Milstolpar och trappgrindar

Även om det fortfarande är intensivt på hemmaplan med två småbarn så är det ingenting mot vad det var för ett år sedan. Stundtals var jag så trött då att jag nästan hellre ville bli överkörd än att vara vaken. Det blir fortfarande si och så med sömnen om nätterna ibland men det är inte alls samma tärande vardagsstress som det var då. Då var vi tvungna att vara två vuxna för att gå ner i källaren med tvätten – en som gick ner och en som snabbt låste dörren bakom en så att inte Matilda skulle öppna och trilla ner för källartrappan. Då var det omöjligt att packa upp en matkasse med henne på samma våning. Då var det stolar på borden, trappgrindar och luckspärrar precis överallt. Nu behöver man inte hoppa ur skorna och springa in när man kommer hem för att plocka undan en fjärrkontroll eller en kvarglömt glas på bordet innan Matilda hinner fram och jämnar allt med marken.

Det så många milstolpar som passerats att det nästan känns overkligt hur stor hon har blivit. Välling är till exempel ett avslutat kapitel i vår familj. Matilda klär på sig själv. Varje morgon! Alla kläderna, inklusive snibb-blöja, tar hon på sig på egen hand. Det blir bak-och-fram ibland men så får det gärna vara. (Fast hon tar fortfarande hellre AV sig kläder. Senast igår tog hon av sig kläderna tre gånger utomhus på dagis...) Hon jublar när hon får duscha eller klippa tånaglarna. Hon älskar att borsta tänderna, gärna många gånger per dag. Hon går numera med på att ha hårspännen, tofs eller flätor. Baby-watchen behövs inte längre. Hon växer ur kläder på löpande band och fyller ut sin säng. Och hon är hur säker som helst i trappor. Vi har inte orkat skruva ner trappgrindarna än, så de hänger bortglömda kvar i trappan och används aldrig.

Apropå trappor, förresten. Vi köpte nya sängar häromsistens. Det var tio år sedan sist, så det är inte vardagsmat att bära sängar uppför trappan precis. Det är brant, smalt och otympligt. Hade detta varit för ett år sedan så hade vi fått ta in en barnvakt för att hålla undan Matilda under tiden. Nu skötte hon sig själv och lekte snällt på övervåningen medan vi kånkade ner de gamla sängarna, så det gick väldigt smidigt. Men när vi skulle bära upp den första sängen…? Ja, Matilda är full av överraskningar. Där stod vi halvvägs upp för trappan med en stor tung säng och upptäckte att hon passat på att stänga den övre trappgrinden.

Hon har humor också.

Vi överlevde sängäventyret.