptionsorganisationen SWS. När paketet väl kom var vi riktigt nyfikna. Vi var på väg till mataffären och öppnade paketet redan i bilen. Det visade sig vara en tröja med matchande byxor i koreansk stil – dvs bjärt, brokigt och plottrigt – i gult och rosa samt ett par kaninhårspännen. En ettårspresent vald med omsorg.

Med i paketet låg ett brev, vackert präntat för hand, och en översättning som SWS hade bifogat. Jag började läsa högt men hann med högst tio ord innan tårarna kom. Jag blev totalt överrumplad av känslostormen! Det var fostermamman som hade skrivit, ärligt och rakt från hjärtat, om hur livet är utan Matilda. Och tårarna bara forsade där i bilen utanför ICA när jag tyst läste vidare om hur varje timme har känts som en månad utan Matilda och hur det fortfarande händer att hon tycker sig se Matilda i lägenheten ibland.

Jag förstår precis hur hon känner sig och fy så sorgligt det är ... Tänk att ha fått rå om ett litet gosigt barn dygnet runt i flera månader och sedan tvingas lämna henne ifrån sig och inte veta om man någonsin får träffas igen? Nej, jag vill inte byta med henne för allt i världen. Och jag kan inte föreställa mig något hemskare än att behöva lämna bort Matilda.

Den här familjen tog ett fosterbarn mycket för att ta reda på om det skulle fungera med ytterligare ett barn i lägenheten. De hade en åttaårig son sedan tidigare och var i valet och kvalet om de skulle skaffa ett barn till eller inte. Matilda tog dem med storm och de var fantastiska föräldrar till henne, men de hade nog inte räknat med hur starka deras känslor skulle bli. Jag tror att de sörjer som om de hade förlorat sin dotter.

Redan vid fosterhemsbesöket hade jag på känn att sorgen skulle bli stor, så jag såg till att snabbt skicka några bilder när vi kommit hem till Sverige. Det kändes viktigt att de så fort som möjligt skulle få veta att resan gått fint och att Matilda har det bra. Den intuitionen visade sig vara mitt i prick. Vi har lovat att fortsätta skicka bilder och ska göra vårt allra, allra bästa för att behålla kontakten. Både för deras skull, vår egen skull och för att Matilda ska kunna hälsa på dessa underbara människor om hon vill när hon blir äldre. Och jag kan inte annat än att glädjas åt att Matilda haft turen att ha människor runt sig som älskar henne så mycket.